Allan Svensson

Monsters University

av

Titel: Monsters University

Premiär:  31 juli

Speltid: 1 timme 50 minuter

Genre: Komedi, Animerat, Äventyr

Regi: 

Skådespelare:  (röster). Engelska: , , , , , , , mfl.
Svenska: Johan Ulveson, Allan Svensson, Jan Mybrand, Ewa Fröling, Per Andersson, mfl.

Handling: Här får vi återigen möta våra favoritmonster Mike och Sully från den stora succén Monsters, Inc. Mike Wazowski har drömt om att bli en Skrämmare sedan han var ett litet monster och nu ska han äntligen börja på universitetet. Och han vet, bättre än någon annan, att de bästa Skrämmarna kommer från Monsters University. Men under den första terminen går hans planer i stöpet när han möter den överlägsne James P Sullivan, ”Sully”, född till Skrämmare. De är bägge tävlingsinriktade men nu leder deras tävlingsinstinkt till att allt spårar ur och att de bägge blir utslängda från universitetets Skrämmarlinje. För att göra saken ännu värre inser de bägge att de måste jobba tillsammans, ihop med ett udda gäng misslyckade monster, om de någonsin ska ställa saker och ting tillrätta. (Från SF).

Mina tankar: Förväntade mig inget storverk. Sen har vi det här med ”prequels” – har man sett första/originalet, så vet man oftast hur det kommer att gå.

Speltiden: Var, utan att krångla till det, för lång.

Skådespelarna: Det här lip-sync är nog det största problemet med att dubba film. Men bortsett från det så tycker jag att de tillsatta rösterna var bra. Ulveson som Mike och Svensson som Sulley (även första filmen) och sen rullar listan på.

Musiken: Faktiskt inte mycket jag lade märke till, men antar att det var ”klassiskt” Pixar.

Totalt: Börjar med en parentes; kortfilmen, innan huvudattraktionen, ”Det blå paraplyet” var riktigt bra. ”University” har i vissa fall även översatts med ”studentliv” (konstigt att man inte kör på en ”fast”). Bra röstskådespel, lagom med humor och skratt (som dock mest blev fniss) och filmen i sig är ju snyggt gjord. Det som drar ner är att man redan vet hur det kommer att sluta (ja, om man har sett Monsters Inc., det vill säga). Så det blir inte så spännande som det skulle kunna bli. Betyget blir en stark…

film 3-5

Läs även recension hos MovieZine

Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet

av

Titel: The Adventures of Tintin: Secret of the Unicorn

Premiär: 28 oktober (Sverige) 26 okt (UK) 21 dec (USA)

Speltid: 1 timme 47 minuter

Regi: Steven Spielberg

Skådespelare:  Engelska röster: Jamie Bell, Andy Serkis, Daniel Craig, Simon Pegg, Nick Frost, Toby Jones,  mfl.
Svenska röster: Jesper Adefelt, Johan Rabaeus, Johan Hedenberg, Allan Svensson, Niklas Falk, Christian Fex, Magnus Roosmann, mfl.

Handling: Tre små fartygsmodeller, en epidemi av fickstölder, mystiska antikvitetshandlare, ett märkligt slott som ruvar på en hemlighet… När kapten Haddock berättar om sin legendariske förfader, herr François de Hadoque, faller bitarna på plats. Och det visar sig att Tintin och Milou är en sagolik sjörövarskatt på spåren.

Mina tankar: Tintin + Steven Spielberg + Peter Jackson måste väl bara vara en bra kombo!? Jo, visst är det bra. Otroligt fin gjord animering (tackvare att den är filmad med motion-capture?). Och det blev den svenska 3D-versionen (får ta den originalversionen vid ett senare tillfälle).

Speltiden kändes att vara riktigt lång, trots det stundtals höga tempot. Hade inte gjort nåt om den hade nått upp i två timmar. Även om jag tyckte det kändes som den gjorde det.

Skådespelarna (rösterna) var ändå hyfsat okej (synd att inte var dom ”riktiga”), men den som hade ”bäst” röst var nog Johan Rabeus (Sakharin/Rackham den Röde) och även Johan Hedenberg (Haddock) funkade.

Musiken, komponerad av John Williams, var bra. Men tycker inte riktigt att den är i klass med vad han egentligen kan. Scenerna på Enhörningen är det som imponerar mest på mig.

Totalt ett visuellt ögongodis. Lite drar ner att dubbningen inte riktigt ”lipsync:a” fullt ut, då vissa scener sägs något som inte går ihop med munrörelserna överhuvudtaget (beror nog på exaktheten som uppnås med motion-capture). Man har också lyckas behålla humorn, utan att det blir larvigt. Ser redan fram emot den planerade fortsättningen med Solens tempel. Det är nära en fullpoängare, men räcker inte fullt ut – just nu. Så Enhörningen får i betyg en…

 

 

Läs även recension hos MovieZine

Svensson Svensson – I nöd och lust

av

Titel: Svensson Svensson – I nöd och lust

Premiär: 14 oktober (Sverige)

Speltid: 1 timme 25 minuter

Regi: Leif Lindblom

Skådespelare: Allan Svensson, Suzanne Reuter, Peter Dalle, Marie Robertson, Torkel Petersson, mfl.

Handling: Gustav och Lena Svensson står inför sin 30-åriga bröllopsdag, men Lena orkar inte med Gustav längre utan vill att de ska skiljas. Det enda Gustav gör är att titta på sport – vilken sport som helst – och ger inte Lena någon uppmärksamhet alls. Gustav däremot tycker att allt är toppen och tycker inte att de kan ge upp bara en vecka innan sitt jubileum. Lena ger Gustav en absolut sista chans och de åker iväg på en kärleksweek-end där Gustav ska få bevisa att Lena är viktigare än fotboll och TV. Men på hotellet dyker fotbollslegend Tommy Franzén upp och ställer allt på sin spets. (Från SF).

Mina tankar: Tja, det här var en sån där film som man kunde lista ut slutet innan den hade börjat. Likaså alla dessa tolkningsfel, när repliken kom, så hade man (eller i alla fall jag) listat ut ”följderna” av det hela.

Speltiden var med tanke på innehållet lagom, punkt slut.

Skådespelarna, tja, jag skulle säga att de som får godkänt är Ralf Edström och Arne Hegerfors (som bara var med en kort stund i cameos). Så, det talar om vilken nivå det var på skådespeleriet i den här filmen.

Musiken var bättre än aktörerna – dock inte bra.

Totalt en riktigt dålig film, som har ett ”klassiskt upplägg” för en sån här film (syftningsfel?, kanske, men ni fattar vad jag menar), bestående utav lite småhumor och karaktärer som tror att den hör saker – som sen visar sig vara helt fel, vilket får följden att de gör bort sig. Filmen utspelas under vinter, och det kanske hade varit bättre att släppa/lansera filmen som en ”julens storfilm” (vilket det inte är, överhuvudtaget). Den enda gången jag skrattade, på riktigt, var under en 1-sekundssekvens med Hegerfors. Kanske nån gång mer, betyget blir…

 

 

Läs även recension hos MovieZine