Adam Lundgren

Känn ingen sorg

av

Titel: Känn ingen sorg 

Premiär:  19 juli

Speltid: 1 timme 59 minuter

Genre: Drama

Regi: , 

Skådespelare: , , , , , , mfl.

Handling: Påls största dröm är att hålla på med musik. Det vet barndomsvännerna Lena och Johnny, det vet också farfar Rolle även om han helst av allt skulle se att Pål skaffade sig ett redigt jobb. När Prinsessan Eva dyker upp som en virvelvind i sommarnatten och fångar Påls uppmärksamhet upptäcker hon att hon delar hans dröm. Problemet är att det enda som står mellan Pål och drömmen är hans egna tvångstankar som gång efter en annan får honom att spåra ur precis när som mest står på spel. En film baserad på historier och karaktärer hämtade från Håkan Hellströms texter och musik. (Från SF).

Mina tankar: Visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig hade bara sett en kort TV-spot, som väl inte visade allt för mycket. Är inte heller något större fans av Hellström. Så det var upp till bevis.

Speltiden: Två timmar (ja, 1.59) kanske är lite långt, men jag kan inte säga att det blev långtråkigt (segt är en annan sak). Det blev ett par bitar som jag kände var ”utfyllnad”.

Skådespelarna: Mycket bra! Adam Lundgren (Torka aldrig tårar utan handskar) spelar bra i huvudrollen och von Brömssen gör en bra biroll. Sen var det inte många jag kände igen/mindes någon tidigare roll, men tycker också att resten spelar bra.

Musiken: Man hade ju kunnat tro att soundtracket bara skulle bestå av Hellström-låtar. Tur i oturen, kanske, men så var det inte. Ett par var det, sen var det även några referenser till låtar.

Totalt: Nu internationellt kända Mårlind & Stein (Underworld: Awakening) har fått ihop en bra film. Ett par scener med välgjorda CGI-effekter, bland annat en demolering av Älvsborgsbron. Ett par snygga kameraåkningar och foto, men aningen ojämn ljudmix. Lite humor som lättar upp på vissa ställen. Störde mig lite på karaktären Pål, virrig och ostrukturerad (som för övrigt, för min del, påminner mycket om Hellström själv). Men det är inte så att skådespeleriet är dåligt, utan tvärtom som tidigare påpekat. Att man blandar tidsperioder (klädseln (80-tal?) och smartphones) är en detalj jag har svårt att smälta. Filmen höjer sig i slutet (man får själv avgöra hur ”klyschigt”). Det positiva överväger det negativa, och det är den bästa svenska filmen i år – hittills. Betyget blir en…

film 4-5

Läs även recension hos MovieZine

Bitchkram

av

Titel: Bitchkram 

Premiär: 19 oktober

Speltid: 1 timme 41 minuter

Genre: Drama, Komedi

Regi: Andreas Öhman

Skådespelare: Linda Molin, Fanny Ketter, Mathilda von Essen, Adam Lundgren, Antoni Norén Almén, mfl.

Handling: Kristin räknar dagarna till studenten då hon äntligen får lämna småstaden och sin manipulativa syster för sina drömmars New York. Allt är perfekt och lokaltidningen på orten har lovat att publicera Kristins krönikor om staden som aldrig sover. Men Kristin missar planet och gömmer sig istället hemma hos Andrea, en märklig ung tjej, långt ute på landet för att undvika total förnedring. I huset ingenstans tar Kristin med Andrea till New Yorks pulserande hjärta i ett vindlande virtuellt äventyr som alla därhemma kan följa i hennes artiklar. Men så tränger sig verkligheten på. (Från SF).

Mina tankar: Ska inte säga att jag hade låga förväntningar, men nu förtiden är väl inte ungdomsdraman något som tilltalar mig, men varför inte ge den en chans i alla fall – när man väl får chansen? Sen såg jag recensionen i Gomorron Sverige, där blev den inte direkt hyllad, och blev då lite fundersam…

Speltiden: Tycker att den börjar riktigt segt (och jag tar mig en liten funderare om intresset kommer vara kvar länge till), men när det väl kommer till ”verkligheten” så drar det på utan att man funderar över hur mycket det är kvar. Å vips så var det över.

Skådespelarna: Det var (nog) bara Fanny Ketter (Andrea) som jag kände igen från tidigare (då i senaste upplagan av ”Vintergatan”), och jag tycker att hon är riktigt bra. Också Linda Molin (Kristin) spelar sin karaktär med stor trovärdighet och gör det bra. Men även resterande personer, med betydande roller, gör det bra.

Musiken: En skön blandning av diverse pop-/rock-/dancelåtar (definitionen på detta har jag märkt är olika från person till person), utgör dessa ett skönt, ”glatt” och passande soundtrack till filmen.

Totalt: En mycket bra film för att vara svensk. Regissören Andreas Öhman (som f.ö. gjorde ”I rymden finns inga känslor”) har här lyckats få ihop en intressant produkt. I rollbesättningen har man lyckats pricka rätt, på de viktiga karaktärerna, och de spelas på ett mycket bra sätt. Plus ett modernt soundtrack, som gick hem hos mig. Den kanske inte kommer gå hem hos ”de äldre”, men den överraskade mig mycket, så jag klämmer till med en svag…

Läs även recension hos MovieZine