En oväntad vänskap

Titel: Intouchables 

Premiär: 21 september

Speltid: 1 timme 52 minuter

Genre: Drama, Komedi

Regi: Olivier NakacheEric Toledano

Skådespelare: François CluzetOmar SyAnne Le NyAudrey FleurotClotilde Mollet, mfl.

Handling: Driss, en ung kille från förorten som precis kommit ut från fängelset, anställs genom en händelse som personlig assistent till den oförskämt rike, men också mycket ensamme aristokraten Philippe som blivit förlamad efter en skärmflygolycka. Driss är till en början väldigt tveksam till jobbet och Philippes vänner har starka invändningar mot hans val av assistent. Men de två har mycket att lära av varandra. Driss otroliga energi och livsglädje smittar snart av sig på Phillipe och Phillipe lär Driss en hel del om vett och etikett. Tillsammans upptäcker de nya saker i livet och en oväntad och stark vänskap växer fram mellan två individer som på ytan inte verkar ha någonting gemensamt. Baserad på en sann historia. (Från SF).

Mina tankar: Hade stora förväntningar, efter alla lovord den fått av kritikerna (även om dessa inte alltid tycker som jag). Den har också gått förbi Amelie från Montmarte (som varit etta i mer än 10 år), som den franska film som har presterat bäst, ekonomiskt, utanför Frankrike. Filmsidornas ”betygsalgoritmer” tydde också på att jag skulle gilla den. Förutsättningarna var bra, minst sagt…

Speltiden: Har jag inget att anmärka på, då man kommer in direkt i filmen, med en minst sagt fartfylld öppningsscen. Sen flyter det bara på utan några egentligen ”småstopp” på vägen.

Skådespelarna: För min del nya namn (kanske för att jag inte ser så mycket franska filmer överlag?), men båda herrarna i huvudrollerna presterar över min förväntan, och spelar med en bra kemi. Men också bra prestationer i birollerna.

Musiken: Börjar (nästan) med låten ”September” med Earth, Wind & Fire, och man rycks med till tonerna. Sen blandas det friskt med (nästan) allt  från Vivaldi till toner av pop/rock och ”piano-stämning”. Ett mycket bra soundtrack!

Totalt: En film som berör känslomässigt. Välskriven dialog, och jag tycker också att ”handikappshumorn” funkar utan att det blir dumt. Skådespeleri som var över min förväntan (vilket ger ytterligare plus), stundtals fint foto och ett positivt soundtrack. En av de bästa filmerna i år (om inte den bästa, visserligen min enda femma i år, men knepigt att korsa genres), så att den här filmen ska ha ett högt betyg är inget att sticka under stolen med, så betyget blir en…

Läs även recension hos MovieZine

1 tanke på “En oväntad vänskap

Lämna en kommentar