3 av 5

Blue Jasmine

av

Titel: Blue Jasmine

Premiär:  23 augusti

Speltid: 1 timme 39 minuter

Genre: Drama

Regi: 

Skådespelare: , , , Peter Sarsgaard, Bobby Cannavale, Louis C.K., Andrew Dice Clay, mfl.

Handling: I Blue Jasmine spelar Cate Blanchett överklassfrun Jasmine som får se sin sociala prestige, Chaneldräkterna och sitt lyxliv förintas när hennes man Hal (Alec Baldwin) avslöjas som storbedragare i både affärer och kärlek. Totalt utblottad flyr hon New York och flyttar in hos sin hårt arbetande syster Ginger (Sally Hawkins) i San Francisco. Det blir en enorm kulturkrock, men också en möjlighet för de två systrarna att ta itu med sina respektive problem.  (Från SF).

Mina tankar: Woody Allen är ju alltid Woody Allen, men man ska kanske inte döma en film efter dess omslag (poster) – då tror jag detta hade varit ett bottennapp.

Speltiden: Här är jag lite osäker på hur jag ska se det. Filmen i sig är inte egentligen lång, men det är upplägget som gör att det känns längre än vad det är (det går inte i kronologisk ordning). Uppskattningsvis mitt i filmen höll John Blund på att komma…

Skådespelarna: Är i alla fall namnkunniga, då samtliga med betydelsefulla roller fick stå med på postern. Men det är ändå Blanchett som drar det större lasset, hon gör det bra. Och har inget att klaga på hos resterande heller. Mycket bra.

Musiken: Lite så där som det brukar vara i Woody’s filmer, jazzigt/blues-aktigt. Det är något som man associerar till hans filmer (Match Point kanske är undantaget).

Totalt: Jag tycker Woody Allen har haft lite gott & blandat genom åren. Blue Jasmine är någonstans i mitten. Jag tycker att det blir lite rörigt när filmen inte är ”tydligt uppställd” i kronologisk ordning (det finns filmer där det funkar). Det gör att det ibland är svårt att hänga med när det bryts mellan då- och nutid mellan två-tre scener.  Och även om aktörerna lyfter, vad jag tycker är, en ganska ointressant historia så drar det inte upp helheten. Så det blir en…

film 3-5

Läs även recension hos MovieZine

Monsters University

av

Titel: Monsters University

Premiär:  31 juli

Speltid: 1 timme 50 minuter

Genre: Komedi, Animerat, Äventyr

Regi: 

Skådespelare:  (röster). Engelska: , , , , , , , mfl.
Svenska: Johan Ulveson, Allan Svensson, Jan Mybrand, Ewa Fröling, Per Andersson, mfl.

Handling: Här får vi återigen möta våra favoritmonster Mike och Sully från den stora succén Monsters, Inc. Mike Wazowski har drömt om att bli en Skrämmare sedan han var ett litet monster och nu ska han äntligen börja på universitetet. Och han vet, bättre än någon annan, att de bästa Skrämmarna kommer från Monsters University. Men under den första terminen går hans planer i stöpet när han möter den överlägsne James P Sullivan, ”Sully”, född till Skrämmare. De är bägge tävlingsinriktade men nu leder deras tävlingsinstinkt till att allt spårar ur och att de bägge blir utslängda från universitetets Skrämmarlinje. För att göra saken ännu värre inser de bägge att de måste jobba tillsammans, ihop med ett udda gäng misslyckade monster, om de någonsin ska ställa saker och ting tillrätta. (Från SF).

Mina tankar: Förväntade mig inget storverk. Sen har vi det här med ”prequels” – har man sett första/originalet, så vet man oftast hur det kommer att gå.

Speltiden: Var, utan att krångla till det, för lång.

Skådespelarna: Det här lip-sync är nog det största problemet med att dubba film. Men bortsett från det så tycker jag att de tillsatta rösterna var bra. Ulveson som Mike och Svensson som Sulley (även första filmen) och sen rullar listan på.

Musiken: Faktiskt inte mycket jag lade märke till, men antar att det var ”klassiskt” Pixar.

Totalt: Börjar med en parentes; kortfilmen, innan huvudattraktionen, ”Det blå paraplyet” var riktigt bra. ”University” har i vissa fall även översatts med ”studentliv” (konstigt att man inte kör på en ”fast”). Bra röstskådespel, lagom med humor och skratt (som dock mest blev fniss) och filmen i sig är ju snyggt gjord. Det som drar ner är att man redan vet hur det kommer att sluta (ja, om man har sett Monsters Inc., det vill säga). Så det blir inte så spännande som det skulle kunna bli. Betyget blir en stark…

film 3-5

Läs även recension hos MovieZine

Fast & Furious 6

av

Titel: Fast & Furious 6

Premiär:  22 maj

Speltid: 2 timmar 10 minuter

Genre: Action, Thiller

Regi: 

Skådespelare: , , , , , , , mfl.

Handling: Doms och Brians Rio-kupp raserade ett brottsimperium och gjorde dem och deras gäng rika, men de kommer aldrig att kunna åka hem. Under tiden har Hobbs jagat en brotts-organisation av dödligt skickliga förare genom 12 länder. Deras ledares hänsynslösa andreman visar sig vara Letty, kvinnan Dom älskade och trodde var död. Det enda sättet att stoppa gängets framfart är att överlista dem på gatunivå, så Hobbs ber Dom att samla sitt elit-team i London. Betalningen? Full benådning för dem alla, så att de kan återvända till sina hem och sina familjer igen. (Från SF).

Mina tankar: Kom in i filmserien ganska sent, men hade hört talas om den innan. Den första var väl bra (och nyskapande? kanske inte, då…) och följdes upp av två sevärda filmer. Men från nummer fyra så tycker jag att det har gått uppåt, med ”Fast Five” som jag tyckte var mycket bra. Så jag hade ändå vissa förväntningar på denna.

Speltiden: Föregångarna har varit lagom långa, under två timmar. Förutom den femte, som likt den här, var tio minuter över den gränsen (2h 10 min, alltså). Men denna gång tycker jag det var aningen långt. Två timmar jämnt hade nog varit perfekt.

Skådespelarna: Normalt sett gillar jag i stort allihop (med några få undantag och några, av dom  nya, jag inte visste vilka dom var). Ska inte säga att dom var dåliga, men det känns lite som att allt går på autopilot och turligt nog funkar det helt okej. Men det blir inga Oscars för dessa insatser om jag säger så.

Musiken: Består mestadels av hip hop och elektronisk musik, vilket även resten har gjort (vad jag kommer ihåg). Och till den här typ av film passar det ganska bra. Så jag är nöjd.

Totalt: En bra uppföljare, kort sagt. Den är inte lika bra som nummer fem i serien (som nog är den bästa), men som sagt, en bra film trots allt. Det jag på förhand var lite tveksam mot var de ”övernaturliga” fight-scenerna som var med i trailern, vilket senare blev verklighet. Efter femtioelva slag på varandra så håller dom fortfarande på – som om dom har superkrafter och inte tar någon skada, bara får lite blåmärken. Ett par actionsekvenser som blir löjliga och helt orealistiska, men går inte in i detalj på vilka. Men det jag reagerade mest på var framåt slutet. Storyn kommer inte heller riktigt upp i nivå med ”Fast Five”, men upplevde att det var lite mer humor i denna – vilket får ses som ett litet plus. Ett bra soundtrack och, på rutin, okej skådespeleri (sen kan dom ge ”The Rock” en tröja i rätt storlek till nästa film – se bild). Betyget får bli en…

film 3-5

Läs även recension hos MovieZine

I Give It a Year

av

Titel: I Give It a Year 

Premiär: 26 april

Speltid: 1 timme 37 minuter

Genre: Komedi, Romantik

Regi: 

Skådespelare: , , , , Simon Baker, , mfl.

Handling: Nat och Josh blir blixförälskade på en fest och trots alla sina olikheter slår de till med ett drömbröllop, bara sju månader senare. Nat är en doer som klättrat snabbt på karriärstegen medan Josh stretar på som romanförfattare.  Ingen, inte ens deras egna familjer, vänner eller prästen, tror dock att äktenskapet kommer hålla. Mycket riktigt dröjer det inte länge förrän förhållandet ställs på prov. Josh återser sin gamla kärlek Chloe , som egentligen matchar honom mycket bättre än hans nyblivna fru. Nats affärskontakt Guy är å andra sidan allt som inte Josh är: driven, charmig, sexig. Och fast besluten att förföra Nat. (Från SF).

Mina tankar: En trailer som var ganska rolig, då den stora frågan blir – är alla skämt ”förbrukade”, så att det inte är så mycket nytt när man väl ser filmen. Sen är ju det bra betygen på postern lockade, vilket ju också är det dom är till för.

Speltiden: Eftersom den lyckades med att jag inte tänkte på tiden någon gång, och att det inte blir långtråkigt (relativt kort, med dagens mått överlag). Så har jag inte något klagomål här.

Skådespelarna: Sett på papp’ert så är det inga större namn (säger dock inte att det är något som är ”dåligt”), men kan sträcka mig till att dom gör det som krävs för att klara sina roller. Men har väldigt svårt för Anna Farris och är lite klyven om Merchant (som jag upptäckt jobbat mycket med Ricky Gervais), som visserligen klarar sig för sin komiska roll.

Musiken: Här har vi lite musikmix, med en liten blandning av låtar (vissa som ”ingår i humorn”). Men det blir acceptabelt över det hela.

Totalt: Klart sevärd, men samtidigt kanske något som man inte kommer minnas om en månad eller så. Humorn och skämten är kul, men det känns som det är ”klumpigt”, typ 11 skämt i en scen sen dröjer det läänge innan det händer något nytt roligt (mycket under kort tid och få gånger, tycker jag). Sen något enstaka här och där, men skrattar gör man (jag) hur som. Acceptabelt arbete från skådespelarna, med vissa lite bättre än andra. Betyget blir en…

film 3-5

Läs även recension hos MovieZine

Warm Bodies

av

Titel: Warm Bodies

Premiär: 19 april

Speltid: 1 timme 38 minuter

Genre: Komedi, Skräck, Romantik

Regi: 

Skådespelare: , , , , , , mfl.

Handling: R är en ung man i en existentiell kris – han är en zombie. Han hasar sig genom ett Amerika förstört av krig och social kollaps. Hans själlösa hunger efter sina odöda kamrater är stor, men han längtar också efter något mer än blod och hjärna. Efter att ha återupplevt en tonårspojkes minnen efter att ha ätit upp hans hjärna gör R ett oväntat val som blir början till en spänd, tafatt och konstigt relation med offrets mänskliga flickvän. Julie är en frisk fläkt av färg i det övrigt trista och grå landskapet som omger R. Hans beslut att beskydda henne kommer att förvandla inte bara R, men hans död, och kanske hela den livlösa världen. (Från SF).

Mina tankar: Premissen kanske inte lät klockren, men vad jag vet så har det nog inte gjorts någon likande film (eftersom den är baserad efter en bok). Det visade sig dock bli en positiv upplevelse.

Speltiden: En riktigt trög öppning, kanske en så där 20 minuter, men efter det så gick det undan. Det vill säga jag slutade tänka på tiden, så det var bra

Skådespelarna: Både Hoult och Palmer i huvudrollerna spelar bra, samt Tipton och Corddry, i biroller. Fast Malkovich (också biroll) tycker jag gör en ganska trött insats. Men totalt så har dom fått ihop en bra cast.

Musiken: Inget riktigt score (vad jag uppfattade), men ett bra soundtrack, som ibland fyller en komisk funktion. Så helt okej.

Totalt: Sevärd film, som efter en trög start så småningom tar fart och tiden mer eller mindre flyger förbi. En ganska snygg flygning inledningsvis, och bra foto överlag. Bra insatser från de flesta skådespelarna och ett bra soundtrack. Genrebeskrivningen säger ”skräck”, men det tycker jag det inte är så mycket av, men det blev mot slutet en del humor. Betyget blir en lite starkare…

film 3-5

Läs även recension hos MovieZine

Kon-Tiki

av

Titel: Kon-Tiki 

Premiär: 22 mars

Speltid: 1 timme 58 minuter

Genre: Äventyr, Biografi, Action

Regi:  och 

Skådespelare: , , , , , , , mfl.

Handling: 1947 blev en krigstrött värld fascinerad av den unge, norrmannen Thor Heyerdahl. Han hade utvecklat en teori om att Polynesien har blivit befolkat från Sydamerika, i motsats till de etablerade teorierna om migration från Asien. För att bevisa sin teori gjorde han något som någon aldrig tidigare hade provat – han bestämde sig för att testa sin tes i praktiken och påbörjade ett farligt äventyr över Stilla havet. (Från SF).

Mina tankar: Någorlunda förhoppningar då den var Oscarnominerad för bästa utländska film, dock det blev inget av det. Det såg ju också lovande ut, både postern och trailern ”lockade”.

Speltiden: Om man har den i åtanke, att filmen är två timmar, så kan man göra en liten ”tidsuppdelning”. Det stora frågetecknet under filmens gång blev då – hur ska man lyckas hålla det så pass intressant med en så monoton miljö, som flotten är. Jo, vars, det lyckas man ganska bra med. Så på det hela så blir det, måste jag säga, ganska lagom.

Skådespelarna: Hade jag inte någon större koll på, förutom Skarsgård. Och utifrån det så tycker jag samtliga spelar bra.

Musiken: Tycker jag inte står ut speciellt, dock så finns det lite ”mer storslagna/imponerande” scener där musiken ligger ”i fokus” för att beskriva hur episkt det ska vara. Exempelvis en scen som börjar med en helbild på Kon-Tiki, sen zoomar det ut (ända ut i rymden och panorering över stjärnorna) och sen ner till den igen.

Totalt: Det är en klart sevärd film, kanske mer än som om man är intresserad av ämnet (kan inte säga hur trogen den är till den verkliga historien). Bra skådespeleri, stundtals riktigt bra foto (och då till viss del musik) och även effekter. Något negativ som jag störde mig lite på var kontinuiteten, skäggen växer i stadig takt, men frisyrerna förblir länge de samma. En annan intressant sak är att den filmades på både norska och engelska (stackars amerikanare som inte kan läsa undertexter). Betyget blir en…

film 3-5

Läs även recension hos MovieZine

Hitchcock

av

Titel: Hitchcock

Premiär: 8 februari

Speltid: 1 timme 38 minuter

Genre: Drama, Biografi

Regi: Sacha Gervasi

Skådespelare: Anthony Hopkins, Helen Mirren, Scarlett Johansson, Toni Collette, Jessica Biel, James D’Arcy, mfl.

Handling: I centrum av HITCHCOCK står kärlekshistorien mellan en av världens mest inflytelserika regissörer Alfred Hitchcock och hans fru Alma Reville. En relation som ställs på prov under inspelningen av en av Hitchcocks mest kända filmer Psycho. (Från SF).

Mina tankar: Visste inte vad jag skulle förvänta mig här. Var så lat att till och med en titt på en trailer uteblev. Fast att döma av postern så såg det ju i alla fall ut som att smink och kostym hade gjort ett bra jobb.

Speltiden: Har inte så mycket att kommentera på denna punkt, förutom att jag tyckte att det blev tempofattigt i ett par scener. Vilket är lite synd då filmen inte är så speciellt lång. Men fullt acceptabelt.

Skådespelarna: Filmens starkaste punkt. Hopkins gör en enastående rolltolkning av ”Hitch”. Mirren, som Alma Reville, är som oftast bra. Men också Collette (Hitch’s assisent), Johansson (Janet Leigh), Biel (Vera Miles) gör bra prestationer.

Musiken: Får nog ta att säga att det är filmens svagaste länk. Den märktes knappt av. Förutom i en scen där ”Hitch” står och lyssnar utanför biosalongen på premiärvisningen av Psycho, där man använt originalmusiken – vilket gjorde det både effektfullt och komiskt, säger inte mer än så.

Totalt: En film som jag tycker varken överraskar eller kan ses som Oscar-material (förutom kostym och smink – även om masken ibland så lite konstig ut), trots en intressant story. Men den var ändå helt klart sevärd (men kanske inte någon man ser flera gånger om). Snygg scenografi och bra skådespeleri. Filmen avslutas med en klockren scen, där ”Hitch” pratar till publiken, och det görs en ganska rolig (om man kan uttrycka sig så) referens. Slutbetyget blir en…

film 3-5

Läs även recension hos MovieZine

Les Misérables

av

Titel: Les Misérables

Premiär: 18 januari

Speltid: 2 timmar 38 minuter

Genre: Musikal, Drama, Romantik

Regi: Tom Hooper

Skådespelare: Hugh Jackman, Russell Crowe, Anne Hathaway, Amanda Seyfried, Sacha Baron Cohen, Helena Bonham Carter, Eddie Redmayne, mfl.

Handling: Med artonhundratalets Frankrike som skådeplats berättar Les Misérables en fängslande berättelse om krossade drömmar och olycklig kärlek, passion, offer och försoning – en tidlös saga om den mänskliga själens odödlighet. Jackman spelar ex-fången Jean Valjean, jagad sedan årtionden av den hänsynslösa polismannen Javert (Crowe) efter att han en gång brutit mot sin villkorliga frigivning. När Valjean går med på att ta hand om fabriksarbetaren Fantines (Hathaway) unga dotter, Cosette, förändras deras liv för alltid. (Från SF).

Mina tankar: När denna blev Oscarnominerad, så blev det hela lite mer intressant (för som vanligt så brukar dessa inte gå upp på bio förrän efter galan gått av staplen). I och med det så fick jag en hel del förhoppningar, det enda som egentligen ”skrämde” mig var speltiden, som vid första anblicken kändes väl lång…

Speltiden: Och mina farhågor besannades. Tycker den är minst en (1) timme för lång, dessutom är den väldigt, väldigt tempofattig. Svårt med tidsuppfattning i en mörk salong, men uppskattningsvis så kändes det redan efter halva filmen att det här är lite väl. Och det här var nog första gången jag inte ville/orkade sitta kvar eftertexterna.

Skådespelarna: Crowe och Jackman, vars karaktärer ”följs åt” genom filmen, är väldigt bra och de båda visar att de kan sjunga. Hathaway i en biroll imponerar också och kan ta några toner. Seyfried (som visade att hon kunde sjunga redan i Mamma Mia!) och Redmayne gör det acceptabelt. Baron Cohen och Bonham Carter (som jag tycker har haft samma frisyr i alla senaste filmerna jag har sett henne i) står för de lite ”komiska” inslagen, också dessa med sång, och gör det rätt så bra.

Musiken: Efter skådespelarna, så är musiken filmens starkaste kort. Kortfattat kan jag säga att jag gillade den, sångerna var också bra. Har inte mycket mer att säga på den här punkten, tummen upp.

Totalt: En ”riktig” musikal, 98% av dialogerna (och i vissa fall monologerna) var ren sång – eller ibland försök till, inte alltid jag tyckte det lät bra. Kanske inte min typ av musikal, jag gillar mer sådana med vanlig dialog varvat med musik. Några punkter jag tyckte var bra var, som sagt, skådespeleriet (Hathaway kan mycket väl få pris för bästa kvinnliga biroll – vilket hon också är nominerad till), fotot, kostym och smink (kan inte klaga om dessa tar hem någon statyett i respektive kategori), ljudmixen var hyfsad också. Hade den varit kortare eller haft ett högre tempo kanske det hade räckt till ett högre betyg, men som det nu visade sig vara, så blir det inte mer än en…

film 3-5

Läs även recension hos MovieZine

Ego

av

Titel: Ego

Premiär: 25 januari

Speltid: 1 timme 45 minuter

Genre: Drama, Romantik

Regi: Lisa James-Larsson

Skådespelare: Martin Wallström, Mylaine Hedreul, Sissela Kyle, Peter Andersson, Emil Johnsen, mfl.

Handling: För 25-årige Sebastian handlar allt om yta och utseende. Livet är fyllt av party, pengar och one-night stands. Han har aldrig utmanat sig själv, vare sig det gäller drömmen om en musikkarriär eller kanske framförallt den riktiga kärleken. När allt går som bäst i hans ytliga liv råkar han ut för en olycka som leder till att han blir blind. En helt ny värld öppnar sig, eller rättare sagt stänger sig. (Från SF).

Mina tankar: Fösta filmen för året… ja på bio det vill säga. Efter att ha sett trailern så var jag inte speciellt ”imponerad”, men man ska inte döma en film innan man har sett den. Det har jag fått lära mig.

Speltiden: Får jag säga var bra disponerad. Blev aldrig långdraget, eller så man funderar över den, vilket jag tycker blir ett bra omdöme.

Skådespelarna: Var bra, tog en stund innan jag kände igen några av dom. Wallström (I rymden finns inga känslor) och Hedreul (En ö i havet), men Kyle var den enda jag visste vem det var på en gång. Några visste jag inte alls vilka dom var. En kul grej var att TV-duon Erik & Mackan var med i en statistroll, som paparazzis.

Musiken: Inget nytt att skryta med, bara blandband. Några bra låtar som jag kände igen, men inget mer med det.

Totalt: Blev positivt överraskad, då jag – som sagt – faktiskt inte hade förväntat mig så speciellt mycket. Bra skådespeleri och klippning. Fast jag måste totaldissa sekvensen med talangjakten, som jag inte tycker var speciellt bra gjord. Betyget blir en…

film 3-5

Läs även recension hos MovieZine

Mammas pojkar

av

Titel: Mammas pojkar 

Premiär: 25 december

Speltid: 1 timme 40 minuter

Genre: Komedi

Regi: Ulf Malmros

Skådespelare: Björn Starrin, Johan Östling, Mia Skäringer, Kjell Bergqvist, Tuva Novotny, mfl.

Handling: Prästen Gunilla försöker få ordning på sina vuxna söner Thor och Oden, som är besatta av Hårdrock. De vägrar att flytta hemifrån och skaffa familj. Men när Jenny, byns lärarinna och Line Dance-instruktör, dyker upp så förändras allt. Bakom varandras ryggar inleder bröderna kampen om Jennys hjärta. (Från SF).

Mina tankar: Svårt att ”förbereda sig” på en film, som man inte kanske skulle se i vanliga fall. En film som ska vara årets svenska julfilm.

Speltiden: Börjar lite segt, men kommer upp lite i fart för att inte göra det helt ointressant. Kanske 10 minuter för lång, den här typ av film bör ligga på 1 timme och 30 minuter. Så det får väl ses som godkänt.

Skådespelarna: Tja, inte direkt någon skådis-elit i denna. Möjligen Bergqvist, men har aldrig gillat honom och inte Skäringer heller för den delen. Men sett överlag så gör alla på sin höjd godkända insatser.

Musiken: Hårdrock är huvudtemat. Inte jätteförtjust i den typ av musik, men det gick att leva med i alla fall.

Totalt: En ”typisk” svensk komedi, men med ett lite udda tema möjligen. Humor finns och visst blev det ganska många skratt. Sen var det ju den där värmländskan, ja.  Betyget blir en svag…

Läs även recension hos MovieZine