Den elfte av Arnaldur Indriðason på originalspråk Furðustrandir hade jag av någon anledning inte läst.
Handlar om Erlendur och hans tankar kring försvinnandet av hans lillebror i en snöstorm när de vara små. Det är ingen polis- eller krimalroman utan en berättelse om livslånga hemligheter och tankar.
Värd att läsa och ingår inte i ett-två-trist som jag efter förra boken jag läste av Indriðason.
