Mammas pojkar

Titel: Mammas pojkar 

Premiär: 25 december

Speltid: 1 timme 40 minuter

Genre: Komedi

Regi: Ulf Malmros

Skådespelare: Björn StarrinJohan ÖstlingMia SkäringerKjell BergqvistTuva Novotny, mfl.

Handling: Prästen Gunilla försöker få ordning på sina vuxna söner Thor och Oden, som är besatta av Hårdrock. De vägrar att flytta hemifrån och skaffa familj. Men när Jenny, byns lärarinna och Line Dance-instruktör, dyker upp så förändras allt. Bakom varandras ryggar inleder bröderna kampen om Jennys hjärta. (Från SF).

Mina tankar: Svårt att ”förbereda sig” på en film, som man inte kanske skulle se i vanliga fall. En film som ska vara årets svenska julfilm.

Speltiden: Börjar lite segt, men kommer upp lite i fart för att inte göra det helt ointressant. Kanske 10 minuter för lång, den här typ av film bör ligga på 1 timme och 30 minuter. Så det får väl ses som godkänt.

Skådespelarna: Tja, inte direkt någon skådis-elit i denna. Möjligen Bergqvist, men har aldrig gillat honom och inte Skäringer heller för den delen. Men sett överlag så gör alla på sin höjd godkända insatser.

Musiken: Hårdrock är huvudtemat. Inte jätteförtjust i den typ av musik, men det gick att leva med i alla fall.

Totalt: En ”typisk” svensk komedi, men med ett lite udda tema möjligen. Humor finns och visst blev det ganska många skratt. Sen var det ju den där värmländskan, ja.  Betyget blir en svag…

Läs även recension hos MovieZine

Hobbit: En oväntad resa

Titel: The Hobbit: An Unexpected Journey 

Premiär: 12 december

Speltid: 2 timmar 50 minuter

Genre: Äventyr, Fantasy

Regi: Peter Jackson

Skådespelare: Martin FreemanIan McKellenIan HolmElijah WoodHugo WeavingCate BlanchettChristopher LeeRichard Armitage, Ken StottGraham McTavishStephen HunterWilliam KircherJames NesbittAdam BrownAndy Serkis, mfl.

Handling: Berättelsen om Bilbo Baggers resa för att återkräva dvärgarnas kungadöme Erebor som för länge sedan erövrades av draken Smaug. Under resans gång korsas Bilbos väg av trollkarlen Gandalf Grå och plötsligt ingår Bilbo i en grupp bestående av tretton dvärgar som leds av den legendariska krigaren Torin Ekenskölde. Vägen mot dvärgarnas rike går via vildmarken, genom områden där orcher och troll härjar fritt. Målet för resan är Ensamma berget men först måste de ta sig igenom dvärgarnas tunnlar och det är här Bilbo träffar den varelse som kommer att påverka resten av hans liv – Gollum. Ensam med Gollum vid stranden av en underjordisk sjö upptäcker den intet ont anande Bilbo inom sig både ett mod och en falskhet han inte kände till själv. Det är också nu Gollums skatt, ringen som besitter en oväntad kraft och makt, hamnar i Bilbos ägo. En enkel guldring som bestämmer Midgårds öde på ett sätt som Bilbo inte ens kan föreställa sig i sin livligaste fantasi … (Från SF).

Mina tankar: Börjande se fram emot den här ganska sent, trots att den varit ganska hypad redan i början av året (ja till om med mot slutet av förra, då jag minns att jag tittade på en production diary av regissören runt jul). Och som med Sagan om Ringen-trilogin har jag inte läst boken heller, så vet inte vad man ska förvänta sig heller. Ganska nyligen (två-tre månader sedan) blev det klart att också denna ska bli en trilogi (på EN, ~300 sidor, bok, ”ge oss mer pengar, tack!”), från början var det bara tänkt att det skulle bli två (del 2 heter, just nu, Hobbit: Smaugs ödemark och del 3 Hobbit: Bort och hem igen). Och, kanske ska tilläggas, att det blev 2D-versionen och inte vare sig ”vanlig 3D” eller så som filmen är ”tänkt att ses” i 3D med 48 bilder i sekunden (dubbelt så snabbt som filmer brukar spelas in).

Speltiden: Vid första anblicken kan det upplevas som skrämmande för en (1) film (visserligen så har han ju gjort längre, Konungens återkomst och King King-remaken), kruxet är ju att behålla åskådarens uppmärksamhet. Fast när det väl var igång så tyckte jag att det inte var några större problem, några gånger som det känns som ett slut ska komma, men det inte gör det. Så trots allt är jag nöjd och belåten.

Skådespelarna: Kanske nästan fler än man kan räkna till? Nä, skämt åsido, men det är ju trots allt en hel del. Ett par av dem får man återse från Ringen-trilogin, men större delen är helt nya. För att inte dra ut på något allt för mycket, så nöjer jag mig med att konstatera att skådespeleriet var utmärkt.

Musiken: Gjord av samma man som också gjorde Sagan om Ringen-trilogin – Howard Shore. Lyssnade på en preview (pre-hearing?) som Rolling Stone (tidning) hade och tyckte det lät ganska mycket som den tidigare trilogin. Och väl kombinerat med filmbilderna så blev det ungefär likartat med Ringen-trilogin vilket, i min värld, håller sig runt mästerverksklass.

Totalt: Jag tycker Hobbit: En oväntad resa är en mycket bra film, och trots den långa speltiden så blir den inte tråkig någon gång, och gillar man fantasy så tror jag att man kommer gilla den. Man kan tydligt se att det är samma man som har gjort Ringen-trilogin för det finns många likheter i framförandet (kamera osv.). Effekterna och CGI är till stor del jättebra, men det finns några scener då det kan se lite ”onaturligt” ut. Skådespelarna håller hög klass, även om inte alla har jätte mycket skärmtid. Fotot är riktigt bra och det finns ett par landskapssvep som är riktigt snygga, och även musiken håller riktigt hög klass. Får också säga att kostym är bra gjord. En film av hög klass, minst sagt. Gällande slutet, utan att säga något, så undrade jag innan hur stor cliffhanger det skulle vara. Enligt min mening så har de lyckats avsluta det på ett bra sätt – och man vill se mer på en gång. Jag blev inte besviken och har inte något att klaga på så betyget hamnar på en…

Fortsättningen, Smaugs ödemark, har premiär 13 december 2013 (undra hur det blir med Lucia Movie Night för SF då? Kanske ingår den? Mina recensioner, för detta års event, kommer nog upp någon gång under morgondagen) och Bort och hem igen, 18 juli 2014… Ska också bli spännande att se hur det går på box office.

Läs även recension hos MovieZine

Argo

Titel: Argo 

Premiär: 23 november

Speltid: 2 timmar

Genre: Drama, Thriller, Historisk

Regi: Ben Affleck

Skådespelare: Ben AffleckBryan CranstonJohn GoodmanAlan ArkinClea DuVallZeljko IvanekKerry BishéVictor GarberTate Donovan, mfl.

Handling: Den 4 november 1979, när den iranska revolutionen pågår för fullt, stormar iransk militär USAs ambassad i Teheran och tar 52 amerikaner som gisslan. Mitt i kaoset lyckas sex amerikaner fly och gömma sig i kanadensiska ambassadörens hem. Med vetskapen om att det bara är en tidsfråga innan militären hittar, och troligen avrättar dem, så kommer CIA-specialisten Tony Mendez med en riskfylld och okonventionell plan för att föra dem oskadda ut ur Iran… Baserad på en verklig händelse. (Från SF).

Mina tankar: Hade sett traliern i pre-rolls på videos på nätet, och tyckte det helt klart såg intressant ut. Och att det baseras på en verklig händelse kanske gjorde hela lite mer intressant. Hade också tänkt att se den, även om det inte hade ordnats med förhandsvisning – vilken tur jag har…

Speltiden: På något sätt tyckte jag att inledningen kändes konstig, kan inte riktigt säga varför (kanske inte började som jag hade tänkt mig?). Men i övrigt så var det här två timmar som passerade på i bra fart.

Skådespelarna: Filmens starkaste del, med många större namn, regissören själv – Affleck (The Town) – i huvudrollen, Goodman (The Big Lebowski), Cranston (Breaking Bad), Arkin (Little Miss Sunshine), Garber (Alias) är väl de större. Men som sagt, den starkaste delen, alla spelar mycket bra.

Musiken: Komponerad av Alexandre Desplat, som har gjort en del mindre filmer sedan första (och sista) delen i sista Harry Potter filmen, då jag fick upp ögonen för honom. Och slutprodukten blir helt okej och några gånger ”lite bättre”.

Totalt: En mycket bra film, som byggs upp rejält i spänning var det lider och blir mot slutet riktigt spännande. Affleck har gjort ett riktigt bra jobb i registolen. Bra och många erfarna skådespelare, ett bra foto, kryddat med lite humor, klockren kostym, mycket spänning och helt okej på den musikaliska biten. Vad gäller ett betyg så slits jag mellan en mycket stark fyra och ett toppbetyg, jag gillade filmen riktigt mycket. Det kan vara den bästa filmen i år, efter En oväntad vänskap, och den får en…

Läs även recension hos MovieZine

Bröllop i Italien

TitelDen skaldede frisør 

Premiär: 16 november

Speltid: 1 timme 56 minuter

Genre: Komedi, Romantik

Regi: Susanne Bier

Skådespelare: Pierce BrosnanTrine DyrholmKim BodniaPaprika SteenSebastian JessenChristiane Schaumburg-Müller, mfl.

Handling: Med Bröllop i Italien är Susanne Bier tillbaka igen med en härlig romantisk komedi, i samma anda som ”Fyra bröllop och en begravning”. Det är en berättelse om en rad olika livsöden – där alla söker kärleken. En film om passion och lycka, om svartsjuka och ensamhet. Men först och främst om att ha modet att göra livets stora val – även fast man tror att det är försent. (Från SF).

Mina tankar: Visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Blev förvånad(?) att det hoppar friskt i språket, växlar mellan danska (som dock inte var alltför grötig) och engelska (med acceptabla uttal från de som inte är ”native-speaking”). Och en regissör som har Oscars belönats med pris för bästa utländska film (Hämnden).

Speltiden: Har jag ingenting att anmärka på, tyckte det gick förbi ganska fort.

Skådespelarna: Börjar med Pierce Brosnan, som har varit en liten favorit sen jag för första gången såg honom som Bond i GoldenEye, och gör det bra med vad han har att jobba med (men kanske känns lite malplacerad?). Resten då? För mig helt okända (vilket jag faktiskt kollade upp, om det var så), men dem gjorde också bra prestationer, tycker jag.

Musiken: Tycker jag inte utmärkte sig allt för mycket och kanske inte var jätte mycket heller, men det var några partier som lyfte och totalt helt okej.

Totalt: Bra och klart sevärd film, som dock inte bjuder på några större överraskningar (i alla fall för mig, som ju sett en del) och kanske aningen ”rörig” historia. Men ett riktigt fint foto främst på landskapsvyerna, bra skådespelare och en nypa (ganska bokstavligen, enligt mitt tycke) humor. Något jag började undra lite över var om alla verkligen hade så riktigt blåa ögon, eller om det lades till i post-production, dom verkligen lyste. Sen lite funderingar över titeln i sig, så var den väl halvbra, men den lockar nog i alla fall mer än orginaltiteln ”Den skallige frisören”. Hur som helst, det slutar på en fin och stabil…

Läs även recension hos MovieZine

Bitchkram

Titel: Bitchkram 

Premiär: 19 oktober

Speltid: 1 timme 41 minuter

Genre: Drama, Komedi

Regi: Andreas Öhman

Skådespelare: Linda MolinFanny KetterMathilda von EssenAdam LundgrenAntoni Norén Almén, mfl.

Handling: Kristin räknar dagarna till studenten då hon äntligen får lämna småstaden och sin manipulativa syster för sina drömmars New York. Allt är perfekt och lokaltidningen på orten har lovat att publicera Kristins krönikor om staden som aldrig sover. Men Kristin missar planet och gömmer sig istället hemma hos Andrea, en märklig ung tjej, långt ute på landet för att undvika total förnedring. I huset ingenstans tar Kristin med Andrea till New Yorks pulserande hjärta i ett vindlande virtuellt äventyr som alla därhemma kan följa i hennes artiklar. Men så tränger sig verkligheten på. (Från SF).

Mina tankar: Ska inte säga att jag hade låga förväntningar, men nu förtiden är väl inte ungdomsdraman något som tilltalar mig, men varför inte ge den en chans i alla fall – när man väl får chansen? Sen såg jag recensionen i Gomorron Sverige, där blev den inte direkt hyllad, och blev då lite fundersam…

Speltiden: Tycker att den börjar riktigt segt (och jag tar mig en liten funderare om intresset kommer vara kvar länge till), men när det väl kommer till ”verkligheten” så drar det på utan att man funderar över hur mycket det är kvar. Å vips så var det över.

Skådespelarna: Det var (nog) bara Fanny Ketter (Andrea) som jag kände igen från tidigare (då i senaste upplagan av ”Vintergatan”), och jag tycker att hon är riktigt bra. Också Linda Molin (Kristin) spelar sin karaktär med stor trovärdighet och gör det bra. Men även resterande personer, med betydande roller, gör det bra.

Musiken: En skön blandning av diverse pop-/rock-/dancelåtar (definitionen på detta har jag märkt är olika från person till person), utgör dessa ett skönt, ”glatt” och passande soundtrack till filmen.

Totalt: En mycket bra film för att vara svensk. Regissören Andreas Öhman (som f.ö. gjorde ”I rymden finns inga känslor”) har här lyckats få ihop en intressant produkt. I rollbesättningen har man lyckats pricka rätt, på de viktiga karaktärerna, och de spelas på ett mycket bra sätt. Plus ett modernt soundtrack, som gick hem hos mig. Den kanske inte kommer gå hem hos ”de äldre”, men den överraskade mig mycket, så jag klämmer till med en svag…

Läs även recension hos MovieZine

Hotell Transylvanien

Titel: Hotel Transylvania 

Premiär: 19 oktober

Speltid: 1 timme 31 minuter

Genre: Animerat, Komedi, Familjefilm

Regi: Genndy Tartakovsky

Skådespelare: (svenska röster) Kim Sulocki, Jesper AdefeltMikaela Ardai Jennefors, Gunnar Ernblad, Sharon Dyall, Ole Ornered, mfl.
(engelska röster) Adam SandlerSelena GomezKevin JamesAndy SambergFran DrescherSteve BuscemiDavid Spade, mfl.

Handling: Välkommen till Hotell Transylvanien, Greve Draculas femstjärniga hotell där monster och deras familjer kan vila upp sig utan att människor stör dem. Till en speciell helg har Dracula bjudit in några av världens mest kända monster – Frankenstein och hans fru, Mumien, Den osynliga mannen, en varulvsfamilj med flera – för att fira hans dotter Mavis hundraartonde födelsedag. För Dracula är det inga problem att ta hand om alla dessa legendariska monster, men hans värld håller på att rämna när en vanlig människopojke snubblar in på hotellet och dessutom blir intresserad av hans dotter. (Från SF).

Mina tankar: Hade inte några förväntningar alls, då dessa typer av filmer kan ha en tendens att efterlikna varandra i resultat, och vara lite stereotypa. Och 3D, jag det blir väl det vanliga?

Speltiden: Upplevde det som en lite seg inledning, men när det väl satte fart så var det inte egentligen några större dippar. Det är dryga 90 minuter som passerar ganska snabbt.

Skådespelarna: Ja, röstskådisar är ju lite svårare att bedöma än vanligt. Ofta dialogen in matchade efter vad munnen rörde sig, visst svårt att göra det bra från originalspråk. Men störde mig bara på det några få gånger, så det får ses som positivt, trots allt. Men annars verkar originaluppsättningen som en bra uppställning, med vissa undantag. De svenska rösterna var det bara Kim Sulocki jag kom ihåg, men kände igen många röster under filmens gång. Uppdaterar eventuellt listan när de ”offentliggörs”.

Musiken: En ganska stereotypisk musiksättning, och godkänt på sin höjd. Några mindre musikalnummer som är okej och några toner från ”Party Rock Anthem” av L.M.A.F.O.

Totalt: En film som följer mönstret för denna typ av genre, och är ett helt okej tidsfördriv. Utnyttjandet av 3D-effekterna tycker jag kunde har varit bättre, även om de som fanns var okej. Några ”missar” i dubbens lipsync, men inte man (jag) stör mig på allt för mycket. Betyget blir en…

Läs även recension hos MovieZine

Looper

Titel: Looper

Premiär: 28 september

Speltid: 1 timme 58 minuter

Genre: Sci-Fi, Thriller, Action

Regi: Rian Johnson

Skådespelare: Joseph Gordon-LevittBruce WillisEmily BluntPaul DanoPiper PeraboJeff DanielsPierce Gagnon, mfl.

Handling: Looper är en sci fi-thriller som utspelar sig i en framtid där tidsresor blivit vardagsmat och maffian blivit högteknologisk. Joseph Gordon-Levitt spelar yrkesmördaren vars måltavlor befinner sig i andra tidsepoker och vars avrättningar hotar att förändra både nutid och framtid. En dag får han ett uppdrag som vilket annat som helst, men när han identifierar målet inser han att det är sitt framtida jag han måste mörda. (Från SF).

Mina tankar: Hade varken hört eller läst mycket om denna (om något), några recensioner droppar in (och ett toppbetyg från Empire), tja kanske kan det vara en positiv överraskning. I Sci-Fi kan ju i stortsett vad som helst hända (har jag lärt mig)…

Speltiden: I sin helhelt okej. Tyckte det var en liten dipp någonstans i slutet av den första tredjedelen (om jag inte hade tappat tidsuppfattningen totalt). Men annars rann tiden på, i bra tempo.

Skådespelarna: Här har man fått ihop en intressant casting. Joseph Gordon-Levitt, Bruce Willis, Emily Blunt och Jeff Daniels, som tillhör huvudcasten, spelar mycket bra. Och lille Gagnon (som Cid) imponerade också stort på mig.

Musiken: Får väl ändå säga att det var okej, med sin topp mot slutet. Innan dess var det egentligen inget som direkt lyfte mitt musikaliska sinne till skyarna.

Totalt: En mycket bra Sci-Fi-film, men en intressant historia med några oväntade vändningar och mycket bra skådespeleri. Frågetecknet hamnar på Gordon-Levitt’s sminkning, hur tänkte dom där, eller ser han ut så nu för tiden? Imponerande scenografi av de futuristiska miljöerna (främst stadsöversikterna jag har i åtanke). Effekterna var bra till större delen, men det var någon scen, som jag tycker,  hade kunnat gjorts en aning bättre – lite mer trovärdig. Betyget landar på en…

Läs även recension hos MovieZine

En oväntad vänskap

Titel: Intouchables 

Premiär: 21 september

Speltid: 1 timme 52 minuter

Genre: Drama, Komedi

Regi: Olivier NakacheEric Toledano

Skådespelare: François CluzetOmar SyAnne Le NyAudrey FleurotClotilde Mollet, mfl.

Handling: Driss, en ung kille från förorten som precis kommit ut från fängelset, anställs genom en händelse som personlig assistent till den oförskämt rike, men också mycket ensamme aristokraten Philippe som blivit förlamad efter en skärmflygolycka. Driss är till en början väldigt tveksam till jobbet och Philippes vänner har starka invändningar mot hans val av assistent. Men de två har mycket att lära av varandra. Driss otroliga energi och livsglädje smittar snart av sig på Phillipe och Phillipe lär Driss en hel del om vett och etikett. Tillsammans upptäcker de nya saker i livet och en oväntad och stark vänskap växer fram mellan två individer som på ytan inte verkar ha någonting gemensamt. Baserad på en sann historia. (Från SF).

Mina tankar: Hade stora förväntningar, efter alla lovord den fått av kritikerna (även om dessa inte alltid tycker som jag). Den har också gått förbi Amelie från Montmarte (som varit etta i mer än 10 år), som den franska film som har presterat bäst, ekonomiskt, utanför Frankrike. Filmsidornas ”betygsalgoritmer” tydde också på att jag skulle gilla den. Förutsättningarna var bra, minst sagt…

Speltiden: Har jag inget att anmärka på, då man kommer in direkt i filmen, med en minst sagt fartfylld öppningsscen. Sen flyter det bara på utan några egentligen ”småstopp” på vägen.

Skådespelarna: För min del nya namn (kanske för att jag inte ser så mycket franska filmer överlag?), men båda herrarna i huvudrollerna presterar över min förväntan, och spelar med en bra kemi. Men också bra prestationer i birollerna.

Musiken: Börjar (nästan) med låten ”September” med Earth, Wind & Fire, och man rycks med till tonerna. Sen blandas det friskt med (nästan) allt  från Vivaldi till toner av pop/rock och ”piano-stämning”. Ett mycket bra soundtrack!

Totalt: En film som berör känslomässigt. Välskriven dialog, och jag tycker också att ”handikappshumorn” funkar utan att det blir dumt. Skådespeleri som var över min förväntan (vilket ger ytterligare plus), stundtals fint foto och ett positivt soundtrack. En av de bästa filmerna i år (om inte den bästa, visserligen min enda femma i år, men knepigt att korsa genres), så att den här filmen ska ha ett högt betyg är inget att sticka under stolen med, så betyget blir en…

Läs även recension hos MovieZine

Hope Springs

TitelHope Springs 

Premiär: 7 september

Speltid: 1 timme 40 minuter

Genre: Komedi, Drama

Regi: David Frankel

Skådespelare: Meryl StreepTommy Lee JonesSteve CarellJean SmartElisabeth ShueBen RappaportBrett Rice, mfl.

Handling: Ett gift pars äktenskap sjunger på sista versen. För att råda bot på problemen åker de till ett äktenskapsretreat där en terapeut, spelad av stjärnkomikern Steve Carell, under en intensiv och oortodox helg försöker få dem att rädda sitt äktenskap. (Från SF).

Mina tankar: Så här direkt nån timme efter att ha sett den, så kan jag utan tvekan säga att detta inte var en film som riktade sig till min målgrupp. Utan den riktar sig mer mot den äldre skaran. Tydligen tillåten från 7 år nu, enligt SFs hemsida. 15 år stod det på min biljett (kanske hamnar där emellan, 11)…

Speltiden: Något seg, men flyter ändå på bra på något vis. Och, på grund av ”temat”, så blir det också lite upprepande i vissa scener.

Skådespelarna: Två stycken veteraner, Meryl Streep och Tommy Lee Jones. De båda svajar lite i sitt agerande och i kemin sinsemellan (vilket dom ju i för sig ska göra), men mesta dels så tycker jag de gör det bra. Sen var det ju också Steve Carell, som agerar i en ”seriös roll”, utan så komiska inslag. Det gör han faktiskt också bra.

Musiken: Jag noterade bara två musikstycken, under filmens gång, men det visade sig senare att det faktiskt var ett drygt dussintal (på bland bands-manér). Hur som helst så blir det inget toppen betyg på denna front, knappt godkänt.

Totalt: Halvbra film, för min smak, men funkar troligtvis bättre för den tänkta målgruppen. Jodå, jag fick mig några skratt emellanåt. Skådespeleriet lyfter mot vad annars är en tråkig handling. Betyget pendlar mellan en tvåa och en svag trea, och det är just det jag känner att den landar på, för tillfället, en…

Läs även recension hos MovieZine

The Amazing Spider-Man

Titel: The Amazing Spider-Man

Premiär: 3 juli

Speltid: 2 timmar 16 minuter

Genre: Action, Äventyr, Fantasy

Regi: Marc Webb

Skådespelare: Andrew GarfieldEmma StoneRhys IfansDenis LearyMartin Sheen, Sally FieldChris Zylka, mfl.

Handling: Peter Parker är en utstött high school student som blev övergiven av sina föräldrar som liten, och uppfostrad av sin farbror Ben och faster May. Som de flesta tonåringar försöker Peter att komma underfund med vem han är och hur han blev den han är idag. Peter blir också förälskad för första gången, i skolkamraten Gwen Stacy, och tillsammans kämpar de med kärleken, förpliktelser och hemligheter. När Peter upptäcker en mystisk väska som har tillhört hans pappa, så påbörjas ett sökande efter att förstå sig på hans pappas försvinnande och det leder honom till ett laboratorium på Oscorp och Dr. Curt Connor, hans pappas forna kompanjon. När Spider-Man kolliderar med Connors alter ego, The Lizard, måste Peter göra livsavgörande val och använda sina krafter för att skapa sitt eget öde och bli en hjälte. (Från SF).

Mina tankar: Hade höga förväntningar på re-booten av denna serie (kanske mer karaktären). Kunde regissören med det nästan passande efternamnet, Webb (web = nät), lyckas göra det till något bra? Jodå, det är görs bra, men jag tycker ändå jag saknar något…

Speltiden: 2 timmar och 16 minuter… det flyger (svingar?) förbi i ganska bra fart. Jag tycker att man hade kunnat korta ner på ”prologen” med några minuter, fem eller nåt.

Skådespelarna: Andrew Garfield gör den bästa gestaltningen av Spider-Man, som jag har sett (jämföra med Tobey Maguire). Stone, Ifans och till viss del Leary gör även dom fina rollprestationer. Kan väl också slänga in Martin Sheen här också. Det jag kan ”klaga” lite på är att kemin mellan Garfield och Stone kanske inte är den bästa, men jag kan låta det gå.

Musiken: Jag hade faktiskt förväntat mig ett storlaget score nu till re-booten, men jag blev lite besviken. Visst, det hade sina stunder då det stod ut över det ”vanliga”, men också stunder då det inte var mycket att ”hänga i granen”. Med det blir godkänt på det hela.

Totalt: Väl utförd nystart på Spider-Man franchiset. Bra effekter och CGI. Nu har jag ju svårt att jämföra, men återigen är det en film som skulle klara sig galant utan 3Dn. Då 3Dn nästan bara kommer till nytta i ”nätsvingar”-scenerna (som går rätt så fort) så tappar man 3D-känslan ändå, för man hinner inte med att uppfatta det ordentligt. Garfield gör en mycket bra prestation som Spindelmannen. Men också Stone, Ifans, Leary tuffar på, utan större anmärkning. För den som undrar, så är ”kungen av cameos” Stan Lee även med i denna (scenen i sig är ganska rolig också). The Amazing Spider-Man är bättre än de tre tidigare Spider-Man filmerna (där Tobey Maguire gestaltar spindeln). Och för att bygga vidare, så kan man ju undra vilken skurk som kommer dyka upp i nästa film. Betyget då? Trots att jag tycker det saknas något, så ger jag den en…

Läs även recension hos MovieZine