Eddie Redmayne

Oscarsgalan 2015

av

Inatt är det dags igen, den 87:e upplagan av filmvärldens största prisgala.

De stora favoriterna är ”Birdman” i regi av Alejandro González Iñárritu och ”Boyhood” av Richard Linklater. Utav dessa håller jag Boyhood som favorit. Birdman är snyggt gjord, med vad som verkar en enda långa tagning. Men tycker att Boyhood är mer intressant och spännande (den spelades ju in under 12 år!).

Inte att glömma de sedvanliga dramerna, American Sniper, The Imitation Game, Selma och The Theory of Everything. Samtliga dessa filmer är ju även någon form av biografisk filmatisering.

Nytt för mig är att jag har sett samtliga filmer (utom Selma) som är nominerade för bästa film. Och kan nog även rättvist säga vem som jag tycker ska vinna i kategorierna för bästa manliga- och kvinnliga skådespelare (Eddie Redmayne, The Theory of Everything och Julianne Moore, Still Alice) och bästa manliga- och kvinnliga biroll (J.K. Simmons, Whiplash och Patricia Arquette, Boyhood).

Hade gärna sett fler av de animerade filmerna, har bara sett Big Hero 6 och Draktränaren 2. Resten av kategorierna ”bryr” jag mig mindre om. Kanske bästa sång (Everything Is Awesome från LEGO-filmen) och specialeffekter-kategorierna (svårt men hoppas på Guardians of the Galaxy).

Var kan man skåda denna gala då? Jo, antingen på SVT Flow eller SVT Play (reklamfritt är gott). Kan även tipsa om dokumentären om Oscarsgalan (har dock inte hunnit se den ännu) finns på SVT Flow eller SVT Play, även den. Speltid på 1 timme och 34 minuter.

Les Misérables

av

Titel: Les Misérables

Premiär: 18 januari

Speltid: 2 timmar 38 minuter

Genre: Musikal, Drama, Romantik

Regi: Tom Hooper

Skådespelare: Hugh Jackman, Russell Crowe, Anne Hathaway, Amanda Seyfried, Sacha Baron Cohen, Helena Bonham Carter, Eddie Redmayne, mfl.

Handling: Med artonhundratalets Frankrike som skådeplats berättar Les Misérables en fängslande berättelse om krossade drömmar och olycklig kärlek, passion, offer och försoning – en tidlös saga om den mänskliga själens odödlighet. Jackman spelar ex-fången Jean Valjean, jagad sedan årtionden av den hänsynslösa polismannen Javert (Crowe) efter att han en gång brutit mot sin villkorliga frigivning. När Valjean går med på att ta hand om fabriksarbetaren Fantines (Hathaway) unga dotter, Cosette, förändras deras liv för alltid. (Från SF).

Mina tankar: När denna blev Oscarnominerad, så blev det hela lite mer intressant (för som vanligt så brukar dessa inte gå upp på bio förrän efter galan gått av staplen). I och med det så fick jag en hel del förhoppningar, det enda som egentligen ”skrämde” mig var speltiden, som vid första anblicken kändes väl lång…

Speltiden: Och mina farhågor besannades. Tycker den är minst en (1) timme för lång, dessutom är den väldigt, väldigt tempofattig. Svårt med tidsuppfattning i en mörk salong, men uppskattningsvis så kändes det redan efter halva filmen att det här är lite väl. Och det här var nog första gången jag inte ville/orkade sitta kvar eftertexterna.

Skådespelarna: Crowe och Jackman, vars karaktärer ”följs åt” genom filmen, är väldigt bra och de båda visar att de kan sjunga. Hathaway i en biroll imponerar också och kan ta några toner. Seyfried (som visade att hon kunde sjunga redan i Mamma Mia!) och Redmayne gör det acceptabelt. Baron Cohen och Bonham Carter (som jag tycker har haft samma frisyr i alla senaste filmerna jag har sett henne i) står för de lite ”komiska” inslagen, också dessa med sång, och gör det rätt så bra.

Musiken: Efter skådespelarna, så är musiken filmens starkaste kort. Kortfattat kan jag säga att jag gillade den, sångerna var också bra. Har inte mycket mer att säga på den här punkten, tummen upp.

Totalt: En ”riktig” musikal, 98% av dialogerna (och i vissa fall monologerna) var ren sång – eller ibland försök till, inte alltid jag tyckte det lät bra. Kanske inte min typ av musikal, jag gillar mer sådana med vanlig dialog varvat med musik. Några punkter jag tyckte var bra var, som sagt, skådespeleriet (Hathaway kan mycket väl få pris för bästa kvinnliga biroll – vilket hon också är nominerad till), fotot, kostym och smink (kan inte klaga om dessa tar hem någon statyett i respektive kategori), ljudmixen var hyfsad också. Hade den varit kortare eller haft ett högre tempo kanske det hade räckt till ett högre betyg, men som det nu visade sig vara, så blir det inte mer än en…

film 3-5

Läs även recension hos MovieZine

My Week with Marilyn

av

Titel: My Week with Marilyn

Premiär: 13 januari

Speltid: 1 timme 39 minuter

Genre: Biografi, Romantik, Drama

Regi: Simon Curtis

Skådespelare: Michelle Williams, Eddie Redmayne, Julia Ormond, Kenneth Branagh, Emma Watson, Geraldine Somerville, Toby Jones, Dominic Cooper, Judi Dench, mfl.

Handling: I ett desperat försök att bli tagen på större allvar reser ikonen Marilyn Monroe till London 1956 för att spela mot legenden Laurence Olivier i ”Prinsen och balettflickan”. Den ömhetstörstande Marilyn känner sig övergiven av maken Arthur Miller och attraherad av Oliviers assistent, den unge Colin Clark. Hennes verkliga Londonäventyr äger därför snarare rum bakom kameran och utom synhåll för sina dominanta medskådespelare. Colin blir snart Marilyns fasta och trygga punkt, samtidigt som han också blir Oliviers enda hopp att kunna slutföra sin film genom sin förmåga att hålla den impulsiva Marilyn i schakt. Upp över öronen förälskad är det nu Colins hjärta som riskerar att krossas… av världens största filmstjärna! (Från SF).

Mina tankar: Första filmen för i år (ja, på bio…). Är inte direkt något större fan av Monroe, men den såg på något sätt intressant ut. Och relativt med ”stora” namn…

Speltiden: Den var egentligen ganska kort, men då det stundtals kan bli lite avslaget, så känns det som att den är mycket längre än den verkligen är…

Skådespelarna: Bra jobb av castingen, en blandning av, för mig, större namn och mindre kända. Williams gör en bra Monroe, utseendemässigt (kanske tackvare kostym, som gjorde ett bra jobb). Men även att jag inte är så insatt (kan/vet något om) i de andra karaktärerna så tycker jag ändå att de andra (Redmayne, Branagh, Watson, Cooper och Dench för att nämna några) spelar bra.

Musiken: Tyckte jag inte var något märkvärdigt. Då och då framhävs den lite mer än i övrigt, och det är då man (läs jag) får upp ögonen för det… (2/5).

Totalt: Då filmen till större delen kretsar kring det två huvudkaraktärerna (Monroe och Clark), vilket är helt självklart, kan jag ändå inte sluta känna saknad av birollerna, som jag upplever tas ”ur fokus” mer än det hade behövts. Men en mycket fin kostym och foto, höjer lite extra. Störde mig dock på några detaljmissar i vissa scener (felplaceringar hit och dit), men det märker nog inte den ”normala” av.  Men i det hela är My Week with Marilyn en helt okej och sevärd film, vilket i betyg resulterar en stabil…

 

 

Läs även recension hos MovieZine