Min så kallade pappa

Biljettåret

av

Då var det ännu en gång dags att summera biljettåret. En bra (?) blandning, men det blev även i år mest film.

Film (bio):

Totalt 23 filmer, vilket är 17 färre än förra året men inte den sämsta siffran heller. 0,44 filmer i veckan. Sen saknas det nog några som jag velat se men inte kommit till skott, som borde ha setts.

Sport:

  • SSK – Karlskrona (1/2)
  • EM-kval Sverige-Schweiz (damer, handboll) (15/6)
  • VM Play-off Sverige-Rumänien (herrar, handboll) (15/6)
  • Västerås – SSK (19/8)
  • Vita Hästen – SSK (25/10)

Tre SSK-matcher, och kanske lika bra det. Inför en säsong som man satsade extra på (fick bl.a. in över 1 miljon från fansen) har man inte lyckats (även denna säsong), i skrivande stund ligger de på 10:e plats med ett par poäng upp till Play-off plats.

Två handbollsmatcher i Scandinavium blev det också.

Övrigt:

  • Konsert Lisa Nilsson (15/3)
  • Liseberg (13/9)

Konserten var inte något som var planerat utan det blev spontant när vi fick ett par biljetter.

Ett besök på Liseberg blev det också tillslut (det här med att hitta ett datum som passar alla är svårt ibland). Ett åkpass som blev värt pengarna till slut.

Min så kallade pappa

av

Titel: Min så kallade pappa

Premiär: 19 september

Speltid: 2 timmar 7 minuter

Genre: Drama

Regi: Ulf Malmros

Skådespelare:  Michael Nyqvist, Vera Vitali, Sverrir Gudnason, Johannes Brost, Lotta Tejle, Henrik Dorsin, m.fl.

Handling: Gravida Malin har ingenstans att bo när hennes pojkvän Frank gör slut. Som sista utväg söker hon upp sin pappa Martin trots att de aldrig har träffats. Han visar sig vara en arrogant och självupptagen skådespelare. Men innan Malin hinner berätta vem hon är så drabbas Martin av en stroke. När han vaknar upp så minns han inte vem han är – än mindre att han aldrig har träffat sin dotter. Malin ser då sin chans att göra om honom till den pappa hon alltid saknat. Hon lär Martin hur livet ska levas och gemensamt fabricerar de en lycklig barndom. (Från SF.se).

Mina tankar: Jag hade sett trailern från tidigare biobesök, kändes på förhand som ett intressant upplägg. Det som verkade ”avskräckande” var att speltiden är över två timmar.

Att Nyqvist har ett bra CV, vet nog många vid det här laget. Jag tycker han axlar sin roll med bravur, både som egocentrisk skådespelare (som tror han är yngre än vad han egentligen är) och som ett offer för stroke (vad jag kan anta). Vitali (bland annat Monica Z) tycker jag också spelar bra, dock behöver hon inte spela över hela registret, så att säga. Sverrir Gudnason (bland annat Monica Z, Små citroner gula – där jag tyckte han var mycket bra) klarar att spela en ”spretig douche”, men anser att han kan bättre.

Sin långa speltid, till trots, så känner jag att det inte känns av så mycket att den är just så lång. Bara lite segt på enstaka ställen, det tycker jag är bra för ett drama.

Jag måste faktiskt säga att jag gillar det Malmros har åstadkommit. Ytterligare plus för att han lämnade Värmland (dialekten) utanför. En bra och tänkvärd historia, med bra skådespeleri, med Nyqvist och Vitali i huvudrollerna och 1(?) låt i soundtracket. Jag ger betyget, en svag…

film 4-5

Läs även recension hos MovieZine