Ego

Titel: Ego

Premiär: 25 januari

Speltid: 1 timme 45 minuter

Genre: Drama, Romantik

Regi: Lisa James-Larsson

Skådespelare: Martin WallströmMylaine HedreulSissela KylePeter AnderssonEmil Johnsen, mfl.

Handling: För 25-årige Sebastian handlar allt om yta och utseende. Livet är fyllt av party, pengar och one-night stands. Han har aldrig utmanat sig själv, vare sig det gäller drömmen om en musikkarriär eller kanske framförallt den riktiga kärleken. När allt går som bäst i hans ytliga liv råkar han ut för en olycka som leder till att han blir blind. En helt ny värld öppnar sig, eller rättare sagt stänger sig. (Från SF).

Mina tankar: Fösta filmen för året… ja på bio det vill säga. Efter att ha sett trailern så var jag inte speciellt ”imponerad”, men man ska inte döma en film innan man har sett den. Det har jag fått lära mig.

Speltiden: Får jag säga var bra disponerad. Blev aldrig långdraget, eller så man funderar över den, vilket jag tycker blir ett bra omdöme.

Skådespelarna: Var bra, tog en stund innan jag kände igen några av dom. Wallström (I rymden finns inga känslor) och Hedreul (En ö i havet), men Kyle var den enda jag visste vem det var på en gång. Några visste jag inte alls vilka dom var. En kul grej var att TV-duon Erik & Mackan var med i en statistroll, som paparazzis.

Musiken: Inget nytt att skryta med, bara blandband. Några bra låtar som jag kände igen, men inget mer med det.

Totalt: Blev positivt överraskad, då jag – som sagt – faktiskt inte hade förväntat mig så speciellt mycket. Bra skådespeleri och klippning. Fast jag måste totaldissa sekvensen med talangjakten, som jag inte tycker var speciellt bra gjord. Betyget blir en…

film 3-5

Läs även recension hos MovieZine

För ett år sedan…

…så kläckte jag ur mig detta:
twitter
Och om sanningen ska fram så blev det faktiskt mer än så. Slutsiffran landade på 630 stycken (två sista extra med avsikt, för jag ville ha ett jämnt nummer)…

Så en… eller någon mer (1,7, för att vara ganska på ett ungefär), för mig, helt ny film varje dag. Kan med det samma säga att jag inte tänker varken slå det eller göra om det för den delen… inte på några år i alla fall…

Så gott nytt år!

Biljettåret 2012

Då var det dags år den numera årliga listan av biljetter.

Filmer:

Totalt 22 stycken, med ett snitt på 0,42/vecka.
Hockey:
  • SSK – Borås (4/1)
  • SSK – Leksand (27/12)

(dåligt med matcher på plats, tur att man kan se dom på TV/nätet).

Övrigt:
  • OS-kval, handboll (7/4)

Du gör mig galen!

TitelSilver Linings Playbook 

Premiär: 27 februari 2013

Speltid: 2 timmar 2 minuter

Genre: Komedi, Drama, Romantik

Regi: David O. Russell

Skådespelare: Bradley CooperJennifer LawrenceRobert De NiroChris TuckerJacki WeaverJulia StilesJohn Ortiz, mfl.

Handling: En före detta lärare som precis släppts ut från den psykiatriska anstalten där han suttit efter att ha försökt slå ihjäl sin frus älskare. Nu tvingas han flytta hem till sina föräldrar och gör allt han kan för återförenas med sin motvilliga ex-fru. På en brokig väg dit möter han Tiffany. (Från SF).

Mina tankar: Det enda jag hade på benen innan var att jag hade sett postern i ”researchen” av vilka möjliga filmer som skulle visas. En poster som möjligtvis avslöjade att det i alla fall var två bra skådisar med. Plus att det är baserat på en bok (Silver Linings Playbook).

Speltiden: Möjligen i längsta laget, eller så var det för att man hade sett två filmer innan och att man var lite trött och behövde något ”över det vanliga” för att hålla intresset uppe.

Skådespelarna: Tycker allihopa är bra. Speciellt tycker jag att de två huvudrollerna, spelade av Bradley Cooper (från Baksmällan-filmerna) och Lawrence (som numera kanske är mest känd från The Hunger Games filmen) är mycket bra. Och att Chirs Tucker, i en biroll, faktiskt kan vara seriös var positivt.

Musiken: Tyckte jag inte var något speciellt märkvärdigt, utan noterade bara färdig musiksättning. Men antar att det i totalen var bra.

Totalt: En sådan film som man egentligen vet hur den slutar efter att det har gått 10-15 minuter. Men det som är bra i den här är att det bjuds på några ”överraskningar”. En bra grupp med skådisar och en ganska trevlig historia. Ett stort frågetecken på den svenska titeln, har dock inte något bättre i åtanke, men hade man inte kunnat hitta på någon bättre titel? Betyget blir en…

Läs även recension hos MovieZine

Jack Reacher

Titel: Jack Reacher 

Premiär: 4 januari 2013

Speltid: 2 timmar 10 minuter

Genre: Action, Drama, Kriminalare

Regi: Christopher McQuarrie

Skådespelare: Tom CruiseRosamund PikeRobert DuvallRichard JenkinsWerner HerzogDavid OyelowoAlexia Fast, mfl.

Handling: En mordutredare gräver djupare i ett fall som involverar en militärtränad krypskytt som skjutit fem slumpvis utvalda offer. Baserad på en av Lee Childs bästsäljande kriminalromaner om Jack Reacher. (Från SF).

Mina tankar: Hade lite förhoppning om att den skulle ingå i Lucia Movie Night och det visade sig att den gjorde det, yay. Även lite dåligt förberedd på vad det skulle vara för något också, man kan ju inte ha koll på alla filmer…

Speltiden: Inte mycket att anmärka på, mer än att jag upplevde att det gick lite långsamt någonstans i mitten. Kanske också att starten var aningen seg, dock ”välgjord”.

Skådespelarna: Många, eller rätt så många stora/större namn. Tom Cruise är den som leder det hela med Rosamund Pike i bakhasorna för att vara grundlig. Mycket bra skådespeleri från alla.

Musiken: Var genom hela filmen mestadels okej och med vissa partier som jag tyckte lyfte utöver det vanliga. Så fullt godkänt.

Totalt: En spännande film fylld med (allt är relativt) action, lite humoristiska inslag och med mycket bra skådespeleri, helt okej musik. Och får jag säga en bra story. Betyget blir en lite svagare…

Läs även recension hos MovieZine

Mammas pojkar

Titel: Mammas pojkar 

Premiär: 25 december

Speltid: 1 timme 40 minuter

Genre: Komedi

Regi: Ulf Malmros

Skådespelare: Björn StarrinJohan ÖstlingMia SkäringerKjell BergqvistTuva Novotny, mfl.

Handling: Prästen Gunilla försöker få ordning på sina vuxna söner Thor och Oden, som är besatta av Hårdrock. De vägrar att flytta hemifrån och skaffa familj. Men när Jenny, byns lärarinna och Line Dance-instruktör, dyker upp så förändras allt. Bakom varandras ryggar inleder bröderna kampen om Jennys hjärta. (Från SF).

Mina tankar: Svårt att ”förbereda sig” på en film, som man inte kanske skulle se i vanliga fall. En film som ska vara årets svenska julfilm.

Speltiden: Börjar lite segt, men kommer upp lite i fart för att inte göra det helt ointressant. Kanske 10 minuter för lång, den här typ av film bör ligga på 1 timme och 30 minuter. Så det får väl ses som godkänt.

Skådespelarna: Tja, inte direkt någon skådis-elit i denna. Möjligen Bergqvist, men har aldrig gillat honom och inte Skäringer heller för den delen. Men sett överlag så gör alla på sin höjd godkända insatser.

Musiken: Hårdrock är huvudtemat. Inte jätteförtjust i den typ av musik, men det gick att leva med i alla fall.

Totalt: En ”typisk” svensk komedi, men med ett lite udda tema möjligen. Humor finns och visst blev det ganska många skratt. Sen var det ju den där värmländskan, ja.  Betyget blir en svag…

Läs även recension hos MovieZine

Hobbit: En oväntad resa

Titel: The Hobbit: An Unexpected Journey 

Premiär: 12 december

Speltid: 2 timmar 50 minuter

Genre: Äventyr, Fantasy

Regi: Peter Jackson

Skådespelare: Martin FreemanIan McKellenIan HolmElijah WoodHugo WeavingCate BlanchettChristopher LeeRichard Armitage, Ken StottGraham McTavishStephen HunterWilliam KircherJames NesbittAdam BrownAndy Serkis, mfl.

Handling: Berättelsen om Bilbo Baggers resa för att återkräva dvärgarnas kungadöme Erebor som för länge sedan erövrades av draken Smaug. Under resans gång korsas Bilbos väg av trollkarlen Gandalf Grå och plötsligt ingår Bilbo i en grupp bestående av tretton dvärgar som leds av den legendariska krigaren Torin Ekenskölde. Vägen mot dvärgarnas rike går via vildmarken, genom områden där orcher och troll härjar fritt. Målet för resan är Ensamma berget men först måste de ta sig igenom dvärgarnas tunnlar och det är här Bilbo träffar den varelse som kommer att påverka resten av hans liv – Gollum. Ensam med Gollum vid stranden av en underjordisk sjö upptäcker den intet ont anande Bilbo inom sig både ett mod och en falskhet han inte kände till själv. Det är också nu Gollums skatt, ringen som besitter en oväntad kraft och makt, hamnar i Bilbos ägo. En enkel guldring som bestämmer Midgårds öde på ett sätt som Bilbo inte ens kan föreställa sig i sin livligaste fantasi … (Från SF).

Mina tankar: Börjande se fram emot den här ganska sent, trots att den varit ganska hypad redan i början av året (ja till om med mot slutet av förra, då jag minns att jag tittade på en production diary av regissören runt jul). Och som med Sagan om Ringen-trilogin har jag inte läst boken heller, så vet inte vad man ska förvänta sig heller. Ganska nyligen (två-tre månader sedan) blev det klart att också denna ska bli en trilogi (på EN, ~300 sidor, bok, ”ge oss mer pengar, tack!”), från början var det bara tänkt att det skulle bli två (del 2 heter, just nu, Hobbit: Smaugs ödemark och del 3 Hobbit: Bort och hem igen). Och, kanske ska tilläggas, att det blev 2D-versionen och inte vare sig ”vanlig 3D” eller så som filmen är ”tänkt att ses” i 3D med 48 bilder i sekunden (dubbelt så snabbt som filmer brukar spelas in).

Speltiden: Vid första anblicken kan det upplevas som skrämmande för en (1) film (visserligen så har han ju gjort längre, Konungens återkomst och King King-remaken), kruxet är ju att behålla åskådarens uppmärksamhet. Fast när det väl var igång så tyckte jag att det inte var några större problem, några gånger som det känns som ett slut ska komma, men det inte gör det. Så trots allt är jag nöjd och belåten.

Skådespelarna: Kanske nästan fler än man kan räkna till? Nä, skämt åsido, men det är ju trots allt en hel del. Ett par av dem får man återse från Ringen-trilogin, men större delen är helt nya. För att inte dra ut på något allt för mycket, så nöjer jag mig med att konstatera att skådespeleriet var utmärkt.

Musiken: Gjord av samma man som också gjorde Sagan om Ringen-trilogin – Howard Shore. Lyssnade på en preview (pre-hearing?) som Rolling Stone (tidning) hade och tyckte det lät ganska mycket som den tidigare trilogin. Och väl kombinerat med filmbilderna så blev det ungefär likartat med Ringen-trilogin vilket, i min värld, håller sig runt mästerverksklass.

Totalt: Jag tycker Hobbit: En oväntad resa är en mycket bra film, och trots den långa speltiden så blir den inte tråkig någon gång, och gillar man fantasy så tror jag att man kommer gilla den. Man kan tydligt se att det är samma man som har gjort Ringen-trilogin för det finns många likheter i framförandet (kamera osv.). Effekterna och CGI är till stor del jättebra, men det finns några scener då det kan se lite ”onaturligt” ut. Skådespelarna håller hög klass, även om inte alla har jätte mycket skärmtid. Fotot är riktigt bra och det finns ett par landskapssvep som är riktigt snygga, och även musiken håller riktigt hög klass. Får också säga att kostym är bra gjord. En film av hög klass, minst sagt. Gällande slutet, utan att säga något, så undrade jag innan hur stor cliffhanger det skulle vara. Enligt min mening så har de lyckats avsluta det på ett bra sätt – och man vill se mer på en gång. Jag blev inte besviken och har inte något att klaga på så betyget hamnar på en…

Fortsättningen, Smaugs ödemark, har premiär 13 december 2013 (undra hur det blir med Lucia Movie Night för SF då? Kanske ingår den? Mina recensioner, för detta års event, kommer nog upp någon gång under morgondagen) och Bort och hem igen, 18 juli 2014… Ska också bli spännande att se hur det går på box office.

Läs även recension hos MovieZine

Argo

Titel: Argo 

Premiär: 23 november

Speltid: 2 timmar

Genre: Drama, Thriller, Historisk

Regi: Ben Affleck

Skådespelare: Ben AffleckBryan CranstonJohn GoodmanAlan ArkinClea DuVallZeljko IvanekKerry BishéVictor GarberTate Donovan, mfl.

Handling: Den 4 november 1979, när den iranska revolutionen pågår för fullt, stormar iransk militär USAs ambassad i Teheran och tar 52 amerikaner som gisslan. Mitt i kaoset lyckas sex amerikaner fly och gömma sig i kanadensiska ambassadörens hem. Med vetskapen om att det bara är en tidsfråga innan militären hittar, och troligen avrättar dem, så kommer CIA-specialisten Tony Mendez med en riskfylld och okonventionell plan för att föra dem oskadda ut ur Iran… Baserad på en verklig händelse. (Från SF).

Mina tankar: Hade sett traliern i pre-rolls på videos på nätet, och tyckte det helt klart såg intressant ut. Och att det baseras på en verklig händelse kanske gjorde hela lite mer intressant. Hade också tänkt att se den, även om det inte hade ordnats med förhandsvisning – vilken tur jag har…

Speltiden: På något sätt tyckte jag att inledningen kändes konstig, kan inte riktigt säga varför (kanske inte började som jag hade tänkt mig?). Men i övrigt så var det här två timmar som passerade på i bra fart.

Skådespelarna: Filmens starkaste del, med många större namn, regissören själv – Affleck (The Town) – i huvudrollen, Goodman (The Big Lebowski), Cranston (Breaking Bad), Arkin (Little Miss Sunshine), Garber (Alias) är väl de större. Men som sagt, den starkaste delen, alla spelar mycket bra.

Musiken: Komponerad av Alexandre Desplat, som har gjort en del mindre filmer sedan första (och sista) delen i sista Harry Potter filmen, då jag fick upp ögonen för honom. Och slutprodukten blir helt okej och några gånger ”lite bättre”.

Totalt: En mycket bra film, som byggs upp rejält i spänning var det lider och blir mot slutet riktigt spännande. Affleck har gjort ett riktigt bra jobb i registolen. Bra och många erfarna skådespelare, ett bra foto, kryddat med lite humor, klockren kostym, mycket spänning och helt okej på den musikaliska biten. Vad gäller ett betyg så slits jag mellan en mycket stark fyra och ett toppbetyg, jag gillade filmen riktigt mycket. Det kan vara den bästa filmen i år, efter En oväntad vänskap, och den får en…

Läs även recension hos MovieZine

Bröllop i Italien

TitelDen skaldede frisør 

Premiär: 16 november

Speltid: 1 timme 56 minuter

Genre: Komedi, Romantik

Regi: Susanne Bier

Skådespelare: Pierce BrosnanTrine DyrholmKim BodniaPaprika SteenSebastian JessenChristiane Schaumburg-Müller, mfl.

Handling: Med Bröllop i Italien är Susanne Bier tillbaka igen med en härlig romantisk komedi, i samma anda som ”Fyra bröllop och en begravning”. Det är en berättelse om en rad olika livsöden – där alla söker kärleken. En film om passion och lycka, om svartsjuka och ensamhet. Men först och främst om att ha modet att göra livets stora val – även fast man tror att det är försent. (Från SF).

Mina tankar: Visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Blev förvånad(?) att det hoppar friskt i språket, växlar mellan danska (som dock inte var alltför grötig) och engelska (med acceptabla uttal från de som inte är ”native-speaking”). Och en regissör som har Oscars belönats med pris för bästa utländska film (Hämnden).

Speltiden: Har jag ingenting att anmärka på, tyckte det gick förbi ganska fort.

Skådespelarna: Börjar med Pierce Brosnan, som har varit en liten favorit sen jag för första gången såg honom som Bond i GoldenEye, och gör det bra med vad han har att jobba med (men kanske känns lite malplacerad?). Resten då? För mig helt okända (vilket jag faktiskt kollade upp, om det var så), men dem gjorde också bra prestationer, tycker jag.

Musiken: Tycker jag inte utmärkte sig allt för mycket och kanske inte var jätte mycket heller, men det var några partier som lyfte och totalt helt okej.

Totalt: Bra och klart sevärd film, som dock inte bjuder på några större överraskningar (i alla fall för mig, som ju sett en del) och kanske aningen ”rörig” historia. Men ett riktigt fint foto främst på landskapsvyerna, bra skådespelare och en nypa (ganska bokstavligen, enligt mitt tycke) humor. Något jag började undra lite över var om alla verkligen hade så riktigt blåa ögon, eller om det lades till i post-production, dom verkligen lyste. Sen lite funderingar över titeln i sig, så var den väl halvbra, men den lockar nog i alla fall mer än orginaltiteln ”Den skallige frisören”. Hur som helst, det slutar på en fin och stabil…

Läs även recension hos MovieZine

Bitchkram

Titel: Bitchkram 

Premiär: 19 oktober

Speltid: 1 timme 41 minuter

Genre: Drama, Komedi

Regi: Andreas Öhman

Skådespelare: Linda MolinFanny KetterMathilda von EssenAdam LundgrenAntoni Norén Almén, mfl.

Handling: Kristin räknar dagarna till studenten då hon äntligen får lämna småstaden och sin manipulativa syster för sina drömmars New York. Allt är perfekt och lokaltidningen på orten har lovat att publicera Kristins krönikor om staden som aldrig sover. Men Kristin missar planet och gömmer sig istället hemma hos Andrea, en märklig ung tjej, långt ute på landet för att undvika total förnedring. I huset ingenstans tar Kristin med Andrea till New Yorks pulserande hjärta i ett vindlande virtuellt äventyr som alla därhemma kan följa i hennes artiklar. Men så tränger sig verkligheten på. (Från SF).

Mina tankar: Ska inte säga att jag hade låga förväntningar, men nu förtiden är väl inte ungdomsdraman något som tilltalar mig, men varför inte ge den en chans i alla fall – när man väl får chansen? Sen såg jag recensionen i Gomorron Sverige, där blev den inte direkt hyllad, och blev då lite fundersam…

Speltiden: Tycker att den börjar riktigt segt (och jag tar mig en liten funderare om intresset kommer vara kvar länge till), men när det väl kommer till ”verkligheten” så drar det på utan att man funderar över hur mycket det är kvar. Å vips så var det över.

Skådespelarna: Det var (nog) bara Fanny Ketter (Andrea) som jag kände igen från tidigare (då i senaste upplagan av ”Vintergatan”), och jag tycker att hon är riktigt bra. Också Linda Molin (Kristin) spelar sin karaktär med stor trovärdighet och gör det bra. Men även resterande personer, med betydande roller, gör det bra.

Musiken: En skön blandning av diverse pop-/rock-/dancelåtar (definitionen på detta har jag märkt är olika från person till person), utgör dessa ett skönt, ”glatt” och passande soundtrack till filmen.

Totalt: En mycket bra film för att vara svensk. Regissören Andreas Öhman (som f.ö. gjorde ”I rymden finns inga känslor”) har här lyckats få ihop en intressant produkt. I rollbesättningen har man lyckats pricka rätt, på de viktiga karaktärerna, och de spelas på ett mycket bra sätt. Plus ett modernt soundtrack, som gick hem hos mig. Den kanske inte kommer gå hem hos ”de äldre”, men den överraskade mig mycket, så jag klämmer till med en svag…

Läs även recension hos MovieZine