Marie Robertson

Cockpit

av

Titel: Cockpit 

Premiär: 13 juli

Speltid: 1 timme 35 minuter

Genre: Komedi

Regi: Mårten Klingberg

Skådespelare:  Jonas Karlsson, Björn Gustafsson, Mårten Klingberg, Chatarina Larsson, Sofia Ledarp, Marie Robertson, mfl.

Handling: Piloten Valle behöver desperat ett nytt arbete. När han får höra att flygbolaget Silver Airlines letar efter en kvinnlig flygkapten drar han sig inte för att hoppa i högklackat, krypa i ett schyst fodral och söka jobbet. Han lånar sin systers identitet mot en helårsprenumeration på en morgontidning. Att pilotkollegan Cecilia blir förälskad i Valles nya, kvinnliga jag ingår dock inte riktigt i planen. (Från SF).

Mina tankar: SF bjöd in medlemmarna i Bioklubben till sin årliga förhandsvisning (i stor salong och bjussar på popcorn och läsk). Gällande filmen, så gick tankarna direkt till en ”liknande” amerikansk film (som kom 1982) Tootsie med Dustin Hoffman. Och hur kan detta funka, månntro?

Speltiden: Bra upplägg, med ett ”börja-med-slutet-och-återberätta-historien”, vilket jag tror gör att intresset blir lättare att hålla uppe. Helt okej tidsfördriv på dryga 90 minuter.

Skådespelarna: Här tycker jag man har fått tag i mellansiktet av svenska skådespelare. Jonas Karlsson (Offside m.fl.) tycker jag har haft sina dagar, men tycker han gestaltar rollen bra hur som helst. Marie Robertson (Rallybrudar) tycker jag sakta men säkert blir bättre och bättre. Sen har vi resten, som jag inte har så stor koll på (förutom Gustafsson då, men har inte gillat honom från ”start”), men det har vad som krävs för att ”spela igenom filmen”.

Musiken: Nja, det var ingen komposition som imponerade. Men ”bland bandet” var i alla fall hyfsat.

Totalt: Jaha då… den var bättre än förväntat och några skratt blev det faktiskt. Tror inte jag har skrattat så mycket till en svensk komedi sen jag såg Kommissarie Späck första gången (komedi är inte det svensk film är bäst på att producera, inte crime heller för den delen). Okej på avdelningen för skådespelare. Betyget blir en helt okej…

Läs även recension hos MovieZine

Svensson Svensson – I nöd och lust

av

Titel: Svensson Svensson – I nöd och lust

Premiär: 14 oktober (Sverige)

Speltid: 1 timme 25 minuter

Regi: Leif Lindblom

Skådespelare: Allan Svensson, Suzanne Reuter, Peter Dalle, Marie Robertson, Torkel Petersson, mfl.

Handling: Gustav och Lena Svensson står inför sin 30-åriga bröllopsdag, men Lena orkar inte med Gustav längre utan vill att de ska skiljas. Det enda Gustav gör är att titta på sport – vilken sport som helst – och ger inte Lena någon uppmärksamhet alls. Gustav däremot tycker att allt är toppen och tycker inte att de kan ge upp bara en vecka innan sitt jubileum. Lena ger Gustav en absolut sista chans och de åker iväg på en kärleksweek-end där Gustav ska få bevisa att Lena är viktigare än fotboll och TV. Men på hotellet dyker fotbollslegend Tommy Franzén upp och ställer allt på sin spets. (Från SF).

Mina tankar: Tja, det här var en sån där film som man kunde lista ut slutet innan den hade börjat. Likaså alla dessa tolkningsfel, när repliken kom, så hade man (eller i alla fall jag) listat ut ”följderna” av det hela.

Speltiden var med tanke på innehållet lagom, punkt slut.

Skådespelarna, tja, jag skulle säga att de som får godkänt är Ralf Edström och Arne Hegerfors (som bara var med en kort stund i cameos). Så, det talar om vilken nivå det var på skådespeleriet i den här filmen.

Musiken var bättre än aktörerna – dock inte bra.

Totalt en riktigt dålig film, som har ett ”klassiskt upplägg” för en sån här film (syftningsfel?, kanske, men ni fattar vad jag menar), bestående utav lite småhumor och karaktärer som tror att den hör saker – som sen visar sig vara helt fel, vilket får följden att de gör bort sig. Filmen utspelas under vinter, och det kanske hade varit bättre att släppa/lansera filmen som en ”julens storfilm” (vilket det inte är, överhuvudtaget). Den enda gången jag skrattade, på riktigt, var under en 1-sekundssekvens med Hegerfors. Kanske nån gång mer, betyget blir…

 

 

Läs även recension hos MovieZine