Bobby Cannavale

Ant-Man

av

Titel: Ant-Man

Premiär: 22 juli

Speltid: 1 timme 59 minuter

Genre: Action, Sci-Fi

Regi: Peyton Reed

Skådespelare: Paul Rudd, Michael Douglas, Corey Stoll, Evangeline Lilly, Bobby Cannavale, Anthony Mackie, Judy Greer, Michael Peña, Abby Ryder Fortson, Hayley Atwell, m.fl.

Handling: Biokemisten Dr. Hank Pym använder sin senaste upptäckt, en grupp subatomära partiklar, för att skapa en storleksförändrande formel. Hans första test på sig själv går fel men han uppfinner en hjälm som gör att han kan kommunicera med myror – och kontrollera dem. (Från SF.se).

Mina tankar: Marvel Cinematic Universe drar igång ett äventyr för ännu en mindre känd figur (tänkte innan på Guardians of the Galaxy, som många inte kände till). Den minsta hjälten (bokstavligen) var jag bekant med sedan LEGO Marvel Super Heroes. Men inte någon större koll på storyn. Återstår att se hur väl det går…

Känns som man inte tar några chansningar och kör ut en 2,5 timmes rulle, då man ska introducera en ny karaktär. Drygt två timmar och 2 post-credit-scener, för den sedvanliga uppbyggnaden av de kommande filmerna (främst Captain American: Civil War).

Att man väljer en skådespelare som huvudsakligen har spelat i komedier till huvudrollen gjorde mig lite ”misstänksam”. Men Rudd visar att det finns mer under huven än tidigare visat. En veteran som Douglas – jo det funkar bra. Mackie (Falcon) och Atwell (Agent Carter) som har dessa roller inom franschien får också vara med. Summa summarum är alla bra, sen att jag inte gillade Peña’s karaktär är en annan sak.

Marvels senaste är alltså Ant-Man, som är ett trevligt tillskott i familjen och extra trevligt blir det när man känner igen referenser till de tidigare (det knyter ihop säcken på ett kul sätt). I och med att man introducerar en ny karaktär i ett universum som redan har sina stora namn använder man (i alla fall på postern) Marvel-märket. Bra jobbat på specialeffekterna (sen kan man lika gärna stå över 3D-versionen). För övrigt, funktionen som ”makrofotograf” såg jag för första gången i eftertexterna. Betyget blir en…

film 4-5

Läs även recension hos MovieZine

Chef

av

Titel: Chef

Premiär: 31 oktober

Speltid: 1 timme 55 minuter

Genre: Drama

Regi: Jon Favreau

Skådespelare: Jon Favreau, Robert Downey Jr., Scarlett Johansson, John Leguizamo, Bobby Cannavale, Emjay Anthony, Sofía Vergara, Dustin Hoffman, Oliver Platt, m.fl.

Handling: Carl Casper är en kulinarisk stjärna och chefskock på en klassisk och respekterad restaurang i Los Angeles, men han hålls tillbaka av restaurangens betydligt mer försiktiga och konservativa ägare. När kompromisserna leder till att en betydande matskribent sågar Carls matlagning, drabbar kritiken honom personligen och enligt Carl helt orättvist. Hans sårade känslor och naiva syn på sociala medier leder honom rätt in i ett twitterbråk och skandalvideo på Youtube. Det är bara att börja på ruta ett, vilket i Carls fall betyder att åka tillbaka till Florida, låna pengar av ex-hustruns ex-make för att, som hon tjatat om i evigheter, köpa en foodtruck. Carl sväljer stoltheten och kavlar upp ärmarna för att bokstavligen jobba sig tillbaka till Kalifornien. Det blir en resa som tar honom från kust till kust, men också tillbaka till passionen för jobbet och inte minst till sin sons hjärta. (Från SF.se).

Mina tankar: Den här har jag velat se länge, tur att den dök upp (och ”gratis” dessutom). Hoppas bara att jag inte har för höga förhoppningar, å andra sidan ser rollistan helt okej ut, så det borde gå bra. Det är ofta intressant när regissören även spelar i filmen.

En film som är nära två timmar, det tycker jag inte att det känns som. Jag hade gärna sett mer. Det ser ju så gott ut!

Skådespelarna som är med här är till större delen megakändisar i Hollywood, Favreau, Vergara, Johansson, Downey Jr., Platt och Hoffman. Då har man nog fått med majoriteten med råge. Jag har inget att anmärka på någon, till och med lillkillen Emjay Anthony spelar bra.

En mycket bra film detta, en film som får det att vattnas i munnen (kom ihåg snacks, annars börjar magen knorra). Mycket bra skådespeleri och namnkunnig rollista (även om de flesta bara har en biroll) och Favreau drar lasset själv. Stundtals enormt fint foto under roadtrip sekvensen, älskar dessa landskapsvyer och panoreringar. Samtidigt är det vad man skulle kalla en ”klassisk” feelgood film, det är meningen att den ska vara lite mysig. Två tummar upp, rekommenderar denna! Det blir i betygsväg en stark…

film 4-5

Läs även recension hos MovieZine

Blue Jasmine

av

Titel: Blue Jasmine

Premiär:  23 augusti

Speltid: 1 timme 39 minuter

Genre: Drama

Regi: 

Skådespelare: , , , Peter Sarsgaard, Bobby Cannavale, Louis C.K., Andrew Dice Clay, mfl.

Handling: I Blue Jasmine spelar Cate Blanchett överklassfrun Jasmine som får se sin sociala prestige, Chaneldräkterna och sitt lyxliv förintas när hennes man Hal (Alec Baldwin) avslöjas som storbedragare i både affärer och kärlek. Totalt utblottad flyr hon New York och flyttar in hos sin hårt arbetande syster Ginger (Sally Hawkins) i San Francisco. Det blir en enorm kulturkrock, men också en möjlighet för de två systrarna att ta itu med sina respektive problem.  (Från SF).

Mina tankar: Woody Allen är ju alltid Woody Allen, men man ska kanske inte döma en film efter dess omslag (poster) – då tror jag detta hade varit ett bottennapp.

Speltiden: Här är jag lite osäker på hur jag ska se det. Filmen i sig är inte egentligen lång, men det är upplägget som gör att det känns längre än vad det är (det går inte i kronologisk ordning). Uppskattningsvis mitt i filmen höll John Blund på att komma…

Skådespelarna: Är i alla fall namnkunniga, då samtliga med betydelsefulla roller fick stå med på postern. Men det är ändå Blanchett som drar det större lasset, hon gör det bra. Och har inget att klaga på hos resterande heller. Mycket bra.

Musiken: Lite så där som det brukar vara i Woody’s filmer, jazzigt/blues-aktigt. Det är något som man associerar till hans filmer (Match Point kanske är undantaget).

Totalt: Jag tycker Woody Allen har haft lite gott & blandat genom åren. Blue Jasmine är någonstans i mitten. Jag tycker att det blir lite rörigt när filmen inte är ”tydligt uppställd” i kronologisk ordning (det finns filmer där det funkar). Det gör att det ibland är svårt att hänga med när det bryts mellan då- och nutid mellan två-tre scener.  Och även om aktörerna lyfter, vad jag tycker är, en ganska ointressant historia så drar det inte upp helheten. Så det blir en…

film 3-5

Läs även recension hos MovieZine