Film

Monsters University

av

Titel: Monsters University

Premiär:  31 juli

Speltid: 1 timme 50 minuter

Genre: Komedi, Animerat, Äventyr

Regi: 

Skådespelare:  (röster). Engelska: , , , , , , , mfl.
Svenska: Johan Ulveson, Allan Svensson, Jan Mybrand, Ewa Fröling, Per Andersson, mfl.

Handling: Här får vi återigen möta våra favoritmonster Mike och Sully från den stora succén Monsters, Inc. Mike Wazowski har drömt om att bli en Skrämmare sedan han var ett litet monster och nu ska han äntligen börja på universitetet. Och han vet, bättre än någon annan, att de bästa Skrämmarna kommer från Monsters University. Men under den första terminen går hans planer i stöpet när han möter den överlägsne James P Sullivan, ”Sully”, född till Skrämmare. De är bägge tävlingsinriktade men nu leder deras tävlingsinstinkt till att allt spårar ur och att de bägge blir utslängda från universitetets Skrämmarlinje. För att göra saken ännu värre inser de bägge att de måste jobba tillsammans, ihop med ett udda gäng misslyckade monster, om de någonsin ska ställa saker och ting tillrätta. (Från SF).

Mina tankar: Förväntade mig inget storverk. Sen har vi det här med ”prequels” – har man sett första/originalet, så vet man oftast hur det kommer att gå.

Speltiden: Var, utan att krångla till det, för lång.

Skådespelarna: Det här lip-sync är nog det största problemet med att dubba film. Men bortsett från det så tycker jag att de tillsatta rösterna var bra. Ulveson som Mike och Svensson som Sulley (även första filmen) och sen rullar listan på.

Musiken: Faktiskt inte mycket jag lade märke till, men antar att det var ”klassiskt” Pixar.

Totalt: Börjar med en parentes; kortfilmen, innan huvudattraktionen, ”Det blå paraplyet” var riktigt bra. ”University” har i vissa fall även översatts med ”studentliv” (konstigt att man inte kör på en ”fast”). Bra röstskådespel, lagom med humor och skratt (som dock mest blev fniss) och filmen i sig är ju snyggt gjord. Det som drar ner är att man redan vet hur det kommer att sluta (ja, om man har sett Monsters Inc., det vill säga). Så det blir inte så spännande som det skulle kunna bli. Betyget blir en stark…

film 3-5

Läs även recension hos MovieZine

The Heat

av

Titel: The Heat 

Premiär:  9 augusti

Speltid: 1 timme 47 minuter

Genre: Komedi, Action

Regi: 

Skådespelare: , , , , , mfl.

Handling:  Den ambitiösa FBI-agenten Sarah Ashburn skulle få sitt efterlängtade karriärslyft om hon bara klarade av att samarbeta. Med ett löfte om befordran åker hon till Boston för att leta upp och fånga en maffiaboss. Hennes dröm ser ut att bli lite mer avlägsen när hon tvingas att jobba ihop med Shannon Mullen, den polis som fångat bossens närmaste man. Sarah gör alltid allt strikt efter regelboken. Shannon, ja hon är lite mer för att … improvisera. (Från SF).

Mina tankar: Blev inte direkt imponerad av trailern. Men som många gånger förr kan det gömma sig en riktig kanon rulle bakom den – jaa, eller tvärtom…

Speltiden: Inga större problem alls, en liten dipp (uppskattningsvis i mitten), så inga bekymmer i totalen. ”Time flies by”.

Skådespelarna: Här har man klart satsat på två namn – Bullock och McCarthy. Och sen mindre kända (allt är relativt, och beroende på intresse). Jane Curtin kände jag igen när jag såg vem det var, men annars inte många. Tycker både Bullock och McCarthy spelar bra och har en bra kemi sinsemellan. Birollerna, tja, helt okej där med.

Musiken: Var mest bestående av ett soundtrack (går att skåda här), och ett par dänger man kände igen. Över förväntan? Ja, det är okej.

Totalt: Redan (ja, den har ju varit uppe sen sent juni, på andra ställen) pratas det om en uppföljare. Säg en gång när det inte gör det nu förtiden? Men nog om det nu. The Heat skulle man kunna säga är en film lik 21 Jump Street, men med kvinnliga huvudkaraktärer. Och jag tycker också att den är i samma klass. Mycket humor (vad vore en komedi utan..?), dock kan ”ploten” var igenkänd på något vis. Skulle jag rekommendera den? Jodå, och betyget hamnar på en…

film 4-5

Läs även recension hos MovieZine

Känn ingen sorg

av

Titel: Känn ingen sorg 

Premiär:  19 juli

Speltid: 1 timme 59 minuter

Genre: Drama

Regi: , 

Skådespelare: , , , , , , mfl.

Handling: Påls största dröm är att hålla på med musik. Det vet barndomsvännerna Lena och Johnny, det vet också farfar Rolle även om han helst av allt skulle se att Pål skaffade sig ett redigt jobb. När Prinsessan Eva dyker upp som en virvelvind i sommarnatten och fångar Påls uppmärksamhet upptäcker hon att hon delar hans dröm. Problemet är att det enda som står mellan Pål och drömmen är hans egna tvångstankar som gång efter en annan får honom att spåra ur precis när som mest står på spel. En film baserad på historier och karaktärer hämtade från Håkan Hellströms texter och musik. (Från SF).

Mina tankar: Visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig hade bara sett en kort TV-spot, som väl inte visade allt för mycket. Är inte heller något större fans av Hellström. Så det var upp till bevis.

Speltiden: Två timmar (ja, 1.59) kanske är lite långt, men jag kan inte säga att det blev långtråkigt (segt är en annan sak). Det blev ett par bitar som jag kände var ”utfyllnad”.

Skådespelarna: Mycket bra! Adam Lundgren (Torka aldrig tårar utan handskar) spelar bra i huvudrollen och von Brömssen gör en bra biroll. Sen var det inte många jag kände igen/mindes någon tidigare roll, men tycker också att resten spelar bra.

Musiken: Man hade ju kunnat tro att soundtracket bara skulle bestå av Hellström-låtar. Tur i oturen, kanske, men så var det inte. Ett par var det, sen var det även några referenser till låtar.

Totalt: Nu internationellt kända Mårlind & Stein (Underworld: Awakening) har fått ihop en bra film. Ett par scener med välgjorda CGI-effekter, bland annat en demolering av Älvsborgsbron. Ett par snygga kameraåkningar och foto, men aningen ojämn ljudmix. Lite humor som lättar upp på vissa ställen. Störde mig lite på karaktären Pål, virrig och ostrukturerad (som för övrigt, för min del, påminner mycket om Hellström själv). Men det är inte så att skådespeleriet är dåligt, utan tvärtom som tidigare påpekat. Att man blandar tidsperioder (klädseln (80-tal?) och smartphones) är en detalj jag har svårt att smälta. Filmen höjer sig i slutet (man får själv avgöra hur ”klyschigt”). Det positiva överväger det negativa, och det är den bästa svenska filmen i år – hittills. Betyget blir en…

film 4-5

Läs även recension hos MovieZine

The Way, Way Back

av

Titel: The Way, Way Back 

Premiär:  12 juli

Speltid: 1 timme 43 minuter

Genre: Komedi, Drama

Regi: , 

Skådespelare:  , , , , , , , , mfl.

Handling: 14-årige Duncan tvingas tillbringa sommarlovet med sin mamma Pam, hennes påfrestande pojkvän Trent och hans dotter Steph. Det är en tuff utmaning för Duncan att försöka passa in i den nya familje­konstellationen. Räddningen kommer genom en oväntad vänskap med Owen, den lättsamme föreståndaren på traktens populära vattenland Water Wizz. Stärkt av sitt första sommarjobb och stödet från Owen som mycket väl kommer ihåg hur utmanande tonårslivet kan vara, får Duncan en helt ny syn på sig själv och livet. Den värsta sommaren i Duncans liv blir tack vare Owen den bästa sommaren någonsin och ett viktigt kliv in i vuxenvärlden. (Från SF).

Mina tankar: Denna hade jag av någon anledning, som jag inte kommer ihåg nu, ramlat in på en trailer. Det verkade lovande, sen att man kan klippa en trailer som inte lever upp till filmen är en annan sak. Men så var det inte i detta fallet.

Speltiden: Har inte mycket att säga förutom att man blev uppslukad av filmen – positivt!

Skådespelarna: Här har man fått ihop en – på papperet – bra grupp, som även får det att funka framför kameran. Steve Carell, Toni Collette, Sam Rockwell och Liam James, som gör det väldigt bra för att vara så ung. Detta bara för att nämna några stycken.

Musiken: Lite blandat, lite feel-good toner med pop/rock-inslag, helt okej.

Totalt: Riktigt bra komedi, som bjuder på många, många skratt. Samtidigt lyckas den hålla en seriös ton när det behövs. Riktigt bra skådespeleri (med ett eller två undantag, i birollerna). Kul att se Carell i en mer seriös roll. En intressant story, som dock tar ett litet tag att komma in i (säger dock inte att det är tempofattigt), men efter en stund så tar den bättre fart.  Ja, The Way, Way Back kan jag med gott samvete rekommendera. Betyget blir en…

film 4-5

Läs även recension hos MovieZine

Tyskungen

av

Titel: Tyskungen 

Premiär:  28 juni

Speltid: 1 timme 45 minuter

Genre: Kriminalare, Thiller

Regi: 

Skådespelare: , , , , , , Jan Malmsjö, mfl.

Handling: När författarinnan Erica Falcks föräldrar omkommer i en våldsam bilolycka blir hon uppsökt av en man som påstår att han är hennes halvbror. När han några dagar senare hittas mördad börjar Erica gå igenom sin mammas saker. Hon upptäcker snart att hennes mamma hade mörka hemligheter, som någon gör allt för att hålla dolda. Erica dras längre och längre in i en väv av lögner och ond bråd död. Tyskungen är baserad på Camilla Läckbergs succéroman med samma namn. (Från SF).

Mina tankar: De svenska deckarna ska nu ta över biopubliken? Och med dess kvalité så förväntade jag mig inte heller något stordåd. Kan ju också tillägga att jag inte har sett någon av de tidigare delarna i ”Fjällbacka-serien”, som gått på TV.

Speltiden: Kan ha varit så att jag tappade tiden så tidigt som första kvarten. Sen blev det en hel del skruvande fram och tillbaka i stolen för att inte tappa intresset helt. Det går såå sakta.

Skådespelarna: För att vara en svensk (deckare) så tycker jag i alla fall att de flesta gör bra ifrån sig.

Musiken: Inget märkvärdigt alls, tycker jag, den ”sedvanliga” deckar-musiken. Inget annat som la’s på minnet.

Totalt: Klart sämre än t.ex. Irene Huss-filmerna (som jag gillade när jag såg dom första för en sisådär 4 år sedan, kanske är annorlunda nu?). Har inte läst boken, men uppfattade det som att – ja… – det är som vanligt skillnad på bok och film. Nä, håll dessa till TV:n, där alla andra halv taskiga deckarhistorier går. Kanske är snäll nu, men betyget blir en svag…

film-2-5

Läs även recension hos MovieZine

Baksmällan del III

av

Titel: The Hangover Part III

Premiär:  31 maj

Speltid: 1 timme 40 minuter

Genre: Komedi

Regi: 

Skådespelare: , , , , , , , , mfl.

Handling: Den här gången finns det inget bröllop och ingen svensexa. Så vad kan gå fel? Det mesta visar det sig när allas vårt ”Wolfpack” är i farten. (Från SF).

Mina tankar: Den, vad som är sagt, avslutande delen i serien. Hade inte jättestora förhoppningar, efter flertalet sämre recensioner (”men den kan väl inte vara så dåligt?”). Dock så verkade den helt okej, av trailern att döma.

Speltiden: Trots en relativt kort speltid så känns det som att även dom inte har lyckats. Speciellt med tempot, då jag tycker det finns ett flertal gånger då det blir ganska segt.

Skådespelarna: Samtliga, från tidigare filmer repriserar sina respektive roller, trots det så tycker jag inte att det – den här gången – är några hej dundrande insatser.

Musiken: Upplever jag som ett högst mediokert soundtrack, till skillnad från de tidigare filmerna. Kanske jag hade för höga förhoppningar?

Totalt: Filmen gör inte direkt sitt namn troget (ingen baksmälla) och åker nog mest på framgångsvågen som det två tidigare filmerna har haft – som också levt upp till namnet. I stort är det några få skämt som går att skratta till/med (vissa som redan visats i trailern och inte är något nytt), i övrigt så var det en ganska trist historia. Även om det är en komedi så känns det som att det på nåt sätt platsar bättre i action-genren (mest för att det inte blir allt för många skratt). Besviken helt klart (och för en gångs skull så håller jag med ”kritikerna”). Betyget blir en…

film-2-5

Läs även recension hos MovieZine

Fast & Furious 6

av

Titel: Fast & Furious 6

Premiär:  22 maj

Speltid: 2 timmar 10 minuter

Genre: Action, Thiller

Regi: 

Skådespelare: , , , , , , , mfl.

Handling: Doms och Brians Rio-kupp raserade ett brottsimperium och gjorde dem och deras gäng rika, men de kommer aldrig att kunna åka hem. Under tiden har Hobbs jagat en brotts-organisation av dödligt skickliga förare genom 12 länder. Deras ledares hänsynslösa andreman visar sig vara Letty, kvinnan Dom älskade och trodde var död. Det enda sättet att stoppa gängets framfart är att överlista dem på gatunivå, så Hobbs ber Dom att samla sitt elit-team i London. Betalningen? Full benådning för dem alla, så att de kan återvända till sina hem och sina familjer igen. (Från SF).

Mina tankar: Kom in i filmserien ganska sent, men hade hört talas om den innan. Den första var väl bra (och nyskapande? kanske inte, då…) och följdes upp av två sevärda filmer. Men från nummer fyra så tycker jag att det har gått uppåt, med ”Fast Five” som jag tyckte var mycket bra. Så jag hade ändå vissa förväntningar på denna.

Speltiden: Föregångarna har varit lagom långa, under två timmar. Förutom den femte, som likt den här, var tio minuter över den gränsen (2h 10 min, alltså). Men denna gång tycker jag det var aningen långt. Två timmar jämnt hade nog varit perfekt.

Skådespelarna: Normalt sett gillar jag i stort allihop (med några få undantag och några, av dom  nya, jag inte visste vilka dom var). Ska inte säga att dom var dåliga, men det känns lite som att allt går på autopilot och turligt nog funkar det helt okej. Men det blir inga Oscars för dessa insatser om jag säger så.

Musiken: Består mestadels av hip hop och elektronisk musik, vilket även resten har gjort (vad jag kommer ihåg). Och till den här typ av film passar det ganska bra. Så jag är nöjd.

Totalt: En bra uppföljare, kort sagt. Den är inte lika bra som nummer fem i serien (som nog är den bästa), men som sagt, en bra film trots allt. Det jag på förhand var lite tveksam mot var de ”övernaturliga” fight-scenerna som var med i trailern, vilket senare blev verklighet. Efter femtioelva slag på varandra så håller dom fortfarande på – som om dom har superkrafter och inte tar någon skada, bara får lite blåmärken. Ett par actionsekvenser som blir löjliga och helt orealistiska, men går inte in i detalj på vilka. Men det jag reagerade mest på var framåt slutet. Storyn kommer inte heller riktigt upp i nivå med ”Fast Five”, men upplevde att det var lite mer humor i denna – vilket får ses som ett litet plus. Ett bra soundtrack och, på rutin, okej skådespeleri (sen kan dom ge ”The Rock” en tröja i rätt storlek till nästa film – se bild). Betyget får bli en…

film 3-5

Läs även recension hos MovieZine

Iron Man 3

av

Titel: Iron Man 3 

Premiär:  24 april

Speltid: 2 timmar 9 minuter

Genre: Action, Äventyr, Sci-Fi

Regi: 

Skådespelare: , , , , , , , mfl.

Handling: I Iron Man 3 ställs den egensinnige men genialiske industrimagnaten Tony Stark/Iron Man mot en fiende, The Mandarin, vars kraft inte har några gränser. När hela Starks värld slås i spillror beslutar han sig för att leta upp den som är skyldig. Nu måste han mer än någonsin förlita sig på sina tekniska uppfinningar, sin genialitet och sin instinkt för att kunna skydda dem som står honom närmast och bekämpa ondskan med alla medel. (Från SF).

Mina tankar: Sommarens (vårens) första blockbuster. Jag hade dessutom is i magen med att vänta på biljett, om det skulle bli så att en ”vanlig” 2D visning skulle bli aktuellt – vilket det senare blev. Och efter ett oväntat högt betyg i en recension (svensk), så blev det väldigt höga förväntningar.

Speltiden: Tyckte upplägget var ”intressant”, och totalt sett så flög tiden förbi. Det som skulle gå att tycka mindre om är efter de långa actionscener då tempot går ner väldigt, men tycker inte det gör något hur som helst – trots att det är den längsta filmen i Iron Man-serien.

Skådespelarna: Börjar med favoriten, Downey Jr., han är som gjord för rollen som Tony Stark/Iron Man, och jag kan faktiskt inte hitta en anmärkning – i negativ bemärkelse. Både Cheadle (Rhodes) och Paltrow (Pepper Potts) samt Favreau (Happy Hogan) repriserar sina roller från förra filmen, och gör likvärdiga prestationer som tidigare – vilket är bra. Dom i nya roller, Pearce, Kingsley och Hall tycker jag presterar på hög nivå också.

Musiken: Blandning av vanligt score och ett litet soundtrack . Varav det första, var väl utformat och som ett score sak vara – ett tillägg för vad som händer på skärmen och lägga känsla och uttryck till det. Kanske att det var några gånger de låga frekvenserna blev väl ”tunga”.

Totalt: Det kan gott och väl vara den bästa Iron Man-filmen (har dock inte de tidigare så värst färskt i minnet). Det är i alla fall mer integrerad humor, än det varit i tidigare filmer vilket kul. Effekterna och CGI:n var överraskande bra och det var rikligt med detta (det hade nog inte varit möjligt att göra den här filmen för 10 år sedan, med alla detaljer och inte för den budgeten med 200 miljoner dollar). En skådespelarensemble som jag tycker gör det riktigt bra och de nya rollerna var bra castade och ett bra score. Betyget blir en…

film 4-5

Läs även recension hos MovieZine

I Give It a Year

av

Titel: I Give It a Year 

Premiär: 26 april

Speltid: 1 timme 37 minuter

Genre: Komedi, Romantik

Regi: 

Skådespelare: , , , , Simon Baker, , mfl.

Handling: Nat och Josh blir blixförälskade på en fest och trots alla sina olikheter slår de till med ett drömbröllop, bara sju månader senare. Nat är en doer som klättrat snabbt på karriärstegen medan Josh stretar på som romanförfattare.  Ingen, inte ens deras egna familjer, vänner eller prästen, tror dock att äktenskapet kommer hålla. Mycket riktigt dröjer det inte länge förrän förhållandet ställs på prov. Josh återser sin gamla kärlek Chloe , som egentligen matchar honom mycket bättre än hans nyblivna fru. Nats affärskontakt Guy är å andra sidan allt som inte Josh är: driven, charmig, sexig. Och fast besluten att förföra Nat. (Från SF).

Mina tankar: En trailer som var ganska rolig, då den stora frågan blir – är alla skämt ”förbrukade”, så att det inte är så mycket nytt när man väl ser filmen. Sen är ju det bra betygen på postern lockade, vilket ju också är det dom är till för.

Speltiden: Eftersom den lyckades med att jag inte tänkte på tiden någon gång, och att det inte blir långtråkigt (relativt kort, med dagens mått överlag). Så har jag inte något klagomål här.

Skådespelarna: Sett på papp’ert så är det inga större namn (säger dock inte att det är något som är ”dåligt”), men kan sträcka mig till att dom gör det som krävs för att klara sina roller. Men har väldigt svårt för Anna Farris och är lite klyven om Merchant (som jag upptäckt jobbat mycket med Ricky Gervais), som visserligen klarar sig för sin komiska roll.

Musiken: Här har vi lite musikmix, med en liten blandning av låtar (vissa som ”ingår i humorn”). Men det blir acceptabelt över det hela.

Totalt: Klart sevärd, men samtidigt kanske något som man inte kommer minnas om en månad eller så. Humorn och skämten är kul, men det känns som det är ”klumpigt”, typ 11 skämt i en scen sen dröjer det läänge innan det händer något nytt roligt (mycket under kort tid och få gånger, tycker jag). Sen något enstaka här och där, men skrattar gör man (jag) hur som. Acceptabelt arbete från skådespelarna, med vissa lite bättre än andra. Betyget blir en…

film 3-5

Läs även recension hos MovieZine