filmrecension

Rock of Ages

av

Titel: Rock of Ages 

Premiär: 23 juni

Speltid: 2 timmar 3 minuter

Genre: Musikal, Drama, Komedi

Regi: Adam Shankman

Skådespelare: Tom Cruise, Malin Åkerman, Julianne Hough, Diego Boneta, Bryan Cranston, Catherine Zeta-Jones, Alec Baldwin, Paul Giamatti, Russell Brand, Mary J. Blige, mfl.

Handling: Rock of ages kretsar kring en ökänd rockklubb i 80-talets Los Angeles. Rock’n’roll har aldrig varit större och den starkast lysande stjärnan är Stacee Jaxx. Till klubben kommer Sherrie och Drew, båda två med drömmen om det stora genombrottet men steget är långt från dröm till verklighet… (Från SF).

Mina tankar: Länge sen jag såg en musikal på bio, om jag ens har gjort det, förresten (minns inte riktigt). Men hade ändå lite förhoppningar på den, casten såg väldigt bra ut – överlag. Och sett från trailern så såg det bra ut.

Speltiden: Hade mina funderingar om det skulle gå att hålla intresset uppe. Och dels tackvare de ca 20 musikalnumren så var det inte något problem, utan det blev stundtals riktigt bra drag.

Skådespelarna: Dom har fått ihop ett hyfsat namnkunnigt gäng här, med Cruise i spetsen. Summan av detta är helt okej (har dock aldrig gillat Russell Brand något vidare). Och visst, sjunga kan de nästan allihopa. Sen om det var på riktigt eller om de hade lyckats i redigering är en annan sak.

Musiken: Tja, vart ska man börja här då? Musik av bland annat Bon Jovi, Journey, Twisted Sister, Guns N’ Roses och Poison. Detta blev i alla fall filmens höjdpunkt.

Totalt: Egentligen en ganska tråkig story, om jag ska vara ärlig. Allt som allt, en bra cast. Humor är (nästan) alltid ett plus. Sång och musik lyfter denna från att hamna på ett lägre betyg. De flesta musikalnumren väldigt bra, några till och med så bra så man sjöng med i det tysta (och stampade takten, också det tyst). Med höjdpunkter som bland annat ”Hit Me with Your Best Shot”, ”Here I Go Again”, ”Any Way You Want It”, ”We Built This City”/”We’re Not Gonna Take It” och ”Don’t Stop Believin’”. Betyget blir en…

Läs även recension hos MovieZine

Moonrise Kingdom

av

Titel: Moonrise Kingdom 

Premiär: 6 juni

Speltid: 1 timme 34 minuter

Genre: Drama, Komedi

Regi: Wes Anderson

Skådespelare: Edward Norton, Bruce Willis, Bill Murray, Harvey Keitel, Tilda Swinton, Frances McDormand, Kara Hayward, Jared Gilman, Jason Schwartzman, mfl.

Handling: Moonrise Kingdom utspelar sig under ett scoutläger sommarlovet 1965. Två unga turturduvor har träffats ett år tidigare och ingått en hemlig pakt: den här sommaren ska de rymma och bosätta sig i vildmarken. (Från SF).

Mina tankar: Hade inte så stor koll på den här. Först när den gick upp på Cannes Film Festival (den öppnade, till och med), hörde jag talas om den. Ett par stora namn, hmm, kanske är det något att se ändå?

Speltiden: Den lyckas med konststycket att bibehålla intresset uppe, och att man inte tar till tanken ”är det långt kvar?”.  Jo, förresten, det hände en gång. Men tanken då var ”är den redan slut?”. Visst, den var lite seg på vissa bitar, men det drar inte ner slutupplevelsen.

Skådespelarna: Här har vi en handfull etablerade skådisar, Edward Norton, Bruce Willis, Bill Murray, Frances McDormand. Även Swinton och Keitel, även om dessa inte har så mycket ”skärmtid”. Samtliga sköter sig strålande. Vad det gäller huvudrollsinnehavarna, Hayward och Gilman, som båda gör sin filmdebut (av vad som går att utläsa från IMDb) så är också dom felfria.

Musiken: Är komponerad av Alexandre Desplat (bl.a. Harry Potter och Dödsrelikerna – del 1 & 2) och han brukar få ihop musiken. Det hade från början inte lagt märke till, vilket gjorde att jag i stort sett inte hade några förväntningar. Men det var en positiv upplevelse – mycket bra.

Totalt: Hmm, ja, det var en lite skum film det här. Skådisarna levererar, musiken är bra. Men det känns som det saknas något, men vet inte vad. Jag vet inte riktigt vilket betyg filmens ska få, den pendlar mellan en trea och fyra.  Får se vad det blir när jag ”smält” den. Men tillsvidare blir det en svag…

Läs även recension hos MovieZine

Cockpit

av

Titel: Cockpit 

Premiär: 13 juli

Speltid: 1 timme 35 minuter

Genre: Komedi

Regi: Mårten Klingberg

Skådespelare:  Jonas Karlsson, Björn Gustafsson, Mårten Klingberg, Chatarina Larsson, Sofia Ledarp, Marie Robertson, mfl.

Handling: Piloten Valle behöver desperat ett nytt arbete. När han får höra att flygbolaget Silver Airlines letar efter en kvinnlig flygkapten drar han sig inte för att hoppa i högklackat, krypa i ett schyst fodral och söka jobbet. Han lånar sin systers identitet mot en helårsprenumeration på en morgontidning. Att pilotkollegan Cecilia blir förälskad i Valles nya, kvinnliga jag ingår dock inte riktigt i planen. (Från SF).

Mina tankar: SF bjöd in medlemmarna i Bioklubben till sin årliga förhandsvisning (i stor salong och bjussar på popcorn och läsk). Gällande filmen, så gick tankarna direkt till en ”liknande” amerikansk film (som kom 1982) Tootsie med Dustin Hoffman. Och hur kan detta funka, månntro?

Speltiden: Bra upplägg, med ett ”börja-med-slutet-och-återberätta-historien”, vilket jag tror gör att intresset blir lättare att hålla uppe. Helt okej tidsfördriv på dryga 90 minuter.

Skådespelarna: Här tycker jag man har fått tag i mellansiktet av svenska skådespelare. Jonas Karlsson (Offside m.fl.) tycker jag har haft sina dagar, men tycker han gestaltar rollen bra hur som helst. Marie Robertson (Rallybrudar) tycker jag sakta men säkert blir bättre och bättre. Sen har vi resten, som jag inte har så stor koll på (förutom Gustafsson då, men har inte gillat honom från ”start”), men det har vad som krävs för att ”spela igenom filmen”.

Musiken: Nja, det var ingen komposition som imponerade. Men ”bland bandet” var i alla fall hyfsat.

Totalt: Jaha då… den var bättre än förväntat och några skratt blev det faktiskt. Tror inte jag har skrattat så mycket till en svensk komedi sen jag såg Kommissarie Späck första gången (komedi är inte det svensk film är bäst på att producera, inte crime heller för den delen). Okej på avdelningen för skådespelare. Betyget blir en helt okej…

Läs även recension hos MovieZine

The Avengers

av

Titel: The Avengers

Premiär: 27 april

Speltid: 2 timmar 22 minuter

Genre: Action, Sci-Fi, Äventyr

Regi: Joss Whedon

Skådespelare:  Robert Downey Jr., Chris Evans, Scarlett Johansson, Mark Ruffalo, Chris Hemsworth, Jeremy Renner, Tom Hiddleston, Clark Gregg, Cobie Smulders, Stellan Skarsgård, Samuel L. Jackson, Paul Bettany, mfl.

Handling: En brokig skara individer med superkrafter samlas ihop av den hemliga organisationen S.H.I.E.L.D. för att skydda planeten mot invaderande styrkor från yttre rymden. Tillsammans bildar de motvilliga superhjältarna gruppen The Avengers. (Från SF).

Mina tankar: Hade höga förväntningar på, vad man skulle kalla, den ultimata superhjältefilmen (från Marvel dvs.) – med hjältar som Iron Man, Hulken, Thor, Captain America, Black Widow och Hawkeye. Sen tvekade jag lite kring aspekten att 3D-versionen är efterkonverterad, den är alltså filmad i 2D. Värt att notera är också att filmen hade premiär en vecka före USA, alltid något, och att (i skrivande stund) redan spelat in över $17 000 000…

Speltiden: Början kan upplevas som aningen seg, men när den väl kommer igång på riktigt så flyger tiden i stort sett iväg. Detta trots att den är cirka 20 minuter längre än vad tidigare filmerna, Iron Man (+2), Thor och Captain America. Men det blir nästan ett måste då filmen ska omfatta så många ”huvudkaraktärer”.

Skådespelarna: Ja, här har vi en hel hög begåvade aktörer. Favoriten Robert Downey Jr. (Iron Man), men också Chris Evans (Captain America), Chris Hemsworth (Thor), Mark Ruffalo (Hulken, tredje personen att gestalta karaktären på lika många filmer), Scarlett Johansson (Black Widow), Jeremy Renner (Hawkeye), Samuel L. Jackson (Nick Fury) och Tom Hiddleston (Loke). Plus flera andra, som inte får lika mycket skärmtid, så som Stellan Skarsgård, Clark Gregg, Gwyneth Paltrow och Cobie Smulders. Nästan så att det inte kan bli bättre.

Musiken: Noterade att det endast är fyra riktiga sånger i soundtracket, men i övrigt var det helt okej.

Totalt: Underhållande, actionfylld, bra skådespeleri, humoristisk och utmärkta effekter. Vad gäller 3D:n, så var den helt okej, och vad jag kunde känna så spelade den faktorn ingen större roll för att utöka upplevelsen (dels för att den inte var i ”real 3D”). När det kommer till betyget, så vill jag ge den en solklar femma, men jag känner inte att jag som ”åskådare” får det jag vill (mycket möjligt att den når upp till det efter en andra gång). Men nu är det en ”positiv”…

 

 

Läs även recension hos MovieZine

21 Jump Street

av

Titel: 21 Jump Street 

Premiär: 20 april

Speltid: 1 timme 50 minuter

Genre: Action, Komedi

Regi: Phil Lord, Chris Miller

Skådespelare: Jonah Hill, Channing Tatum, Ice Cube, Brie Larson, Dave Franco, Rob Riggle, Ellie Kemper, DeRay Davis, mfl.

Handling: I denna actionkomedi blir två poliser (Jonah Hill och Channing Tatum) omplacerade och får ett nytt uppdrag som ”under cover-poliser” på en gymnasieskola. De tvingas byta sina polisbrickor och vapen mot ryggsäckar och läxböcker – allt för att att infiltrera ett gäng ungdomar och för att lösa den illegala droghandel som inträffat. Poliserna får strikta riktlinjer om att icke nyttja alkohol, inleda relationer med elever, använda droger mm och samtliga regler blir svåra att efterleva… (Från SF).

Mina tankar: Det var länge sen jag såg en actionkomedi som jag skrattade så mycket åt.

Speltiden: Föll mig till belåtenheten, alldeles lagom, behövs inte kommentera mycket mer på denna punkt…

Skådespelarna: Tycker att Jonah Hill och Channing Tantum har en bra kemi ihop, och det är också dom två som har högst kvalitet framför kameran. Övriga, i birollerna, är väl inte jättebra men får nog ge dom godkänt i alla fall. Och som en liten bonus vi får även se en cameo av Johnny Depp. ~3/5

Musiken: Är inte något speciellt på något sätt, men räknar man det totala soundtracket (”in-film-låtar”) så höjs det en liten bit (svagare 3/5).

Totalt: Underhållande och många skratt. Det kombinerat med en helt okej historia, det ger bra förutsättningar för ett bra omdöme (även om inte alla ”delar” är jättebra på ett enskilt plan). Plus för att jag gillar också en aspekt där det ”drivs” med filmexplosioner vs. ”riktiga” explosioner. Betyget blir en svag…

 

 

Läs även recension hos MovieZine

The Hunger Games

av

Titel: The Hunger Games

Premiär: 23 mars

Speltid: 2 timmar 22 minuter

Genre: Action, Drama, Sci-Fi

Regi: Gary Ross

Skådespelare: Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Liam Hemsworth, Elizabeth Banks, Woody Harrelson, Alexander Ludwig, Isabelle Fuhrman, Donald Sutherland, mfl.

Handling: Hungerspelen är baserad på Suzanne Collins succéroman med samma namn, om en gastkramande framtid som är grym, rå, falsk och egentligen bara handlar om en sak – att hålla folket i schack. Varje år direktsänds Hunger games som en av de största mediala händelserna. Från varje distrikt lottas två ungdomar mellan tolv och arton ut att delta i tävlingen. De skickas omedelbart till huvudstaden där de ska stylas, tränas och visas upp i direktsända intervjuer, för att sedan delta i spelet där bara en vinner – den som överlever. Katniss Everdeen är sexton år. Hon älskar sin lillasyster Prim över allt annat, och försöker skydda henne från allt hemskt i distrikt tolv, men mot Hungergames har hon inget skydd. När det är Prims namn som dras i lottningen ser Katniss ingen annan utväg än att själv ta Prims plats i spelen. (Från SF).

Mina tankar: Ännu en film baserad på en bokserie (som jag inte har läst). Och stigande förväntningar efter att de första (positiva) recensionerna trillade in. Trots att jag egentligen inte riktigt visste vad som väntade, bortsett från vad som visades i trailern.

Speltiden: Kanske var i längsta laget, men samtidigt undrar jag om man hade fått med det viktigaste om den varit kortare. Möjligt att man hade kunnat kapa 10 minuter.

Skådespelarna: Här har dom fått ihop en riktigt bra ensemble, tycker jag. Lawrence (Winter’s Bone), Hutcherson (Bron till Terabitia), Harrelson (Zombieland) plus de övriga. ~4/5

Musiken: Njae, alltså… Det var ju den ”regelrätta bakgrundsmusiken”, som jag dock inte tyckte räckte för att förhöja filmupplevelsen något extra. Vilket jag tycker är meningen, så den punkten får bara ~2/5. Men låtarna under eftertexten var ganska bra faktiskt.

Totalt: Underhållande, spännande och väl utförd. Bra skådespelarinsatser, men ett mindre bra soundtrack. Jag tvekade lite i början över vad jag skulle sätta för betyg, men när jag väl bestämde mig så blev det en mycket stabil…

 

 

Läs även recension hos MovieZine

Hugo Cabret

av

Titel: Hugo

Premiär: 16 mars

Speltid: 2 timmar 6 minuter

Genre: Drama, Äventyr, Familj

Regi: Martin Scorsese

Skådespelare: Asa Butterfield, Chloë Grace Moretz, Sacha Baron Cohen, Ben Kingsley, Helen McCrory, Emily Mortimer, Christopher Lee, mfl.

Handling: Hugo Cabret är en historia om en föräldralös pojke som lever ett hemligt liv inne i väggarna på en tågstation i Paris. Med hjälp av en excentrisk flicka försöker han lösa ett mysterium som kretsar kring hans döda far, den ilskna ägaren till leksaksaffären under honom och ett hjärtformat lås som verkar sakna nyckel. Filmen är baserad på Brian Selznicks prisbelönta och fantasifulla succébok En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret (The Invention of Hugo Cabret) och har belönats med 5 Oscar®. (Från SF).

Mina tankar: Hade ganska stor förhoppningar när de första recensionerna (från USA) kom. Men bra förutsättningar och en bra ensemble. Att den tog hem ett par Oscars gjorde ju inte väntan mindre. Samtidigt kan jag inte sluta förundras över varför man inte har en någorlunda ”jämn” release. Den kom ut förra julen ”over there” och, först 3(!) månader senare får den premiär här – och då har den redan släpps på DVD/Blu-ray i USA.

Speltiden: Trots sina dryga två timmar så tycker inte jag att det blir några längre sekvenser som blir tråkiga. Två, tre gånger när filmen bytte tempo, drog jag en funderade över hur långt det hade gått (och hur mycket som var kvar).

Skådespelarna: En hel hög med etablerade sådana, bortsett från kanske Butterfield (Pojken i randig pyjamas) och Moretz (Kick-Ass). Men bara för att dom inte är ”etablerade” (äldre kanske är ett bättre ord) betyder inte det att dom är dåliga, i det här fallet tvärt om faktiskt. Alla agerar bra, men det är Kingsley, Butterfield och Mortez som är bäst. ~4/5

Musiken: Tycker jag inte var något utomordentligt, förutom i vissa sekvenser möjligen, men trots allt helt okej. ~3/5.

Totalt: Underhållande film, som hade klarat sig fint utan 3D, och är väl genomförd. Snygga effekter och mycket bra foto, lägger en fin grund. Att skådespelarna håller hög klass, skadar ju inte direkt heller. Det blir en…

 

 

Läs även recension hos MovieZine

War Horse

av

Titel: War Horse

Premiär: 24 februari

Speltid: 2 timmar 27 minuter

Genre: Drama, Krig, Historisk

Regi: Steven Spielberg

Skådespelare: Jeremy Irvine, Peter Mullan, Emily Watson, David Thewlis, Tom Hiddleston, Benedict Cumberbatch, Celine Buckens, mfl.

Handling: War Horse är en berättelse om lojalitet, hopp och envishet på den engelska landsbygden under första världskriget. Pojken Albert och hans häst Joey separeras från varandra när Joey säljs till försvarsmakten och sänds ut till fronterna i första världskriget men Albert ger sig inte utan strid. Trots sin unga ålder ger han sig iväg till Frankrike för att rädda sin kära vän. (Från SF).

Mina tankar: Kan man göra en film om en häst (man har visserligen gjort det förut, typ Seabiscuit och den där andra som jag inte kommer ihåg vad den heter). Men jodå, jag tycker Spielberg har lyckats bra med det.

Speltiden: Man kan ju tänka sig att dessa dryga 2 och en halv timmar kommer kännas ganska långdraget, för en film om en häst. Det tycker jag inte är fallet, det händer saker i stort sett hela tiden. Någon smärre ”down period” finns väl, men som egentligen påverkar negativt.

Skådespelarna: Hästen Joey (använde man 14 olika hästar till, de gjorde väl ett bra jobb). Till de riktiga aktörerna, huvudrollen (spelad av Irvine) som här gjorde sin första stora roll gjorde det bra. Men det är ju också några stora namn i birollerna, David Thewlis (Lupin i Harry Potter) och Benedict Cumberbatch (BBC:s Sherlock och Tinker Tailor Soldier Spy) var bra de stunderna de var med i.

Musiken: Komponerad av John Willimas (som också gjorde musiken till Tintin) var också bra, dock inte mästerlig. En svagare 4/5, har lite svårt att bestämma…

Totalt: Vet inte riktigt var jag ska börja… Fotot var riktigt bra, och att få en häst till att göra det de gjorde får väl ses som bra. Och skådisarna är inte något att klaga på heller. Ska man (jag) vara vara kritisk till dialogen så kanske det i efterhand hade varit bättre om tyskarna och fransoserna hade fått tala sitt eget språk, i stället för den (ibland) hemska engelska brytningen. Det jag väntade på under eftertexten var något i stil med ”no animals were harmed making this movie”, det såg jag inte (kanske inte var tillräckligt uppmärksam). War Horse är klart en av de bättre filmerna jag har sett i år, och ger den en stabil…

 

 

Läs även recension hos MovieZine

Mission: Impossible – Ghost Protocol

av

Titel: Mission: Impossible – Ghost Protocol

Premiär: 27 januari

Speltid: 2 timmar 13 minuter

Genre: Action, Äventyr, Thriller

Regi: Brad Bird

Skådespelare: Tom Cruise, Jeremy Renner, Simon Pegg, Paula Patton, Michael Nyqvist, Anil Kapoor, Léa Seydoux, Josh Holloway, mfl.

Handling: När Ethan Hunt och IMF beskylls för att ha bombat Kreml klipper den amerikanska staten plötsligt alla band till organisationen, något presidenten kallar ”Ghost Protocol”. Utan resurser eller manskap måste Ethan hitta ett sätt att rentvå sin organisations namn och dessutom förebygga ännu en terrorattack. För att komplicera saken ytterligare måste han genomföra uppdraget tillsammans med ett team bestående av andra sparkade IMF-agenter, med personliga motiv som han inte är helt klar över. (Från SF).

Mina tankar: Till och börja med så ska jag säga att jag var väldigt förvånad över att det blev en så sen premiär. Då den visades redan den 7 december på Dubai’s Film Festival och under december i resten av världen, men vi i norden fick vänta till sist… trots att det är en svensk med i filmen.

Speltiden: Kändes inte speciellt lång tack vare att det är full fart nästan från början. Det får ses som positivt, eftersom man har blivit rejält underhållen under de dryga två timmarna.

Skådespelarna: Tom Cruise gör, som oftast, en riktigt fin insats. Likaså Simon Pegg (som står för mycket av humorn), Paula Patton, Jeremy Renner och Michael Nyqvist (som också har bra engelskt uttal) gör bra roller.

Musiken: Den var väl bra, men kanske lite under förväntan, men godkänt får den – 3/5. Sen är ju såklart också Mission: Impossible temat med, och det är ju bra…

Totalt: Riktigt bra actionrulle, som följs upp med bra skådespeleri. Humorn lyfter också en bit. Och scenerna vid, eller kanske ska säga på, Burj Khalifa är riktigt bra gjort och är en av de mest intensiva scenerna. Fotot och kameraarbetet där var mycket bra, och det hade nog inte gått att få det lika bra om man inte hade varit på location, med andra ord, tror det skulle vara svårt att göra de miljöerna digitalt. Och från vad jag kunde se så var det inte heller för mycket små detaljmissar. En mycket positiv upplevelse och betyget blir en stark…

 

 

Läs även recension hos MovieZine

My Week with Marilyn

av

Titel: My Week with Marilyn

Premiär: 13 januari

Speltid: 1 timme 39 minuter

Genre: Biografi, Romantik, Drama

Regi: Simon Curtis

Skådespelare: Michelle Williams, Eddie Redmayne, Julia Ormond, Kenneth Branagh, Emma Watson, Geraldine Somerville, Toby Jones, Dominic Cooper, Judi Dench, mfl.

Handling: I ett desperat försök att bli tagen på större allvar reser ikonen Marilyn Monroe till London 1956 för att spela mot legenden Laurence Olivier i ”Prinsen och balettflickan”. Den ömhetstörstande Marilyn känner sig övergiven av maken Arthur Miller och attraherad av Oliviers assistent, den unge Colin Clark. Hennes verkliga Londonäventyr äger därför snarare rum bakom kameran och utom synhåll för sina dominanta medskådespelare. Colin blir snart Marilyns fasta och trygga punkt, samtidigt som han också blir Oliviers enda hopp att kunna slutföra sin film genom sin förmåga att hålla den impulsiva Marilyn i schakt. Upp över öronen förälskad är det nu Colins hjärta som riskerar att krossas… av världens största filmstjärna! (Från SF).

Mina tankar: Första filmen för i år (ja, på bio…). Är inte direkt något större fan av Monroe, men den såg på något sätt intressant ut. Och relativt med ”stora” namn…

Speltiden: Den var egentligen ganska kort, men då det stundtals kan bli lite avslaget, så känns det som att den är mycket längre än den verkligen är…

Skådespelarna: Bra jobb av castingen, en blandning av, för mig, större namn och mindre kända. Williams gör en bra Monroe, utseendemässigt (kanske tackvare kostym, som gjorde ett bra jobb). Men även att jag inte är så insatt (kan/vet något om) i de andra karaktärerna så tycker jag ändå att de andra (Redmayne, Branagh, Watson, Cooper och Dench för att nämna några) spelar bra.

Musiken: Tyckte jag inte var något märkvärdigt. Då och då framhävs den lite mer än i övrigt, och det är då man (läs jag) får upp ögonen för det… (2/5).

Totalt: Då filmen till större delen kretsar kring det två huvudkaraktärerna (Monroe och Clark), vilket är helt självklart, kan jag ändå inte sluta känna saknad av birollerna, som jag upplever tas ”ur fokus” mer än det hade behövts. Men en mycket fin kostym och foto, höjer lite extra. Störde mig dock på några detaljmissar i vissa scener (felplaceringar hit och dit), men det märker nog inte den ”normala” av.  Men i det hela är My Week with Marilyn en helt okej och sevärd film, vilket i betyg resulterar en stabil…

 

 

Läs även recension hos MovieZine