3 av 5

Bröllop i Italien

av

Titel: Den skaldede frisør 

Premiär: 16 november

Speltid: 1 timme 56 minuter

Genre: Komedi, Romantik

Regi: Susanne Bier

Skådespelare: Pierce Brosnan, Trine Dyrholm, Kim Bodnia, Paprika Steen, Sebastian Jessen, Christiane Schaumburg-Müller, mfl.

Handling: Med Bröllop i Italien är Susanne Bier tillbaka igen med en härlig romantisk komedi, i samma anda som ”Fyra bröllop och en begravning”. Det är en berättelse om en rad olika livsöden – där alla söker kärleken. En film om passion och lycka, om svartsjuka och ensamhet. Men först och främst om att ha modet att göra livets stora val – även fast man tror att det är försent. (Från SF).

Mina tankar: Visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Blev förvånad(?) att det hoppar friskt i språket, växlar mellan danska (som dock inte var alltför grötig) och engelska (med acceptabla uttal från de som inte är ”native-speaking”). Och en regissör som har Oscars belönats med pris för bästa utländska film (Hämnden).

Speltiden: Har jag ingenting att anmärka på, tyckte det gick förbi ganska fort.

Skådespelarna: Börjar med Pierce Brosnan, som har varit en liten favorit sen jag för första gången såg honom som Bond i GoldenEye, och gör det bra med vad han har att jobba med (men kanske känns lite malplacerad?). Resten då? För mig helt okända (vilket jag faktiskt kollade upp, om det var så), men dem gjorde också bra prestationer, tycker jag.

Musiken: Tycker jag inte utmärkte sig allt för mycket och kanske inte var jätte mycket heller, men det var några partier som lyfte och totalt helt okej.

Totalt: Bra och klart sevärd film, som dock inte bjuder på några större överraskningar (i alla fall för mig, som ju sett en del) och kanske aningen ”rörig” historia. Men ett riktigt fint foto främst på landskapsvyerna, bra skådespelare och en nypa (ganska bokstavligen, enligt mitt tycke) humor. Något jag började undra lite över var om alla verkligen hade så riktigt blåa ögon, eller om det lades till i post-production, dom verkligen lyste. Sen lite funderingar över titeln i sig, så var den väl halvbra, men den lockar nog i alla fall mer än orginaltiteln ”Den skallige frisören”. Hur som helst, det slutar på en fin och stabil…

Läs även recension hos MovieZine

Hotell Transylvanien

av

Titel: Hotel Transylvania 

Premiär: 19 oktober

Speltid: 1 timme 31 minuter

Genre: Animerat, Komedi, Familjefilm

Regi: Genndy Tartakovsky

Skådespelare: (svenska röster) Kim Sulocki, Jesper Adefelt, Mikaela Ardai Jennefors, Gunnar Ernblad, Sharon Dyall, Ole Ornered, mfl.
(engelska röster) Adam Sandler, Selena Gomez, Kevin James, Andy Samberg, Fran Drescher, Steve Buscemi, David Spade, mfl.

Handling: Välkommen till Hotell Transylvanien, Greve Draculas femstjärniga hotell där monster och deras familjer kan vila upp sig utan att människor stör dem. Till en speciell helg har Dracula bjudit in några av världens mest kända monster – Frankenstein och hans fru, Mumien, Den osynliga mannen, en varulvsfamilj med flera – för att fira hans dotter Mavis hundraartonde födelsedag. För Dracula är det inga problem att ta hand om alla dessa legendariska monster, men hans värld håller på att rämna när en vanlig människopojke snubblar in på hotellet och dessutom blir intresserad av hans dotter. (Från SF).

Mina tankar: Hade inte några förväntningar alls, då dessa typer av filmer kan ha en tendens att efterlikna varandra i resultat, och vara lite stereotypa. Och 3D, jag det blir väl det vanliga?

Speltiden: Upplevde det som en lite seg inledning, men när det väl satte fart så var det inte egentligen några större dippar. Det är dryga 90 minuter som passerar ganska snabbt.

Skådespelarna: Ja, röstskådisar är ju lite svårare att bedöma än vanligt. Ofta dialogen in matchade efter vad munnen rörde sig, visst svårt att göra det bra från originalspråk. Men störde mig bara på det några få gånger, så det får ses som positivt, trots allt. Men annars verkar originaluppsättningen som en bra uppställning, med vissa undantag. De svenska rösterna var det bara Kim Sulocki jag kom ihåg, men kände igen många röster under filmens gång. Uppdaterar eventuellt listan när de ”offentliggörs”.

Musiken: En ganska stereotypisk musiksättning, och godkänt på sin höjd. Några mindre musikalnummer som är okej och några toner från ”Party Rock Anthem” av L.M.A.F.O.

Totalt: En film som följer mönstret för denna typ av genre, och är ett helt okej tidsfördriv. Utnyttjandet av 3D-effekterna tycker jag kunde har varit bättre, även om de som fanns var okej. Några ”missar” i dubbens lipsync, men inte man (jag) stör mig på allt för mycket. Betyget blir en…

Läs även recension hos MovieZine

Hope Springs

av

Titel: Hope Springs 

Premiär: 7 september

Speltid: 1 timme 40 minuter

Genre: Komedi, Drama

Regi: David Frankel

Skådespelare: Meryl Streep, Tommy Lee Jones, Steve Carell, Jean Smart, Elisabeth Shue, Ben Rappaport, Brett Rice, mfl.

Handling: Ett gift pars äktenskap sjunger på sista versen. För att råda bot på problemen åker de till ett äktenskapsretreat där en terapeut, spelad av stjärnkomikern Steve Carell, under en intensiv och oortodox helg försöker få dem att rädda sitt äktenskap. (Från SF).

Mina tankar: Så här direkt nån timme efter att ha sett den, så kan jag utan tvekan säga att detta inte var en film som riktade sig till min målgrupp. Utan den riktar sig mer mot den äldre skaran. Tydligen tillåten från 7 år nu, enligt SFs hemsida. 15 år stod det på min biljett (kanske hamnar där emellan, 11)…

Speltiden: Något seg, men flyter ändå på bra på något vis. Och, på grund av ”temat”, så blir det också lite upprepande i vissa scener.

Skådespelarna: Två stycken veteraner, Meryl Streep och Tommy Lee Jones. De båda svajar lite i sitt agerande och i kemin sinsemellan (vilket dom ju i för sig ska göra), men mesta dels så tycker jag de gör det bra. Sen var det ju också Steve Carell, som agerar i en ”seriös roll”, utan så komiska inslag. Det gör han faktiskt också bra.

Musiken: Jag noterade bara två musikstycken, under filmens gång, men det visade sig senare att det faktiskt var ett drygt dussintal (på bland bands-manér). Hur som helst så blir det inget toppen betyg på denna front, knappt godkänt.

Totalt: Halvbra film, för min smak, men funkar troligtvis bättre för den tänkta målgruppen. Jodå, jag fick mig några skratt emellanåt. Skådespeleriet lyfter mot vad annars är en tråkig handling. Betyget pendlar mellan en tvåa och en svag trea, och det är just det jag känner att den landar på, för tillfället, en…

Läs även recension hos MovieZine

Cockpit

av

Titel: Cockpit 

Premiär: 13 juli

Speltid: 1 timme 35 minuter

Genre: Komedi

Regi: Mårten Klingberg

Skådespelare:  Jonas Karlsson, Björn Gustafsson, Mårten Klingberg, Chatarina Larsson, Sofia Ledarp, Marie Robertson, mfl.

Handling: Piloten Valle behöver desperat ett nytt arbete. När han får höra att flygbolaget Silver Airlines letar efter en kvinnlig flygkapten drar han sig inte för att hoppa i högklackat, krypa i ett schyst fodral och söka jobbet. Han lånar sin systers identitet mot en helårsprenumeration på en morgontidning. Att pilotkollegan Cecilia blir förälskad i Valles nya, kvinnliga jag ingår dock inte riktigt i planen. (Från SF).

Mina tankar: SF bjöd in medlemmarna i Bioklubben till sin årliga förhandsvisning (i stor salong och bjussar på popcorn och läsk). Gällande filmen, så gick tankarna direkt till en ”liknande” amerikansk film (som kom 1982) Tootsie med Dustin Hoffman. Och hur kan detta funka, månntro?

Speltiden: Bra upplägg, med ett ”börja-med-slutet-och-återberätta-historien”, vilket jag tror gör att intresset blir lättare att hålla uppe. Helt okej tidsfördriv på dryga 90 minuter.

Skådespelarna: Här tycker jag man har fått tag i mellansiktet av svenska skådespelare. Jonas Karlsson (Offside m.fl.) tycker jag har haft sina dagar, men tycker han gestaltar rollen bra hur som helst. Marie Robertson (Rallybrudar) tycker jag sakta men säkert blir bättre och bättre. Sen har vi resten, som jag inte har så stor koll på (förutom Gustafsson då, men har inte gillat honom från ”start”), men det har vad som krävs för att ”spela igenom filmen”.

Musiken: Nja, det var ingen komposition som imponerade. Men ”bland bandet” var i alla fall hyfsat.

Totalt: Jaha då… den var bättre än förväntat och några skratt blev det faktiskt. Tror inte jag har skrattat så mycket till en svensk komedi sen jag såg Kommissarie Späck första gången (komedi är inte det svensk film är bäst på att producera, inte crime heller för den delen). Okej på avdelningen för skådespelare. Betyget blir en helt okej…

Läs även recension hos MovieZine

My Week with Marilyn

av

Titel: My Week with Marilyn

Premiär: 13 januari

Speltid: 1 timme 39 minuter

Genre: Biografi, Romantik, Drama

Regi: Simon Curtis

Skådespelare: Michelle Williams, Eddie Redmayne, Julia Ormond, Kenneth Branagh, Emma Watson, Geraldine Somerville, Toby Jones, Dominic Cooper, Judi Dench, mfl.

Handling: I ett desperat försök att bli tagen på större allvar reser ikonen Marilyn Monroe till London 1956 för att spela mot legenden Laurence Olivier i ”Prinsen och balettflickan”. Den ömhetstörstande Marilyn känner sig övergiven av maken Arthur Miller och attraherad av Oliviers assistent, den unge Colin Clark. Hennes verkliga Londonäventyr äger därför snarare rum bakom kameran och utom synhåll för sina dominanta medskådespelare. Colin blir snart Marilyns fasta och trygga punkt, samtidigt som han också blir Oliviers enda hopp att kunna slutföra sin film genom sin förmåga att hålla den impulsiva Marilyn i schakt. Upp över öronen förälskad är det nu Colins hjärta som riskerar att krossas… av världens största filmstjärna! (Från SF).

Mina tankar: Första filmen för i år (ja, på bio…). Är inte direkt något större fan av Monroe, men den såg på något sätt intressant ut. Och relativt med ”stora” namn…

Speltiden: Den var egentligen ganska kort, men då det stundtals kan bli lite avslaget, så känns det som att den är mycket längre än den verkligen är…

Skådespelarna: Bra jobb av castingen, en blandning av, för mig, större namn och mindre kända. Williams gör en bra Monroe, utseendemässigt (kanske tackvare kostym, som gjorde ett bra jobb). Men även att jag inte är så insatt (kan/vet något om) i de andra karaktärerna så tycker jag ändå att de andra (Redmayne, Branagh, Watson, Cooper och Dench för att nämna några) spelar bra.

Musiken: Tyckte jag inte var något märkvärdigt. Då och då framhävs den lite mer än i övrigt, och det är då man (läs jag) får upp ögonen för det… (2/5).

Totalt: Då filmen till större delen kretsar kring det två huvudkaraktärerna (Monroe och Clark), vilket är helt självklart, kan jag ändå inte sluta känna saknad av birollerna, som jag upplever tas ”ur fokus” mer än det hade behövts. Men en mycket fin kostym och foto, höjer lite extra. Störde mig dock på några detaljmissar i vissa scener (felplaceringar hit och dit), men det märker nog inte den ”normala” av.  Men i det hela är My Week with Marilyn en helt okej och sevärd film, vilket i betyg resulterar en stabil…

 

 

Läs även recension hos MovieZine

New Year’s Eve

av

Titel: New Year’s Eve

Premiär: 25 december

Speltid: 1 timme 58 minuter

Regi: Garry Marshall

Skådespelare: Sarah Jessica Parker, Jessica Biel, Ashton Kutcher, Michelle Pfeiffer, Zac Efron, Robert De Niro, Halle Berry, Jessica Biel, Katherine Heigl, Jon Bon Jovi, Sofía Vergara, Abigail Breslin, Jake T. Austin, Josh Duhamel, mfl.

Handling: I New Year’s Eve får vi följa par och singlar i New York på den mest magiska av kvällar, nyårsafton. (Från SF).

Mina tankar: En film med halva Hollywood, kan det bli nåt bra utav det. Citerar från SF ”Bland filmens stjärnor ser vi bland andra Jessica Biel, Jon Bon Jovi, Oscar®nominerade Abigail Breslin, Chris Ludacris Bridges, dubbla Oscar®belönade Robert De Niro, Josh Duhamel, Zac Efron, Hector Elizondo, Katherine Heigl, Ashton Kutcher, Seth Meyers, Lea Michele, Sarah Jessica Parker, Oscar®nominerade Michelle Pfeiffer, Til Schweiger, dubbla Oscar®belönade Hilary Swank och Sofia Vergara”. Alltså en film likt ”Valentines Day”, som även den hade halva Hollywoods elit i.

Speltiden, tyckte jag kändes som den sprang iväg, kändes mer som den var en 90-minutare. Alltså innehållsrik

Skådespelarna, ja, det är ingen som gör ett dålig jobb, om jag tar det den vägen i stället för att rabbla upp allihopa enskilt.

Musiken fungerar och jag tyckte den var bra, enskilt en 3/5 på ett ungefär.

Totalt en okej film. Kanske aningen mycket ”kliché”, man får följa dessa olika personerna (som på ett eller annat sätt känner varandra) och sen blir det lite ”klump”, kanske att den påminner lite om ”Love Actually”. I övrigt också en bra eftertext. Hade från början tänkt en fyra, men betyget sänks lite p.g.a. en otroligt stor del reklam/produktplacering i stor del, nästan så att den kunde ha klarat sig utan ”normal” budget (56 miljoner, med alla dessa stjärnor), utan i stället sponsrats. Aningen irriterande, så betyget blir en…

 

 

Läs även recension hos MovieZine

Mästerkatten (3D)

av

Titel: Puss in Boots

Premiär: 3 februari (2012)

Speltid: 1 timme 30 minuter

Regi: Chris Miller

Skådespelare: Antonio Banderas, Salma Hayek, Zach Galifianakis, Billy Bob Thornton, Amy Sedaris, mfl.

Handling: Det är en riktig skrävlarhistoria om Mästerkattens ungdom då han slog sig ihop med mästerhjärnan Humpty Dumpty och den gatusmarta Kitty för att stjäla den berömda Gåsen som lägger gyllene ägg. (Från SF).

Mina tankar: Nja, hade sett teaser-trailern (som väl inte direkt imponerade). Den stora frågan var om skaparna kunde leverera en film på samma nivå som tidigare Shrek och Kung Fu Panda.

Speltiden kändes väldigt innehållsfattig till längden sett. Många scener som det drogs ut på tycker jag. Så ganska seglivad.

Skådespelarna (röster), svårt att bedöma då det egentligen bara var tre stycken (Banderas, Hayek och Galifianakis) i fronten. Men passande röster för karaktärerna, helt klart.

Musiken, var humoristiskt ”utsänd” då vissa delar blev spelade av bakgrundskaraktärer (lite svårt att beskriva). Enskilt betyg ~3/5.

Totalt helt okej, animeringen var över ”normal kvalité”. 3D:n var väl så där, aningen ”ur synk”/oskarp (om det var för att jag satt snett mot duken, eller inte, låter jag vara osagt). Betyget blir en…

 

 

Läs även recension hos MovieZine (ännu inte ute)

En gång i Phuket

av

Titel: En gång i Phuket  

Premiär: 3 februari (2012)

Speltid: 1 timme 45 minuter

Regi: Staffan Lindberg

Skådespelare: Peter Magnusson, Susanne Thorson, David Hellenius, Jenny Skavlan, Frida Hallgren, mfl.

Handling: Sven är en karriärcoach med inrutat vardagsliv som fått nog av att hjälpa andra att byta liv. Sven vill ha något mer. Han vill bli fri som äventyraren Johan, en gammal skolkompis som blivit rikskändis för sina böcker om att kasta loss från vardagen och förverkliga sig själv. (Från SF).

Mina tankar: Det var knappt att jag hade hört talas om den, så hade inga större förhoppningar och tankar.

Speltiden, helt okej. Hade inte behovet av att vara längre, om jag säger så.

Skådespelarna, med Magnusson och Hellenius i spetsen funkar och uppfyller filmens syfte och lyckas bra med, vad jag skulle kalla, ”den lata humorn” (typ sånt man skrattar åt per automatik).

Musiken, är väl egentligen ingenting speciellt att hänga i granen, 2/5 om man ska sätta den i enskilt betyg.

Totalt en genomsnittlig svensk komedi, inte egentligen tråkig – men inte heller hysteriskt kul. Dock vackra thailänska miljöer, vilket höjer fotot en aning. Betyget blir en ”lägre”…

 

 

Läs även recension hos MovieZine

Drive

av

Titel: Drive 

Premiär: 18 november

Speltid: 1 timme 40 minuter

Regi: Nicolas Winding Refn

Skådespelare: Ryan Gosling, Carey Mulligan, Bryan Cranston, Albert Brooks, Oscar Isaac, Christina Hendricks, Ron Perlman, mfl.

Handling: En stuntförare från Hollywood drömmer om att slå sig fram på de professionella racingbanorna. Samtidigt som han frilansar som förare i den kriminella världen retar han upp några av Los Angeles farligaste män. (Från SF).

Mina tankar: Efter en lovande trailer, och intressant synopsis, var ”peppen” ganska hög för den här filmen. Men efter det hela så är det inte lika stort, blandat faktiskt. Till och börja med kan dom (vilket nu det är) skriva om/ny synopsis.

Speltiden, tja… Den börjar lovande, och tiden flyger i stort sett förbi dom första 15-20 minuterna. Sen åker det berg-och-dalbana, ibland ”drar det iväg” och ibland känns det riktigt utdraget.

Skådespelarna, Ryan Gosling, tycker jag är mycket bra. Likaså Ron Perlman och Carey Mulligan.

Musiken är lite gott & blandat, ”vanliga låtar” och lite instrumental stämningsmusik. Men den får godkänt.

Totalt, en lovande start som sen dalar i kvalité – och det ordentligt. Och jag citerar från synopsisen; ”retar han upp några av Los Angeles farligaste män”, ja, det blir stundtals riktigt mycket gore och blod, genom diverse hagelbössor och knivhugg. Drive hade kunnat bli något riktigt bra, om det inte hade gått i riktningen som det gjorde. Visst, kanske hade det blivit en film i stil med Fast & Furious eller Transporter, men det är, enligt mig, bra filmer i genren ”bil-action-film”. Dock var fotot väldigt fint och väl gjort. Men i slutänden får Drive + musiken + Ryan Gosling i kombination en svaaag…

 

 

 

Läs även recension hos MovieZine

Paranormal Activity 3

av

Titel: Paranormal Activity 3

Premiär: 21 oktober (Sverige, USA, UK)

Speltid: 1 timme 24 minuter

Regi: Henry Joost, Ariel Schulman

Skådespelare: Katie Featherston, Sprague Grayden, Chloe Csengery, Jessica Tyler Brown, Christopher Nicholas Smith, Brian Boland, m.fl.

Handling: 1988, 18 år innan de skräckinjagande händelserna i de föregående filmerna,försöker de unga Kristi och Katie fånga spökmyten Bloody Mary på videoband. Det kommer att bli deras första möte med den osaliga ande som ska förfölja dem senare i livet. (Från SF).

Mina tankar: Uppföljare på uppföljare. Eller snarare prequel på prequel. Hur som helst filmen uppfyllde sitt syfte.

Speltiden, kändes som att den var längre än vad den egentligen var. Mycket längre dessutom.

Skådespelarna, var ärlig talat inte dom bästa, men dom får det att funka för och uppfyller filmens syfte (se rädda och skrämda ut).

Musiken, inte mycket till soundtrack här inte, utan mer av ljudeffekter hit och dit. ”-Bu”…

Totalt en helt okej skräckfilm, som dock har både sina toppar och dalar, och i stort sett samma upplägg som sina tidigare filmer. Det var relativt hög skrämselfaktor, även om vissa scener och sekvenser kan bli aningen förutsägbara – samtidigt som vissa inte riktigt blev som man kunde tro. Betyget blir en…

 

 

Läs även recension hos MovieZine