betyg

Niceville

av

Titel: The Help

Premiär: 23 september (Sverige) 10 augusti (USA)

Speltid: 2 timmar 26 minuter

Regi: Tate Taylor

Skådespelare: Emma Stone, Viola Davis, Bryce Dallas Howard, Octavia Spencer, Jessica Chastain, Ahna O’Reilly, mfl.

Handling: Baserad på den omtalade och bästsäljande boken Niceville skildrar berättelsen om tre extraordinära kvinnor i 1960-talets Missisippi. Socitetsflickan Skeeter återvänder från universitetet fast besluten om att bli författare, men vänder upp och ner på både sina vänners liv, och hela den lilla staden där dem bor, när hon beslutar sig för att ge sig i kast med ett hemligt skrivprojekt: En bok baserad på färgade kvinnors berättelser om hur det är att arbeta i de vita överklassfamiljernas hem. Hushållerskan Aibileen är den första som berättar sin historia -vilket inte ses med blida ögon av hennes vänner i den sammansvettsade färgade församlingen. Snart vågar dock fler kvinnor träda fram med sina berättelser. Men att bryta mot socitetens oskrivna lagar utsätter dem alla för en risk. Niceville är en tidlös historia om systerskap över gränser och möjlighet till förändring. (Från SF).

Mina tankar: Hade inte några högre förväntningar, egentligen. Kanske att tankarna gick åt filmens längd, kombinerat med genren drama. Men blev mycket positivt överaskad – på flera sätt.

Speltiden – trots sina dryga 2 timmar och 30 minuter – så kändes den aldrig långtråkig. Den var mycket bra disponerad. Personligen har jag inget att klaga på.

Skådespelarna skötte sig fint, ingenting att anmärka på här inte. Några mer kända och några kanske inte lika kända. Bra huvudroller likaså birollerna. Två tummar upp.

Musiken, hm, jag antar att den får godkänt. 60-tal och lite nykompnerat, behöver jag säga mer?

Totalt, bra och fin film om ”relationen” mellan svarta och vita i USA under 60-talet. Kan inte jämföra med boken, då jag inte läst den, men antar att man fått med ganska mycket – då p.g.a. speltiden.
Känslofyllt, en del humor (trots ämnet), fint skådespeleri, med mera. Jag hade inte blivit besviken om jag hade köpt biljett till filmen. Så betyget blir, för stunden i alla fall, en…

 

 

Läs även recension hos MovieZine

Apornas planet: (r)Evolution

av

Titel: Rise of the Planet of the Apes

Premiär: 17 augusti (Sverige) 5 augusti (USA)

Speltid: 1 timme 44 minuter

Regi: Rupert Wyatt

Skådespelare: James Franco, Andy Serkis, Freida Pinto, Tom Felton, John Lithgow, Brian Cox, mfl.

Handling: Evolution blir revolution i denna eventfilm som målar upp ett framtidsscenario olikt allt vi tidigare upplevt. Ett forskarlags jakt på ett botemedel för Alzheimers leder till att en grupp apor utvecklar intelligens lik vår egen. Detta blir upptakten till ett fullskaligt krig mellan apor och människor om den planet som vi hittills kallat vår… (Från SF).

Mina tankar: -Inte många tankar inför – mer än att jag ville se den. Länge sen jag kolla på någon ”Apornas planet-film”, och har egentligen ingen koll på storyn.

Speltiden, tja, det var tur att den inte var längre…

Skådespelarna hade blandade kvalitéer, också svårt att ”bedöma” någon som inte ”syns på riktigt”. Då Andy Serkis spelar just en apa (vilket innebär att han agerade i en ”motion-capture-suite” som sen görs om i CGI) och inte kan bedömas på samma sätt. Franco i huvudrollen – godkänt, vilket väl även resten får.

Musiken var helt okej, och infann sig mer mitt i och till slutet av filmen. Möjligt att det var något innan som jag inte märkte av (jag ska inte tjata om samma ska igen).

Totalt, bra visuella effekter (då vad jag antar att alla (hur många dom nu var) aporna var datorgjorda). Lite spännande, bra action – om man kan kalla det för det. Men, men det var en fullt godkänd film, vilket gör att betyget hamnar i mitten…

 

 

Läs även recension hos MovieZine

Crazy, Stupid, Love

av

Titel: Crazy, Stupid, Love

Premiär: 23 september (Sverige) 29 juli (USA)

Speltid: 1 timme 58 minuter

Regi: Glenn Ficarra, John Requa

Skådespelare: Steve Carell, Ryan Gosling, Julianne Moore, Emma Stone, Marisa Tomei, Kevin Bacon, mfl.

Handling: En vardagkväll som alla andra får Cal en obehaglig överraskning. Hans fru Emily vill skiljas. Medan Emily genast får uppmärksamhet av kollegan David har Cal svårare att gå vidare. På en bar där han försöker dränka sina sorger träffar han Jacob, en kvinnotjusare med alla de rätta replikerna, de rätta kläderna och den rätta attityden. Jacob tar Cal under sina vingar och snart är Cal en fullfjädrad casanova. Men när det gäller kärlek går ingen säker, inte ens en casanova. (Från SF).

Mina tankar: Vid första anblicken tänkte jag ”-Det här kanske är en rolig film”, då Steve Carell är med i den. Blev det så då? Jo, faktiskt – men inte enbart för Carells skull – utan alla var delaktiga på sitt sätt.

Speltiden, kanske att den var lite för lång. Då mitten-partiet på något sätt känns lite långdraget. Men, kanske ska tillägga att det nog inte hade räckt om den bara hade varit dryga 1 timme och 30 minuter.

Skådespelarna är mycket bra, en till två tumme/-ar upp för allihop. Tycker inte det är mycket mer att säga här…

Musik, ja det var ju inte – som jag upplevde det – något ”komponerat”. Möjligen lite små snuttar här å där i så fall, men mestadels ”färdig musik” (som jag brukar säga ett bra ”score” lägger man märke till utan att veta om det).

Totalt en bra komedi med vissa finesser, den bjuder på måånga skratt. Och har en ganska rolig tvist, som jag tror inte många väntade sig efter omständigheterna. Det resulterar i betygsväg en…

 

 

Läs även recension hos MovieZine

Captain America: The First Avenger

av

Titel: Captain America: The First Avenger

Premiär: 12 augusti (Sverige) 22 juli (USA)

Speltid: 2 timmar 4 minuter

Regi: Joe Johnston

Skådespelare: Chris Evans, Hugo Weaving, Samuel L. Jackson, Tommy Lee Jones, Hayley Atwell, Dominic Cooper, Toby Jones, mfl.

Handling: Steve Rogers deltar frivilligt i ett experiment som förvandlar honom till supersoldaten Captain America. Tillsammans med Bucky Barnes och Peggy Carter inleder Rogers, i Captain Americas skepnad, ett krig mot den onda organisationen HYDRA, ledd av Red Skull. (Från SF).

Mina tankar: Jag tänkte att jag lika gärna kunde gå och se den för att ”värma upp” inför The Avengers som kommer nästa år. Främst för att dessa Marvel-filmer ”knyts ihop” med varandra (om man ser klart HELA eftertexterna). T.ex. Iron Man 2 ledde fram till Thor och den här till The Avengers.

Speltiden var till en början ganska seg, karaktärsintroduktionen, för att sen komma till själva storyn. Och i samband med det dras upp i takt. Och för att vara en Marvel-film så var den i lika längd (ca 2 timmar).

Skådespelarna var faktiskt riktigt bra. Evans som Captain America gör en av sina bättre roller, men också Weaving (som skurken) och resten spelar bra.

Musiken var, för mig, något som inte direkt utmärkte sig. Men visst, det var ett instrumentalt soundtrack någonstans där i bakgrunden. Så det får totalt sett över hela filmen – godkänt.

Totalt sett en mycket bra actionfilm. Dock med vissa defekter i den visuella bearbetningen (skalor/storlek), men överlag så var det bra gjort. 3D:n var ganska bra, dock sämre i de snabba scenerna. Betyget blir en…

 

 

Sen så rekommenderar jag stark(t) (referens till Iron Man a.k.a Tony Stark) att man ser tidigare filmer inom Marvel Cinematic Universe (Iron Man filmerna, The Incredible Hulk, Thor), så man har lite koll på karaktärer hit och dit. Då början på den här hade, vad jag antar, vad lite trådar till Thor (som jag inte har sett – än) och även en anknytning till Iron Man.

Läs även recension hos MovieZine

Friends With Benefits

av

Titel: Friends With Benefits

Premiär: 16 september (Sverige) 22 juli (USA)

Speltid: 1 timme 49 minuter

Regi: Will Gluck

Skådespelare: Mila Kunis, Justin Timberlake, Patricia Clarkson, Jenna Elfman, Bryan Greenberg, Richard Jenkins, Woody Harrelson, Shaun White, mfl.

Handling: En ung kvinnlig headhunter i New York övertygar en potentiell manlig rekrytering att lämna sitt jobb i San Francisco för att tacka ja till ett jobb i The Big Apple. Trots en ömsesidig attraktion inser de båda att de representerar allt som de båda har sprungit ifrån när det gäller relationer, och bestämmer sig för att bara vara vänner… med förmåner. Det är ett perfekt arrangemang, tills de inser att det inte fungerar och att det inte finns någon relation som inte har förpliktelser. (Från SF).

Mina tankar: Filmen har fått blandade recensioner ”over there”, så jag gick in i salongen utan några förväntningar överhuvudtaget, och lämnar salongen mer än nöjd.

Speltiden var bra upplagt, bra klippt och inte för lång, ganska lagom för en komedi (dock med samma tema som en rom-com ”brukar ha”).

Skådespelarna; båda huvudrollerna, Kunis och Timberlake, gör jobbet – och har faktiskt bättre kemi än jag trodde dom skulle ha. Men även Elfman (Dhrama & Greg), Harrelson (Zombieland) och de andra med biroller spelar bra, och lyfter upp det hela extra.

Musiken kändes lite som ett ”blandband”, och givetvis i komedi-stil med ”stämnings-musik”. Men även med några vanliga låtar (som jag inte kommer ihåg nu vilka det var, förutom ”Soul Sister” med Train(?)). Helt okej!

Totalt är det här en både rolig och, mer eller mindre cliché-artad, rom-com. Den gav många skratt, genom hela filmen. Och det mer viktiga var att jag faktiskt gillade den. Så jag ger den en svag…

 

 

Läs även recension hos MovieZine

Submarine

av

Titel: Submarine

Premiär: 26 augusti (Sverige) 2010-11 (div. filmfestivaler i UK & USA)

Speltid: 1 timme 33 minuter

Regi: Richard Ayoade

Skådespelare: Noah Taylor, Paddy Considine, Craig Roberts, Yasmin Paige, Sally Hawkins, Gemma Chan, mfl.

Handling: Femtonåriga Oliver Tate har två stora mål i livet: rädda sina föräldrars äktenskap, genom en noga uttänkt plan, och att förlora sin oskuld innan sin nästa födelsedag. Han misstänker att hans mor har en affär med New Age skummisen Graham och försöker därför styra upp sina föräldrars sexliv och diktar ihop kärleksbrev från sin mor som han skickar till sin far. Hans eget kärleksintresse Jordana är uppfriskande komplicerad; en självlärd pyroman som kräver att få överse Olivers dagboksskrivande – speciellt de bitar som handlar om henne. (Från SF).

Mina tankar: Det första jag störde på accenten (det var ju inte jätte grötigt men, på något sätt räckte det). Och vad mer då? Att den är producerat av Ben Stiller (som har ”gott & blandat” i sin produktionsstege) men inget att gnälla på.

Speltiden väl distribuerad, smått indelad i delar, i form av en epilog, prolog, del 1 osv. Helt okej upplägg.

I rollerna ser vi bland annat Noah Taylor (Kalle och chokladfabriken), Yasmin Paige (Ballet Shoes från BBC) & Sally Hawkins (Cassandra’s Dream) som spelar väldigt bra, vilket även resten av aktörerna gör. Inte mycket att klaga på här inte…

Musiken då? Jag brukar säga (åtminstone tycker jag) att om man inte lägger märke till musiksättningen så är det inget vidare. Dock la man inte direkt märke till den, bara stundtals. Men godkänt ändå.

Totalt sett vill jag ge den en fyra, men den når inte riktigt upp dit, så det slutar på en väldigt stark…

 

 

Läs även recension hos MovieZine

Bilar 2

av

Titel: Cars 2

Premiär: 5 augusti (Sverige) 22 juli (UK) 24 juni (USA)

Speltid: 1 timme 52 minuter

Regi: John Lasseter, Brad Lewis

Skådespelare (röster): (engelska) Owen Wilson, Larry the Cable Guy, Michael Caine, Emily Mortimer, Eddie Izzard, John Turturro, Bonnie Hunt mfl. (svenska) Martin Stenmarck, David Hellenius, Jan Nilsson (Janne Flash), m.fl.

Handling: Hela världen är en racerbana när racingens superstjärna Blixten McQueen sladdar tillbaka in i äventyret, givetvis med sin bästa vän Bärgarn i släptåg. I den här nya högoktaniga fortsättningen av Bilar är det dags att ta sig an världens snabbaste och skickligaste konkurrenter. Bärgarn och Blixten McQueen kommer att behöva sina pass när de nu ger sig in i en värld av fylld av intriger, spänning och blixtsnabba komiskaäventyr jorden runt. (Från SF).

Mina tankar: Ska börja med att säga att det blev den svenska 2D-versionen. Hade inga större tankar (har läst MZ:s recension) och kan i efterhand konstatera att det inte var något likt Bilar, och om jag ska säga som jag kände så handlade den här mer om Bärgarn än Blixten McQueen. Visst ”Blixten” racear ju fortfarande, men nu är ”Bärgarn” mer en delad huvudroll, om inte huvudrollen. Och det är inte lika mycket en racerfilm längre, utan mer utav en spionfilm. Det är så jag känner nu i alla fall. Humorn fanns där, bl.a (som jag tyckte var roligt) var en påhittad reklamskylt som det stod ”LasseTyre” på, med lite koppling till en av regissörerna – Lasseter.

Speltiden, stundtals in i filmen så känns det som att det borde snart ta slut, men det fortsätter en stund till och en stund till -igen. Men allt som allt så tycker faktiskt att den var liiite för lång.

Skådespelarna (röster); som vanligt är det lättare att dubba animerad film än det är att dubba ”riktig film”. Då man i ”vanlig” film kan se TYDLIGT om det inte synkar med munrörelserna, vilket inte är lika lätt i animering. Men jag tycker att det var bra gjort, och att man fick ha kvar den svenska ensemblen, med nya tillskott.

Musiken, eller i alla fall ljudsättningen var bra gjord (däckskrik å liknande). Jag hade förväntat mig lite ”riktig” komponerad musik i själva filmen, men den kom först i eftertexterna.
(Om man nu kan kalla det ”eftertext”, för då filmen tog slut, så var det kanske 5-10 sekunder ”outro” (som det blev) och duken blev vit, men musiken rullade på…)
DET HÄR KOM JAG PÅ I EFTERHAND – att Weezer har med en låt ”You Might Think” (cover från The Cars), som är ganska svängig (i scenen när dom kommer till Japan, tror jag den var med i).

Totalt sett en bra film med en del humor (som gick hem hos den äldre delen av publiken). Och jag måste säga att den var bra ”tekniskt” gjord. T.ex. landskapspanoreringen i London (var det animerat eller filmat med helikopter?). Betyget blir en…

 

 

Läs även recension hos MovieZine

Jag saknar dig

av

Titel: Jag saknar dig

Premiär: 19 augusti (Sverige) 4 februari (GIFF*)

Speltid: 2 timmar 5 minuter

Regi: Anders Grönros

Skådespelare: Thomas Hanzon, Tom Ljungman, Erika Midfjäll, Hanna Midfjäll, Ludvig Nilsson, Birthe Wingren, Ola Rapace, mfl.

Handling: Det här är berättelsenom hur alla runt omkring kan komma tillbaka till livet när någon nära dör, och hur ett nytt liv växer fram ur sorgen. Filmen Jag saknar dig baseras på Peter Pohls och Kinna Gieths roman Jag saknar dig, jag saknar dig, som vann Augustpriset 1992 i klassen Barn- och ungdomsböcker. En feelgood historia – om sorg. (Från SF).

Mina tankar: Till och börja med så hade jag inte mycket kött på benen inför den här. Möjligtvis att huvudrollerna inte var något(?) välkända.

Speltiden var lite konstigt upplagt. Jag tyckte allt gick fort i början, och efter olyckan så känns det lite som att allt börjar om på något sätt, men ändå inte (lite svårt att ”beskriva”). Men det blir liksom som att man känner ”- jaha, vad är det som är kvar att göra”. Vilket dock mer (eller mindre) förklaras till slut. Men, totalt sett, kanske i längsta laget.

Skådespelarna var, ”njae”. Då de båda huvudrollerna (Erika & Hanna Midfjäll) inte har något (enligt IMDb) på meritlistan, inom film, så blir inte insatsen helt 100%, men klart godkänt för att vara första gången. Men vi har också Thomas Hanzon (som pappan) och Ola Rapace (i form av vad jag tror var någon form av kurator). Men allt som allt, så duger det.

Musiken, tja, här var det ärligt talat inte mycket att hänga i granen. I stort sett en (1) låt ”Turn The Tide” med AiluCrash, som går på ”repeat”. Och den tillhör storyn så, det är som det är, men jag säger inte att den var direkt dålig. Men den sätter sig ganska bra på hjärnan efter det.

Allt som allt, är det en väldigt bra film som får känslorna att vakna till. Fint foto, bra story (jag har inte läst boken som den är baserad på, så har inget att jämföra med) och bra manus. Och totalt sett är det en av de bästa svenska filmerna i år. Vilket resulterar i betyget…

 

 

Läs även recension hos MovieZine

*Göteborgs Internationella Film Festival.

Kyss Mig

av

Titel: Kyss Mig

Premiär: 29 juli (Sverige)

Speltid: 1 timme 47 minuter

Regi: Alexandra-Therese Keining

Skådespelare: Lena Endre, Krister Henriksson, Ruth Vega Fernandez, Joakim Nätterqvist, Liv Mjönes, Tom Ljungman, Björn Kjellman, mfl.

Handling: Mia och Frida, båda i 30-års åldern, möts för första gången på deras respektive föräldrars förlovningsfest. Mias pappa Lasse och Fridas mamma Elisabeth ska gifta sig. Nu ska döttrarna från deras tidigare äktenskap äntligen träffa varandra. Lasses dotter, Mia, är nyss hemkommen med pojkvännen Tim och de planerar för fullt sitt bröllop. Trots den komplicerade familjekonstellationen uppstår starka känslor mellan Mia och Frida som inte går att stoppa. KYSS MIG är en storslagen och romantisk kärlekshistoria som får oanade konsekvenser för alla inblandade. (Från SF).

Mina tankar:  Tänker går rakt på sak. Det här var inte ”min” film, så det finns inte mycket mer att säga på den här punkten.

Speltiden, känns faktiskt väldigt långdragen och faktiskt nästan lite likt Julias ögon.

Skådisarna, tja vad ska man säga här då? Både Lena Endre och Krister Henriksson spelar det hela bra. Men det var nästan så att den som hade minst scentid var den bästa. Björn Kjellman gör rollen som prästen (och då var det som det blev mest skratt i salongen). Även ”Arn” (Joakim Nätterqvist) gör en acceptabel insats.

Musiken, var väl i stort ett obefintlig. Något svagt instrumentalt här och där, men inget speciellt. Det som utmärker sig finns i slutet, nämligen Robyn med With Every Heartbeat.

Detta summeras, som mindre bra, och helhetsintrycket ”INTE MIN FILM” och betyget blir en svag…

 

 

Läs även recension hos MovieZine

Harry Potter och Dödsrelikerna: del 2

av

Titel: Harry Potter and the Deathly Hallows – Part 2

Premiär: 13 juli (Sverige) 15 juli (USA)  7 juli (London)

Speltid: 2 timmar 10 minuter

Regi: David Yates

Skådespelare: Daniel Radcliffe, Emma Watson, Rupert Grint, Helena Bonham Carter, Ralph Fiennes, Jim Broadbent,Robbie Coltrane, Ralph Fiennes, Michael Gambon, John Hurt, Jason Isaacs, Gary Oldman, Alan Rickman, Maggie Smith, David Thewlis, Emma Thompson, Julie Walters, mfl.

Handling: Harry Potter och Dödsrelikerna: Del 2 är den sista filmen om Harry Potters äventyr och den direkta fortsättningen på”Harry Potter och Dödsrelikerna: Del1”. Allt har lett fram till detta, den ödesmättade uppgörelsen mellan de goda och onda krafterna i magins värld. Ondskan finns överallt och ingen går längre säker men det kan bli Harry Potter som måste göra den största uppoffringen när han en sista gång ställs mot Lord Voldemort. Slutet är här. (Från SF).

Mina tankar: Wow, magiskt!!!

Slutet på det film-franchise som spelat in mest pengar, exkluderat den här filmen, av alla filmserier hittills – mer än $6.360.000.000.

Jag måste säga att denna nu ligger i topp. Även om David Yates har fått kritik för att han inte följt böckerna (5-7, vilket för sig inte bara är hans fel, även om han är ansvarig för slutprodukten) lika detaljerat som tidigare regissörer så har han totalt gjort en bra insats.

Dödsrelikerna del 2 är visuellt fantastisk gjord (även att den inte var i 3D). Och som vanligt görs saker om, vissa större än andra, men det går faktiskt att leva med det för stämningen är fortfarande alldeles underbar. Den sedvanliga humorn funkar som den är tänkt (i alla fall som jag upplever det) trots att det nu är mycket mörkare än tidigare.

Speltiden var helt ok, och inte egentligen för kort (kan ju diskuteras) som man tyckte från början och disponerades mer eller mindre utmärkt. Filmen tar vid precis där del 1 slutade, startar första fem-tio minuterna lugnt och sen rullade på i ordentlig fart.

Ensemblen sköter sig bra, som vanligt, och visar faktiskt att dom (trion främst) har utvecklats i sitt skådespeleri. Men den som sticker ut lite extra är Alan Rickman (Snape). Oj, vad bra han var i denna!

Musiken, komponerad av Alexandre Desplat (som även komponerade del 1), var mycket bra och blandad med ”den gamla” musiken från de två första filmerna, gör att detta står i topp!

Slutligen. Då filmatiseringen av sagan om Harry Potter nu är slut, på riktigt, kan jag inte annat än att tacka filmskaparna för deras tolkning av dessa äventyr (som ju dock inte hade varit möjligt utan böckerna) trots skiftande kvalité, inte att nån är dålig, utan innehållet.

Äventyret avslutas med flaggan i topp – vilket gör att Harry Potter och Dödsrelikerna: del 2 får…

 

 

Toppbetyg!!

Och jag blir inte förvånad om filmen drar in mer än $30 miljoner, under premiärhelgen, inte heller om den spelar in mer än De vises sten (mer än $974.000.000, som är i topp för HP), vilket jag skulle tycka var konstigt om den inte gjorde. Man kan hoppas att den går över $1 miljard, det skulle vara en bra avslutning…

Läs även recension hos MovieZine