Film

Hotell Transylvanien

av

Titel: Hotel Transylvania 

Premiär: 19 oktober

Speltid: 1 timme 31 minuter

Genre: Animerat, Komedi, Familjefilm

Regi: Genndy Tartakovsky

Skådespelare: (svenska röster) Kim Sulocki, Jesper Adefelt, Mikaela Ardai Jennefors, Gunnar Ernblad, Sharon Dyall, Ole Ornered, mfl.
(engelska röster) Adam Sandler, Selena Gomez, Kevin James, Andy Samberg, Fran Drescher, Steve Buscemi, David Spade, mfl.

Handling: Välkommen till Hotell Transylvanien, Greve Draculas femstjärniga hotell där monster och deras familjer kan vila upp sig utan att människor stör dem. Till en speciell helg har Dracula bjudit in några av världens mest kända monster – Frankenstein och hans fru, Mumien, Den osynliga mannen, en varulvsfamilj med flera – för att fira hans dotter Mavis hundraartonde födelsedag. För Dracula är det inga problem att ta hand om alla dessa legendariska monster, men hans värld håller på att rämna när en vanlig människopojke snubblar in på hotellet och dessutom blir intresserad av hans dotter. (Från SF).

Mina tankar: Hade inte några förväntningar alls, då dessa typer av filmer kan ha en tendens att efterlikna varandra i resultat, och vara lite stereotypa. Och 3D, jag det blir väl det vanliga?

Speltiden: Upplevde det som en lite seg inledning, men när det väl satte fart så var det inte egentligen några större dippar. Det är dryga 90 minuter som passerar ganska snabbt.

Skådespelarna: Ja, röstskådisar är ju lite svårare att bedöma än vanligt. Ofta dialogen in matchade efter vad munnen rörde sig, visst svårt att göra det bra från originalspråk. Men störde mig bara på det några få gånger, så det får ses som positivt, trots allt. Men annars verkar originaluppsättningen som en bra uppställning, med vissa undantag. De svenska rösterna var det bara Kim Sulocki jag kom ihåg, men kände igen många röster under filmens gång. Uppdaterar eventuellt listan när de ”offentliggörs”.

Musiken: En ganska stereotypisk musiksättning, och godkänt på sin höjd. Några mindre musikalnummer som är okej och några toner från ”Party Rock Anthem” av L.M.A.F.O.

Totalt: En film som följer mönstret för denna typ av genre, och är ett helt okej tidsfördriv. Utnyttjandet av 3D-effekterna tycker jag kunde har varit bättre, även om de som fanns var okej. Några ”missar” i dubbens lipsync, men inte man (jag) stör mig på allt för mycket. Betyget blir en…

Läs även recension hos MovieZine

Looper

av

Titel: Looper

Premiär: 28 september

Speltid: 1 timme 58 minuter

Genre: Sci-Fi, Thriller, Action

Regi: Rian Johnson

Skådespelare: Joseph Gordon-Levitt, Bruce Willis, Emily Blunt, Paul Dano, Piper Perabo, Jeff Daniels, Pierce Gagnon, mfl.

Handling: Looper är en sci fi-thriller som utspelar sig i en framtid där tidsresor blivit vardagsmat och maffian blivit högteknologisk. Joseph Gordon-Levitt spelar yrkesmördaren vars måltavlor befinner sig i andra tidsepoker och vars avrättningar hotar att förändra både nutid och framtid. En dag får han ett uppdrag som vilket annat som helst, men när han identifierar målet inser han att det är sitt framtida jag han måste mörda. (Från SF).

Mina tankar: Hade varken hört eller läst mycket om denna (om något), några recensioner droppar in (och ett toppbetyg från Empire), tja kanske kan det vara en positiv överraskning. I Sci-Fi kan ju i stortsett vad som helst hända (har jag lärt mig)…

Speltiden: I sin helhelt okej. Tyckte det var en liten dipp någonstans i slutet av den första tredjedelen (om jag inte hade tappat tidsuppfattningen totalt). Men annars rann tiden på, i bra tempo.

Skådespelarna: Här har man fått ihop en intressant casting. Joseph Gordon-Levitt, Bruce Willis, Emily Blunt och Jeff Daniels, som tillhör huvudcasten, spelar mycket bra. Och lille Gagnon (som Cid) imponerade också stort på mig.

Musiken: Får väl ändå säga att det var okej, med sin topp mot slutet. Innan dess var det egentligen inget som direkt lyfte mitt musikaliska sinne till skyarna.

Totalt: En mycket bra Sci-Fi-film, men en intressant historia med några oväntade vändningar och mycket bra skådespeleri. Frågetecknet hamnar på Gordon-Levitt’s sminkning, hur tänkte dom där, eller ser han ut så nu för tiden? Imponerande scenografi av de futuristiska miljöerna (främst stadsöversikterna jag har i åtanke). Effekterna var bra till större delen, men det var någon scen, som jag tycker,  hade kunnat gjorts en aning bättre – lite mer trovärdig. Betyget landar på en…

Läs även recension hos MovieZine

En oväntad vänskap

av

Titel: Intouchables 

Premiär: 21 september

Speltid: 1 timme 52 minuter

Genre: Drama, Komedi

Regi: Olivier Nakache, Eric Toledano

Skådespelare: François Cluzet, Omar Sy, Anne Le Ny, Audrey Fleurot, Clotilde Mollet, mfl.

Handling: Driss, en ung kille från förorten som precis kommit ut från fängelset, anställs genom en händelse som personlig assistent till den oförskämt rike, men också mycket ensamme aristokraten Philippe som blivit förlamad efter en skärmflygolycka. Driss är till en början väldigt tveksam till jobbet och Philippes vänner har starka invändningar mot hans val av assistent. Men de två har mycket att lära av varandra. Driss otroliga energi och livsglädje smittar snart av sig på Phillipe och Phillipe lär Driss en hel del om vett och etikett. Tillsammans upptäcker de nya saker i livet och en oväntad och stark vänskap växer fram mellan två individer som på ytan inte verkar ha någonting gemensamt. Baserad på en sann historia. (Från SF).

Mina tankar: Hade stora förväntningar, efter alla lovord den fått av kritikerna (även om dessa inte alltid tycker som jag). Den har också gått förbi Amelie från Montmarte (som varit etta i mer än 10 år), som den franska film som har presterat bäst, ekonomiskt, utanför Frankrike. Filmsidornas ”betygsalgoritmer” tydde också på att jag skulle gilla den. Förutsättningarna var bra, minst sagt…

Speltiden: Har jag inget att anmärka på, då man kommer in direkt i filmen, med en minst sagt fartfylld öppningsscen. Sen flyter det bara på utan några egentligen ”småstopp” på vägen.

Skådespelarna: För min del nya namn (kanske för att jag inte ser så mycket franska filmer överlag?), men båda herrarna i huvudrollerna presterar över min förväntan, och spelar med en bra kemi. Men också bra prestationer i birollerna.

Musiken: Börjar (nästan) med låten ”September” med Earth, Wind & Fire, och man rycks med till tonerna. Sen blandas det friskt med (nästan) allt  från Vivaldi till toner av pop/rock och ”piano-stämning”. Ett mycket bra soundtrack!

Totalt: En film som berör känslomässigt. Välskriven dialog, och jag tycker också att ”handikappshumorn” funkar utan att det blir dumt. Skådespeleri som var över min förväntan (vilket ger ytterligare plus), stundtals fint foto och ett positivt soundtrack. En av de bästa filmerna i år (om inte den bästa, visserligen min enda femma i år, men knepigt att korsa genres), så att den här filmen ska ha ett högt betyg är inget att sticka under stolen med, så betyget blir en…

Läs även recension hos MovieZine

Hope Springs

av

Titel: Hope Springs 

Premiär: 7 september

Speltid: 1 timme 40 minuter

Genre: Komedi, Drama

Regi: David Frankel

Skådespelare: Meryl Streep, Tommy Lee Jones, Steve Carell, Jean Smart, Elisabeth Shue, Ben Rappaport, Brett Rice, mfl.

Handling: Ett gift pars äktenskap sjunger på sista versen. För att råda bot på problemen åker de till ett äktenskapsretreat där en terapeut, spelad av stjärnkomikern Steve Carell, under en intensiv och oortodox helg försöker få dem att rädda sitt äktenskap. (Från SF).

Mina tankar: Så här direkt nån timme efter att ha sett den, så kan jag utan tvekan säga att detta inte var en film som riktade sig till min målgrupp. Utan den riktar sig mer mot den äldre skaran. Tydligen tillåten från 7 år nu, enligt SFs hemsida. 15 år stod det på min biljett (kanske hamnar där emellan, 11)…

Speltiden: Något seg, men flyter ändå på bra på något vis. Och, på grund av ”temat”, så blir det också lite upprepande i vissa scener.

Skådespelarna: Två stycken veteraner, Meryl Streep och Tommy Lee Jones. De båda svajar lite i sitt agerande och i kemin sinsemellan (vilket dom ju i för sig ska göra), men mesta dels så tycker jag de gör det bra. Sen var det ju också Steve Carell, som agerar i en ”seriös roll”, utan så komiska inslag. Det gör han faktiskt också bra.

Musiken: Jag noterade bara två musikstycken, under filmens gång, men det visade sig senare att det faktiskt var ett drygt dussintal (på bland bands-manér). Hur som helst så blir det inget toppen betyg på denna front, knappt godkänt.

Totalt: Halvbra film, för min smak, men funkar troligtvis bättre för den tänkta målgruppen. Jodå, jag fick mig några skratt emellanåt. Skådespeleriet lyfter mot vad annars är en tråkig handling. Betyget pendlar mellan en tvåa och en svag trea, och det är just det jag känner att den landar på, för tillfället, en…

Läs även recension hos MovieZine

Resan till månen

av

En grupp astronomer åker till månen, vid ankomsten tas de till fånga av månmänniskor och måste besegra dessa innan de kan återvända. En film gjord 1902, av Georges Méliès.

Från början är den återberättad på franska. Det finns också en restaurerad version, som är i färg, handmålad (den kan ses här).

Ett tåg anländer till järnvägsstationen

av

Ett tåg anländer till en järnvägsstation, i en av bröderna Lumières tidigaste filmer från 1896. Med en längd på hela 50 sekunder.

När filmen först visades, sägs det, att en del av besökarna ska ha rusat ut ur salen i tron att ett tåg faktiskt kom farande mot dem. Det är dock oklart huruvida detta är sant eller ej.

The Amazing Spider-Man

av

Titel: The Amazing Spider-Man

Premiär: 3 juli

Speltid: 2 timmar 16 minuter

Genre: Action, Äventyr, Fantasy

Regi: Marc Webb

Skådespelare: Andrew Garfield, Emma Stone, Rhys Ifans, Denis Leary, Martin Sheen, Sally Field, Chris Zylka, mfl.

Handling: Peter Parker är en utstött high school student som blev övergiven av sina föräldrar som liten, och uppfostrad av sin farbror Ben och faster May. Som de flesta tonåringar försöker Peter att komma underfund med vem han är och hur han blev den han är idag. Peter blir också förälskad för första gången, i skolkamraten Gwen Stacy, och tillsammans kämpar de med kärleken, förpliktelser och hemligheter. När Peter upptäcker en mystisk väska som har tillhört hans pappa, så påbörjas ett sökande efter att förstå sig på hans pappas försvinnande och det leder honom till ett laboratorium på Oscorp och Dr. Curt Connor, hans pappas forna kompanjon. När Spider-Man kolliderar med Connors alter ego, The Lizard, måste Peter göra livsavgörande val och använda sina krafter för att skapa sitt eget öde och bli en hjälte. (Från SF).

Mina tankar: Hade höga förväntningar på re-booten av denna serie (kanske mer karaktären). Kunde regissören med det nästan passande efternamnet, Webb (web = nät), lyckas göra det till något bra? Jodå, det är görs bra, men jag tycker ändå jag saknar något…

Speltiden: 2 timmar och 16 minuter… det flyger (svingar?) förbi i ganska bra fart. Jag tycker att man hade kunnat korta ner på ”prologen” med några minuter, fem eller nåt.

Skådespelarna: Andrew Garfield gör den bästa gestaltningen av Spider-Man, som jag har sett (jämföra med Tobey Maguire). Stone, Ifans och till viss del Leary gör även dom fina rollprestationer. Kan väl också slänga in Martin Sheen här också. Det jag kan ”klaga” lite på är att kemin mellan Garfield och Stone kanske inte är den bästa, men jag kan låta det gå.

Musiken: Jag hade faktiskt förväntat mig ett storlaget score nu till re-booten, men jag blev lite besviken. Visst, det hade sina stunder då det stod ut över det ”vanliga”, men också stunder då det inte var mycket att ”hänga i granen”. Med det blir godkänt på det hela.

Totalt: Väl utförd nystart på Spider-Man franchiset. Bra effekter och CGI. Nu har jag ju svårt att jämföra, men återigen är det en film som skulle klara sig galant utan 3Dn. Då 3Dn nästan bara kommer till nytta i ”nätsvingar”-scenerna (som går rätt så fort) så tappar man 3D-känslan ändå, för man hinner inte med att uppfatta det ordentligt. Garfield gör en mycket bra prestation som Spindelmannen. Men också Stone, Ifans, Leary tuffar på, utan större anmärkning. För den som undrar, så är ”kungen av cameos” Stan Lee även med i denna (scenen i sig är ganska rolig också). The Amazing Spider-Man är bättre än de tre tidigare Spider-Man filmerna (där Tobey Maguire gestaltar spindeln). Och för att bygga vidare, så kan man ju undra vilken skurk som kommer dyka upp i nästa film. Betyget då? Trots att jag tycker det saknas något, så ger jag den en…

Läs även recension hos MovieZine

Rock of Ages

av

Titel: Rock of Ages 

Premiär: 23 juni

Speltid: 2 timmar 3 minuter

Genre: Musikal, Drama, Komedi

Regi: Adam Shankman

Skådespelare: Tom Cruise, Malin Åkerman, Julianne Hough, Diego Boneta, Bryan Cranston, Catherine Zeta-Jones, Alec Baldwin, Paul Giamatti, Russell Brand, Mary J. Blige, mfl.

Handling: Rock of ages kretsar kring en ökänd rockklubb i 80-talets Los Angeles. Rock’n’roll har aldrig varit större och den starkast lysande stjärnan är Stacee Jaxx. Till klubben kommer Sherrie och Drew, båda två med drömmen om det stora genombrottet men steget är långt från dröm till verklighet… (Från SF).

Mina tankar: Länge sen jag såg en musikal på bio, om jag ens har gjort det, förresten (minns inte riktigt). Men hade ändå lite förhoppningar på den, casten såg väldigt bra ut – överlag. Och sett från trailern så såg det bra ut.

Speltiden: Hade mina funderingar om det skulle gå att hålla intresset uppe. Och dels tackvare de ca 20 musikalnumren så var det inte något problem, utan det blev stundtals riktigt bra drag.

Skådespelarna: Dom har fått ihop ett hyfsat namnkunnigt gäng här, med Cruise i spetsen. Summan av detta är helt okej (har dock aldrig gillat Russell Brand något vidare). Och visst, sjunga kan de nästan allihopa. Sen om det var på riktigt eller om de hade lyckats i redigering är en annan sak.

Musiken: Tja, vart ska man börja här då? Musik av bland annat Bon Jovi, Journey, Twisted Sister, Guns N’ Roses och Poison. Detta blev i alla fall filmens höjdpunkt.

Totalt: Egentligen en ganska tråkig story, om jag ska vara ärlig. Allt som allt, en bra cast. Humor är (nästan) alltid ett plus. Sång och musik lyfter denna från att hamna på ett lägre betyg. De flesta musikalnumren väldigt bra, några till och med så bra så man sjöng med i det tysta (och stampade takten, också det tyst). Med höjdpunkter som bland annat ”Hit Me with Your Best Shot”, ”Here I Go Again”, ”Any Way You Want It”, ”We Built This City”/”We’re Not Gonna Take It” och ”Don’t Stop Believin’”. Betyget blir en…

Läs även recension hos MovieZine

Moonrise Kingdom

av

Titel: Moonrise Kingdom 

Premiär: 6 juni

Speltid: 1 timme 34 minuter

Genre: Drama, Komedi

Regi: Wes Anderson

Skådespelare: Edward Norton, Bruce Willis, Bill Murray, Harvey Keitel, Tilda Swinton, Frances McDormand, Kara Hayward, Jared Gilman, Jason Schwartzman, mfl.

Handling: Moonrise Kingdom utspelar sig under ett scoutläger sommarlovet 1965. Två unga turturduvor har träffats ett år tidigare och ingått en hemlig pakt: den här sommaren ska de rymma och bosätta sig i vildmarken. (Från SF).

Mina tankar: Hade inte så stor koll på den här. Först när den gick upp på Cannes Film Festival (den öppnade, till och med), hörde jag talas om den. Ett par stora namn, hmm, kanske är det något att se ändå?

Speltiden: Den lyckas med konststycket att bibehålla intresset uppe, och att man inte tar till tanken ”är det långt kvar?”.  Jo, förresten, det hände en gång. Men tanken då var ”är den redan slut?”. Visst, den var lite seg på vissa bitar, men det drar inte ner slutupplevelsen.

Skådespelarna: Här har vi en handfull etablerade skådisar, Edward Norton, Bruce Willis, Bill Murray, Frances McDormand. Även Swinton och Keitel, även om dessa inte har så mycket ”skärmtid”. Samtliga sköter sig strålande. Vad det gäller huvudrollsinnehavarna, Hayward och Gilman, som båda gör sin filmdebut (av vad som går att utläsa från IMDb) så är också dom felfria.

Musiken: Är komponerad av Alexandre Desplat (bl.a. Harry Potter och Dödsrelikerna – del 1 & 2) och han brukar få ihop musiken. Det hade från början inte lagt märke till, vilket gjorde att jag i stort sett inte hade några förväntningar. Men det var en positiv upplevelse – mycket bra.

Totalt: Hmm, ja, det var en lite skum film det här. Skådisarna levererar, musiken är bra. Men det känns som det saknas något, men vet inte vad. Jag vet inte riktigt vilket betyg filmens ska få, den pendlar mellan en trea och fyra.  Får se vad det blir när jag ”smält” den. Men tillsvidare blir det en svag…

Läs även recension hos MovieZine

Cockpit

av

Titel: Cockpit 

Premiär: 13 juli

Speltid: 1 timme 35 minuter

Genre: Komedi

Regi: Mårten Klingberg

Skådespelare:  Jonas Karlsson, Björn Gustafsson, Mårten Klingberg, Chatarina Larsson, Sofia Ledarp, Marie Robertson, mfl.

Handling: Piloten Valle behöver desperat ett nytt arbete. När han får höra att flygbolaget Silver Airlines letar efter en kvinnlig flygkapten drar han sig inte för att hoppa i högklackat, krypa i ett schyst fodral och söka jobbet. Han lånar sin systers identitet mot en helårsprenumeration på en morgontidning. Att pilotkollegan Cecilia blir förälskad i Valles nya, kvinnliga jag ingår dock inte riktigt i planen. (Från SF).

Mina tankar: SF bjöd in medlemmarna i Bioklubben till sin årliga förhandsvisning (i stor salong och bjussar på popcorn och läsk). Gällande filmen, så gick tankarna direkt till en ”liknande” amerikansk film (som kom 1982) Tootsie med Dustin Hoffman. Och hur kan detta funka, månntro?

Speltiden: Bra upplägg, med ett ”börja-med-slutet-och-återberätta-historien”, vilket jag tror gör att intresset blir lättare att hålla uppe. Helt okej tidsfördriv på dryga 90 minuter.

Skådespelarna: Här tycker jag man har fått tag i mellansiktet av svenska skådespelare. Jonas Karlsson (Offside m.fl.) tycker jag har haft sina dagar, men tycker han gestaltar rollen bra hur som helst. Marie Robertson (Rallybrudar) tycker jag sakta men säkert blir bättre och bättre. Sen har vi resten, som jag inte har så stor koll på (förutom Gustafsson då, men har inte gillat honom från ”start”), men det har vad som krävs för att ”spela igenom filmen”.

Musiken: Nja, det var ingen komposition som imponerade. Men ”bland bandet” var i alla fall hyfsat.

Totalt: Jaha då… den var bättre än förväntat och några skratt blev det faktiskt. Tror inte jag har skrattat så mycket till en svensk komedi sen jag såg Kommissarie Späck första gången (komedi är inte det svensk film är bäst på att producera, inte crime heller för den delen). Okej på avdelningen för skådespelare. Betyget blir en helt okej…

Läs även recension hos MovieZine