recension

En dag

av

Titel: One Day 

Premiär: 14 oktober (Sverige) 8 augusti (USA)

Speltid: 1 timme 47 minuter

Regi: Lone Scherfig

Skådespelare:  Anne Hathaway, Jim Sturgess, Patricia Clarkson, Tom Mison, Jodie Whittaker, Rafe Spall, Joséphine de La Baume  mfl.

Handling: Dexter och Emma lär känna varandra dagen innan de skall ta sin universitetsexamen. Efter denna enda dag tillsammans, den 15 juli, känner båda att något speciellt hänt dem. Dagen efter delas deras väg och de börjar leva sina egna liv på var sitt håll. Åren går, och livet visar sig inte riktigt bli så som de hade tänkt sig den där dageninnan examen. (Från SF).

Mina tankar: En film som baseras på en bok, ibland blir det bra och ibland inte (har inte läst den här så ska inte uttala mig). Och dansk regi, hm, undrar hur det kan gå…

Speltiden tyckte jag, med tanke på innehållet, var aningen lång. Och stundtals var det ganska långtråkigt.

Skådespelarna då? Ja, hade inte Hathaway eller Sturgess varit med, och höjt intressefaktorn, så hade det här nog blivit ett stort sömnpiller. Ett ytterligare plus för att Hathaway gjorde en bra brittisk accent.

Musiken var helt okej.

Totalt en hyfsad (läs bra) film, som dock med en intressant story (tackvare boken). Castingen var väl lyckad, till huvudrollerna i alla fall (inte för att dom andra var dåliga men håller inte klass med Hathaway och Sturgess). Fotot var ibland bra och ibland bättre. Betyget får bli en…

 

 

Läs även recension hos MovieZine

Johnny English Reborn

av

Titel: Johnny English Reborn

Premiär: 7 oktober (Sverige, UK) 28 oktober (USA)

Speltid: 1 timme 57 minuter

Regi: Oliver Parker

Skådespelare:  Rowan Atkinson, Rosamund Pike, Dominic West, Gillian Anderson, Daniel Kaluuya, mfl.

Handling: Under åren sedan MI7:s toppspion plötsligt försvann från kartan har han trimmat på sina unika förmågor i en avlägsen region i Asien. Men när hans chefer hör talas om att ett attentat planeras mot Kinas premiärminister måste de snabbt jaga rätt på den högst okonventionella agenten. Snart är Johnny English redo att än en gång rädda världen. (Från SF).

Mina tankar: Tyckte första filmen var bra när den kom ut. Så förhoppningarna på uppföljaren var ganska höga och jag blev inte besviken.

Speltiden – bra disponerad, kanske att det drar ut på det i slutet lite, men det blir inte tråkigt. (Noterat att den är längre än den första filmen, som var ca 1h 30min).

Skådespelarna – Atkinson, Anderson, Pike och de andra gör vad som behövs för att hålla nivån på filmen uppe. Egentligen inte något att klaga på här.

Musiken kanske inte får nån Oscars, men det vara inte dåligt. Hyfsat likt första filmen, om inte minnet sviker.

Totalt en bra och rolig film. Effekterna kanske inte är något att hurra för, men dom funkar, likaså storyn funkar helt okej. Dock fanns det några detaljmissar som syntes ganska klart, t.ex. en scen med en fallskärm. Och sitt klart eftertexten – det bjuds på ytterligare en scen. Och betyget blir en…

 

 

Läs även recension hos MovieZine

Svensson Svensson – I nöd och lust

av

Titel: Svensson Svensson – I nöd och lust

Premiär: 14 oktober (Sverige)

Speltid: 1 timme 25 minuter

Regi: Leif Lindblom

Skådespelare: Allan Svensson, Suzanne Reuter, Peter Dalle, Marie Robertson, Torkel Petersson, mfl.

Handling: Gustav och Lena Svensson står inför sin 30-åriga bröllopsdag, men Lena orkar inte med Gustav längre utan vill att de ska skiljas. Det enda Gustav gör är att titta på sport – vilken sport som helst – och ger inte Lena någon uppmärksamhet alls. Gustav däremot tycker att allt är toppen och tycker inte att de kan ge upp bara en vecka innan sitt jubileum. Lena ger Gustav en absolut sista chans och de åker iväg på en kärleksweek-end där Gustav ska få bevisa att Lena är viktigare än fotboll och TV. Men på hotellet dyker fotbollslegend Tommy Franzén upp och ställer allt på sin spets. (Från SF).

Mina tankar: Tja, det här var en sån där film som man kunde lista ut slutet innan den hade börjat. Likaså alla dessa tolkningsfel, när repliken kom, så hade man (eller i alla fall jag) listat ut ”följderna” av det hela.

Speltiden var med tanke på innehållet lagom, punkt slut.

Skådespelarna, tja, jag skulle säga att de som får godkänt är Ralf Edström och Arne Hegerfors (som bara var med en kort stund i cameos). Så, det talar om vilken nivå det var på skådespeleriet i den här filmen.

Musiken var bättre än aktörerna – dock inte bra.

Totalt en riktigt dålig film, som har ett ”klassiskt upplägg” för en sån här film (syftningsfel?, kanske, men ni fattar vad jag menar), bestående utav lite småhumor och karaktärer som tror att den hör saker – som sen visar sig vara helt fel, vilket får följden att de gör bort sig. Filmen utspelas under vinter, och det kanske hade varit bättre att släppa/lansera filmen som en ”julens storfilm” (vilket det inte är, överhuvudtaget). Den enda gången jag skrattade, på riktigt, var under en 1-sekundssekvens med Hegerfors. Kanske nån gång mer, betyget blir…

 

 

Läs även recension hos MovieZine

En enkel till Antibes

av

Titel: En enkel till Antibes

Premiär: 30 september (Sverige)

Speltid: 1 timme 46 minuter

Regi: Richard Hobert

Skådespelare: Sven-Bertil Taube, Rebecca Ferguson, Dan Ekborg, Malin Morgan, Torkel Petersson, Marta Oldenburg, Martin Sundbom, mfl.

Handling: Änklingen George (Sven-Bertil Taube) har fått nog av sin hemhjälp Maria (Rebecca Ferguson) som stjäl hans saker och sina vuxna barn (Dan Ekborg, Malin Morgan) som försöker sälja hans hus och komma över pengarna. Han bestämmer sig för att överraska dem med ett motdrag som får alla att rannsaka sina liv. George packar en väska och drar iväg på en svindlande resa. Han färdas genom sitt förflutna mot sina drömmars mål i en film om livet utan returbiljett. (Från SF).

Mina tankar: Ännu en film som jag gick in på utan större förväntningar.

Speltiden – helt okej, lagom längd…

Skådespelarna är bra, i alla fall huvudrolls innehavarna, vilket blir Taube och Ferguson. Birollerna tycker jag görs lite halvhjärtat, spelas av Ekborg och Morgan.

Musiken – sisådär alltså…

Totalt en bra film, med fint foto, och en helt okej casting (totalt sett). Viss humor finns, vilket lyfter det hela lite grann. Jag blev nöjd, men inte mer. Det resulterar i en…

 

 

Läs även recension hos MovieZine

Niceville

av

Titel: The Help

Premiär: 23 september (Sverige) 10 augusti (USA)

Speltid: 2 timmar 26 minuter

Regi: Tate Taylor

Skådespelare: Emma Stone, Viola Davis, Bryce Dallas Howard, Octavia Spencer, Jessica Chastain, Ahna O’Reilly, mfl.

Handling: Baserad på den omtalade och bästsäljande boken Niceville skildrar berättelsen om tre extraordinära kvinnor i 1960-talets Missisippi. Socitetsflickan Skeeter återvänder från universitetet fast besluten om att bli författare, men vänder upp och ner på både sina vänners liv, och hela den lilla staden där dem bor, när hon beslutar sig för att ge sig i kast med ett hemligt skrivprojekt: En bok baserad på färgade kvinnors berättelser om hur det är att arbeta i de vita överklassfamiljernas hem. Hushållerskan Aibileen är den första som berättar sin historia -vilket inte ses med blida ögon av hennes vänner i den sammansvettsade färgade församlingen. Snart vågar dock fler kvinnor träda fram med sina berättelser. Men att bryta mot socitetens oskrivna lagar utsätter dem alla för en risk. Niceville är en tidlös historia om systerskap över gränser och möjlighet till förändring. (Från SF).

Mina tankar: Hade inte några högre förväntningar, egentligen. Kanske att tankarna gick åt filmens längd, kombinerat med genren drama. Men blev mycket positivt överaskad – på flera sätt.

Speltiden – trots sina dryga 2 timmar och 30 minuter – så kändes den aldrig långtråkig. Den var mycket bra disponerad. Personligen har jag inget att klaga på.

Skådespelarna skötte sig fint, ingenting att anmärka på här inte. Några mer kända och några kanske inte lika kända. Bra huvudroller likaså birollerna. Två tummar upp.

Musiken, hm, jag antar att den får godkänt. 60-tal och lite nykompnerat, behöver jag säga mer?

Totalt, bra och fin film om ”relationen” mellan svarta och vita i USA under 60-talet. Kan inte jämföra med boken, då jag inte läst den, men antar att man fått med ganska mycket – då p.g.a. speltiden.
Känslofyllt, en del humor (trots ämnet), fint skådespeleri, med mera. Jag hade inte blivit besviken om jag hade köpt biljett till filmen. Så betyget blir, för stunden i alla fall, en…

 

 

Läs även recension hos MovieZine

Apornas planet: (r)Evolution

av

Titel: Rise of the Planet of the Apes

Premiär: 17 augusti (Sverige) 5 augusti (USA)

Speltid: 1 timme 44 minuter

Regi: Rupert Wyatt

Skådespelare: James Franco, Andy Serkis, Freida Pinto, Tom Felton, John Lithgow, Brian Cox, mfl.

Handling: Evolution blir revolution i denna eventfilm som målar upp ett framtidsscenario olikt allt vi tidigare upplevt. Ett forskarlags jakt på ett botemedel för Alzheimers leder till att en grupp apor utvecklar intelligens lik vår egen. Detta blir upptakten till ett fullskaligt krig mellan apor och människor om den planet som vi hittills kallat vår… (Från SF).

Mina tankar: -Inte många tankar inför – mer än att jag ville se den. Länge sen jag kolla på någon ”Apornas planet-film”, och har egentligen ingen koll på storyn.

Speltiden, tja, det var tur att den inte var längre…

Skådespelarna hade blandade kvalitéer, också svårt att ”bedöma” någon som inte ”syns på riktigt”. Då Andy Serkis spelar just en apa (vilket innebär att han agerade i en ”motion-capture-suite” som sen görs om i CGI) och inte kan bedömas på samma sätt. Franco i huvudrollen – godkänt, vilket väl även resten får.

Musiken var helt okej, och infann sig mer mitt i och till slutet av filmen. Möjligt att det var något innan som jag inte märkte av (jag ska inte tjata om samma ska igen).

Totalt, bra visuella effekter (då vad jag antar att alla (hur många dom nu var) aporna var datorgjorda). Lite spännande, bra action – om man kan kalla det för det. Men, men det var en fullt godkänd film, vilket gör att betyget hamnar i mitten…

 

 

Läs även recension hos MovieZine

Crazy, Stupid, Love

av

Titel: Crazy, Stupid, Love

Premiär: 23 september (Sverige) 29 juli (USA)

Speltid: 1 timme 58 minuter

Regi: Glenn Ficarra, John Requa

Skådespelare: Steve Carell, Ryan Gosling, Julianne Moore, Emma Stone, Marisa Tomei, Kevin Bacon, mfl.

Handling: En vardagkväll som alla andra får Cal en obehaglig överraskning. Hans fru Emily vill skiljas. Medan Emily genast får uppmärksamhet av kollegan David har Cal svårare att gå vidare. På en bar där han försöker dränka sina sorger träffar han Jacob, en kvinnotjusare med alla de rätta replikerna, de rätta kläderna och den rätta attityden. Jacob tar Cal under sina vingar och snart är Cal en fullfjädrad casanova. Men när det gäller kärlek går ingen säker, inte ens en casanova. (Från SF).

Mina tankar: Vid första anblicken tänkte jag ”-Det här kanske är en rolig film”, då Steve Carell är med i den. Blev det så då? Jo, faktiskt – men inte enbart för Carells skull – utan alla var delaktiga på sitt sätt.

Speltiden, kanske att den var lite för lång. Då mitten-partiet på något sätt känns lite långdraget. Men, kanske ska tillägga att det nog inte hade räckt om den bara hade varit dryga 1 timme och 30 minuter.

Skådespelarna är mycket bra, en till två tumme/-ar upp för allihop. Tycker inte det är mycket mer att säga här…

Musik, ja det var ju inte – som jag upplevde det – något ”komponerat”. Möjligen lite små snuttar här å där i så fall, men mestadels ”färdig musik” (som jag brukar säga ett bra ”score” lägger man märke till utan att veta om det).

Totalt en bra komedi med vissa finesser, den bjuder på måånga skratt. Och har en ganska rolig tvist, som jag tror inte många väntade sig efter omständigheterna. Det resulterar i betygsväg en…

 

 

Läs även recension hos MovieZine

Captain America: The First Avenger

av

Titel: Captain America: The First Avenger

Premiär: 12 augusti (Sverige) 22 juli (USA)

Speltid: 2 timmar 4 minuter

Regi: Joe Johnston

Skådespelare: Chris Evans, Hugo Weaving, Samuel L. Jackson, Tommy Lee Jones, Hayley Atwell, Dominic Cooper, Toby Jones, mfl.

Handling: Steve Rogers deltar frivilligt i ett experiment som förvandlar honom till supersoldaten Captain America. Tillsammans med Bucky Barnes och Peggy Carter inleder Rogers, i Captain Americas skepnad, ett krig mot den onda organisationen HYDRA, ledd av Red Skull. (Från SF).

Mina tankar: Jag tänkte att jag lika gärna kunde gå och se den för att ”värma upp” inför The Avengers som kommer nästa år. Främst för att dessa Marvel-filmer ”knyts ihop” med varandra (om man ser klart HELA eftertexterna). T.ex. Iron Man 2 ledde fram till Thor och den här till The Avengers.

Speltiden var till en början ganska seg, karaktärsintroduktionen, för att sen komma till själva storyn. Och i samband med det dras upp i takt. Och för att vara en Marvel-film så var den i lika längd (ca 2 timmar).

Skådespelarna var faktiskt riktigt bra. Evans som Captain America gör en av sina bättre roller, men också Weaving (som skurken) och resten spelar bra.

Musiken var, för mig, något som inte direkt utmärkte sig. Men visst, det var ett instrumentalt soundtrack någonstans där i bakgrunden. Så det får totalt sett över hela filmen – godkänt.

Totalt sett en mycket bra actionfilm. Dock med vissa defekter i den visuella bearbetningen (skalor/storlek), men överlag så var det bra gjort. 3D:n var ganska bra, dock sämre i de snabba scenerna. Betyget blir en…

 

 

Sen så rekommenderar jag stark(t) (referens till Iron Man a.k.a Tony Stark) att man ser tidigare filmer inom Marvel Cinematic Universe (Iron Man filmerna, The Incredible Hulk, Thor), så man har lite koll på karaktärer hit och dit. Då början på den här hade, vad jag antar, vad lite trådar till Thor (som jag inte har sett – än) och även en anknytning till Iron Man.

Läs även recension hos MovieZine

Friends With Benefits

av

Titel: Friends With Benefits

Premiär: 16 september (Sverige) 22 juli (USA)

Speltid: 1 timme 49 minuter

Regi: Will Gluck

Skådespelare: Mila Kunis, Justin Timberlake, Patricia Clarkson, Jenna Elfman, Bryan Greenberg, Richard Jenkins, Woody Harrelson, Shaun White, mfl.

Handling: En ung kvinnlig headhunter i New York övertygar en potentiell manlig rekrytering att lämna sitt jobb i San Francisco för att tacka ja till ett jobb i The Big Apple. Trots en ömsesidig attraktion inser de båda att de representerar allt som de båda har sprungit ifrån när det gäller relationer, och bestämmer sig för att bara vara vänner… med förmåner. Det är ett perfekt arrangemang, tills de inser att det inte fungerar och att det inte finns någon relation som inte har förpliktelser. (Från SF).

Mina tankar: Filmen har fått blandade recensioner ”over there”, så jag gick in i salongen utan några förväntningar överhuvudtaget, och lämnar salongen mer än nöjd.

Speltiden var bra upplagt, bra klippt och inte för lång, ganska lagom för en komedi (dock med samma tema som en rom-com ”brukar ha”).

Skådespelarna; båda huvudrollerna, Kunis och Timberlake, gör jobbet – och har faktiskt bättre kemi än jag trodde dom skulle ha. Men även Elfman (Dhrama & Greg), Harrelson (Zombieland) och de andra med biroller spelar bra, och lyfter upp det hela extra.

Musiken kändes lite som ett ”blandband”, och givetvis i komedi-stil med ”stämnings-musik”. Men även med några vanliga låtar (som jag inte kommer ihåg nu vilka det var, förutom ”Soul Sister” med Train(?)). Helt okej!

Totalt är det här en både rolig och, mer eller mindre cliché-artad, rom-com. Den gav många skratt, genom hela filmen. Och det mer viktiga var att jag faktiskt gillade den. Så jag ger den en svag…

 

 

Läs även recension hos MovieZine

Submarine

av

Titel: Submarine

Premiär: 26 augusti (Sverige) 2010-11 (div. filmfestivaler i UK & USA)

Speltid: 1 timme 33 minuter

Regi: Richard Ayoade

Skådespelare: Noah Taylor, Paddy Considine, Craig Roberts, Yasmin Paige, Sally Hawkins, Gemma Chan, mfl.

Handling: Femtonåriga Oliver Tate har två stora mål i livet: rädda sina föräldrars äktenskap, genom en noga uttänkt plan, och att förlora sin oskuld innan sin nästa födelsedag. Han misstänker att hans mor har en affär med New Age skummisen Graham och försöker därför styra upp sina föräldrars sexliv och diktar ihop kärleksbrev från sin mor som han skickar till sin far. Hans eget kärleksintresse Jordana är uppfriskande komplicerad; en självlärd pyroman som kräver att få överse Olivers dagboksskrivande – speciellt de bitar som handlar om henne. (Från SF).

Mina tankar: Det första jag störde på accenten (det var ju inte jätte grötigt men, på något sätt räckte det). Och vad mer då? Att den är producerat av Ben Stiller (som har ”gott & blandat” i sin produktionsstege) men inget att gnälla på.

Speltiden väl distribuerad, smått indelad i delar, i form av en epilog, prolog, del 1 osv. Helt okej upplägg.

I rollerna ser vi bland annat Noah Taylor (Kalle och chokladfabriken), Yasmin Paige (Ballet Shoes från BBC) & Sally Hawkins (Cassandra’s Dream) som spelar väldigt bra, vilket även resten av aktörerna gör. Inte mycket att klaga på här inte…

Musiken då? Jag brukar säga (åtminstone tycker jag) att om man inte lägger märke till musiksättningen så är det inget vidare. Dock la man inte direkt märke till den, bara stundtals. Men godkänt ändå.

Totalt sett vill jag ge den en fyra, men den når inte riktigt upp dit, så det slutar på en väldigt stark…

 

 

Läs även recension hos MovieZine