4 av 5

Huvudjägarna

av

Titel: Hodejegerne

Premiär: 4 november (Sverige) 26 augusti (Norge)

Speltid: 1 timme 40 minuter

Regi: Morten Tyldum

Skådespelare: Nikolaj Coster-Waldau, Aksel Hennie, Julie R. Ølgaard, Joachim Rafaelsen, Baard Owe, Synnøve Macody Lund, m.fl.

Handling: Roger är den charmiga skurken som till synes har allt. Han är den mest framgångsrika headhuntern någonsin. Han är gift med den alltför vackra galleristen Diana, har en alldeles för tjusig villa och för att hålla näsan över vattenytan ekonomiskt, måste han stjäla lite för mycket konst. (Från SF).

Mina tankar: En norsk actionfilm, hmm, kan det vara något? Den baseras på Jo Nesbøs bok, med samma namn.

Speltiden tyckte jag kändes kort, den stora anledningen till det är nog att det är ganska högt tempo filmen igenom (eller för att jag hade glömt, alternativt trodde att den var längre).

Skådespelarna var väl överraskande bra (för att vara från norden). Så helt okej på den punkten, alltså.

Musiken får nog ett ganska lågt betyg (ska inte gå in på alla detaljer och krav jag har här).

Totalt sett en bra actionrulle, med högt tempo, vilket gör att man inte sitter och blir uttråkad (kanske nån enstaka stund). Plus överlag bra skådespeleri. Betyget blir en svag…

 

 

Läs även recension hos MovieZine

Johnny English Reborn

av

Titel: Johnny English Reborn

Premiär: 7 oktober (Sverige, UK) 28 oktober (USA)

Speltid: 1 timme 57 minuter

Regi: Oliver Parker

Skådespelare:  Rowan Atkinson, Rosamund Pike, Dominic West, Gillian Anderson, Daniel Kaluuya, mfl.

Handling: Under åren sedan MI7:s toppspion plötsligt försvann från kartan har han trimmat på sina unika förmågor i en avlägsen region i Asien. Men när hans chefer hör talas om att ett attentat planeras mot Kinas premiärminister måste de snabbt jaga rätt på den högst okonventionella agenten. Snart är Johnny English redo att än en gång rädda världen. (Från SF).

Mina tankar: Tyckte första filmen var bra när den kom ut. Så förhoppningarna på uppföljaren var ganska höga och jag blev inte besviken.

Speltiden – bra disponerad, kanske att det drar ut på det i slutet lite, men det blir inte tråkigt. (Noterat att den är längre än den första filmen, som var ca 1h 30min).

Skådespelarna – Atkinson, Anderson, Pike och de andra gör vad som behövs för att hålla nivån på filmen uppe. Egentligen inte något att klaga på här.

Musiken kanske inte får nån Oscars, men det vara inte dåligt. Hyfsat likt första filmen, om inte minnet sviker.

Totalt en bra och rolig film. Effekterna kanske inte är något att hurra för, men dom funkar, likaså storyn funkar helt okej. Dock fanns det några detaljmissar som syntes ganska klart, t.ex. en scen med en fallskärm. Och sitt klart eftertexten – det bjuds på ytterligare en scen. Och betyget blir en…

 

 

Läs även recension hos MovieZine

Crazy, Stupid, Love

av

Titel: Crazy, Stupid, Love

Premiär: 23 september (Sverige) 29 juli (USA)

Speltid: 1 timme 58 minuter

Regi: Glenn Ficarra, John Requa

Skådespelare: Steve Carell, Ryan Gosling, Julianne Moore, Emma Stone, Marisa Tomei, Kevin Bacon, mfl.

Handling: En vardagkväll som alla andra får Cal en obehaglig överraskning. Hans fru Emily vill skiljas. Medan Emily genast får uppmärksamhet av kollegan David har Cal svårare att gå vidare. På en bar där han försöker dränka sina sorger träffar han Jacob, en kvinnotjusare med alla de rätta replikerna, de rätta kläderna och den rätta attityden. Jacob tar Cal under sina vingar och snart är Cal en fullfjädrad casanova. Men när det gäller kärlek går ingen säker, inte ens en casanova. (Från SF).

Mina tankar: Vid första anblicken tänkte jag ”-Det här kanske är en rolig film”, då Steve Carell är med i den. Blev det så då? Jo, faktiskt – men inte enbart för Carells skull – utan alla var delaktiga på sitt sätt.

Speltiden, kanske att den var lite för lång. Då mitten-partiet på något sätt känns lite långdraget. Men, kanske ska tillägga att det nog inte hade räckt om den bara hade varit dryga 1 timme och 30 minuter.

Skådespelarna är mycket bra, en till två tumme/-ar upp för allihop. Tycker inte det är mycket mer att säga här…

Musik, ja det var ju inte – som jag upplevde det – något ”komponerat”. Möjligen lite små snuttar här å där i så fall, men mestadels ”färdig musik” (som jag brukar säga ett bra ”score” lägger man märke till utan att veta om det).

Totalt en bra komedi med vissa finesser, den bjuder på måånga skratt. Och har en ganska rolig tvist, som jag tror inte många väntade sig efter omständigheterna. Det resulterar i betygsväg en…

 

 

Läs även recension hos MovieZine

Captain America: The First Avenger

av

Titel: Captain America: The First Avenger

Premiär: 12 augusti (Sverige) 22 juli (USA)

Speltid: 2 timmar 4 minuter

Regi: Joe Johnston

Skådespelare: Chris Evans, Hugo Weaving, Samuel L. Jackson, Tommy Lee Jones, Hayley Atwell, Dominic Cooper, Toby Jones, mfl.

Handling: Steve Rogers deltar frivilligt i ett experiment som förvandlar honom till supersoldaten Captain America. Tillsammans med Bucky Barnes och Peggy Carter inleder Rogers, i Captain Americas skepnad, ett krig mot den onda organisationen HYDRA, ledd av Red Skull. (Från SF).

Mina tankar: Jag tänkte att jag lika gärna kunde gå och se den för att ”värma upp” inför The Avengers som kommer nästa år. Främst för att dessa Marvel-filmer ”knyts ihop” med varandra (om man ser klart HELA eftertexterna). T.ex. Iron Man 2 ledde fram till Thor och den här till The Avengers.

Speltiden var till en början ganska seg, karaktärsintroduktionen, för att sen komma till själva storyn. Och i samband med det dras upp i takt. Och för att vara en Marvel-film så var den i lika längd (ca 2 timmar).

Skådespelarna var faktiskt riktigt bra. Evans som Captain America gör en av sina bättre roller, men också Weaving (som skurken) och resten spelar bra.

Musiken var, för mig, något som inte direkt utmärkte sig. Men visst, det var ett instrumentalt soundtrack någonstans där i bakgrunden. Så det får totalt sett över hela filmen – godkänt.

Totalt sett en mycket bra actionfilm. Dock med vissa defekter i den visuella bearbetningen (skalor/storlek), men överlag så var det bra gjort. 3D:n var ganska bra, dock sämre i de snabba scenerna. Betyget blir en…

 

 

Sen så rekommenderar jag stark(t) (referens till Iron Man a.k.a Tony Stark) att man ser tidigare filmer inom Marvel Cinematic Universe (Iron Man filmerna, The Incredible Hulk, Thor), så man har lite koll på karaktärer hit och dit. Då början på den här hade, vad jag antar, vad lite trådar till Thor (som jag inte har sett – än) och även en anknytning till Iron Man.

Läs även recension hos MovieZine

Friends With Benefits

av

Titel: Friends With Benefits

Premiär: 16 september (Sverige) 22 juli (USA)

Speltid: 1 timme 49 minuter

Regi: Will Gluck

Skådespelare: Mila Kunis, Justin Timberlake, Patricia Clarkson, Jenna Elfman, Bryan Greenberg, Richard Jenkins, Woody Harrelson, Shaun White, mfl.

Handling: En ung kvinnlig headhunter i New York övertygar en potentiell manlig rekrytering att lämna sitt jobb i San Francisco för att tacka ja till ett jobb i The Big Apple. Trots en ömsesidig attraktion inser de båda att de representerar allt som de båda har sprungit ifrån när det gäller relationer, och bestämmer sig för att bara vara vänner… med förmåner. Det är ett perfekt arrangemang, tills de inser att det inte fungerar och att det inte finns någon relation som inte har förpliktelser. (Från SF).

Mina tankar: Filmen har fått blandade recensioner ”over there”, så jag gick in i salongen utan några förväntningar överhuvudtaget, och lämnar salongen mer än nöjd.

Speltiden var bra upplagt, bra klippt och inte för lång, ganska lagom för en komedi (dock med samma tema som en rom-com ”brukar ha”).

Skådespelarna; båda huvudrollerna, Kunis och Timberlake, gör jobbet – och har faktiskt bättre kemi än jag trodde dom skulle ha. Men även Elfman (Dhrama & Greg), Harrelson (Zombieland) och de andra med biroller spelar bra, och lyfter upp det hela extra.

Musiken kändes lite som ett ”blandband”, och givetvis i komedi-stil med ”stämnings-musik”. Men även med några vanliga låtar (som jag inte kommer ihåg nu vilka det var, förutom ”Soul Sister” med Train(?)). Helt okej!

Totalt är det här en både rolig och, mer eller mindre cliché-artad, rom-com. Den gav många skratt, genom hela filmen. Och det mer viktiga var att jag faktiskt gillade den. Så jag ger den en svag…

 

 

Läs även recension hos MovieZine

Jag saknar dig

av

Titel: Jag saknar dig

Premiär: 19 augusti (Sverige) 4 februari (GIFF*)

Speltid: 2 timmar 5 minuter

Regi: Anders Grönros

Skådespelare: Thomas Hanzon, Tom Ljungman, Erika Midfjäll, Hanna Midfjäll, Ludvig Nilsson, Birthe Wingren, Ola Rapace, mfl.

Handling: Det här är berättelsenom hur alla runt omkring kan komma tillbaka till livet när någon nära dör, och hur ett nytt liv växer fram ur sorgen. Filmen Jag saknar dig baseras på Peter Pohls och Kinna Gieths roman Jag saknar dig, jag saknar dig, som vann Augustpriset 1992 i klassen Barn- och ungdomsböcker. En feelgood historia – om sorg. (Från SF).

Mina tankar: Till och börja med så hade jag inte mycket kött på benen inför den här. Möjligtvis att huvudrollerna inte var något(?) välkända.

Speltiden var lite konstigt upplagt. Jag tyckte allt gick fort i början, och efter olyckan så känns det lite som att allt börjar om på något sätt, men ändå inte (lite svårt att ”beskriva”). Men det blir liksom som att man känner ”- jaha, vad är det som är kvar att göra”. Vilket dock mer (eller mindre) förklaras till slut. Men, totalt sett, kanske i längsta laget.

Skådespelarna var, ”njae”. Då de båda huvudrollerna (Erika & Hanna Midfjäll) inte har något (enligt IMDb) på meritlistan, inom film, så blir inte insatsen helt 100%, men klart godkänt för att vara första gången. Men vi har också Thomas Hanzon (som pappan) och Ola Rapace (i form av vad jag tror var någon form av kurator). Men allt som allt, så duger det.

Musiken, tja, här var det ärligt talat inte mycket att hänga i granen. I stort sett en (1) låt ”Turn The Tide” med AiluCrash, som går på ”repeat”. Och den tillhör storyn så, det är som det är, men jag säger inte att den var direkt dålig. Men den sätter sig ganska bra på hjärnan efter det.

Allt som allt, är det en väldigt bra film som får känslorna att vakna till. Fint foto, bra story (jag har inte läst boken som den är baserad på, så har inget att jämföra med) och bra manus. Och totalt sett är det en av de bästa svenska filmerna i år. Vilket resulterar i betyget…

 

 

Läs även recension hos MovieZine

*Göteborgs Internationella Film Festival.

Transformers 3: Dark of the Moon

av

Titel: Transformers: Dark of the Moon

Premiär: 29 juni (Sverige) 28 juni (USA)

Speltid: 2 timmar 34 minuter

Regi: Michael Bay

Skådespelare: Shia LaBeouf, Rosie Huntington-Whiteley, Josh Duhamel, Tyrese Gibson, John Turturro, Patrick Dempsey, Kevin Dunn, Julie White, John Malkovich, Frances McDormand, mfl.

Handling: Då Decepticons såg ut att förlora kriget mot Autobotsskickade de ett skepp mot jorden med ett innehåll som skulle rädda deras ras. De amerikanska astronauter som upptäckte det kraschade skeppet på månen tystade ner händelsen i vad de trodde var mänsklighetens intresse. Men när hemligheten läcker ut vaknar den slumrande fienden och kriget mellan Autobots och Decepticons kan plötsligt få en helt annan utgång. (Från SF).

Mina tankar: Till och börja med så blev jag lite sur för att den bara visades i 3D (i alla fall i Lkpg), men efter att först ha konstaterat att jag inte är 3D-blind (att man inte kan se 3D effekterna) och att det inte va’ så pjåkit i alla fall, så har min skeptisism över 3D lagt sig lite.Men föredrar fortfarande gamla hederliga 2D-formatet, inte bara för att det kostar 30-40 spänn mer, utan för att man då vet vad man ”får”. Men ja, 3D var lite häftigt…

Skulle vilja sammanfatta lite snabbt; ”pang”, ”explosion”, ”slowmotion”, lite humor (och 3D). och så lite explosioner till. Inte för att det är nåt fel på det, men det är lite av Michael Bay’s stil, speciellt i Transformers-serien.

Skådis-ensemblen tycker jag faktiskt gick ihop bra. Tycker dock att vissa fick lite för lite on-screen time (t.ex. Kevin Dunn & Julie White (som Sam’s föräldrar. Deras scener med Shia LaBeouf lyfter upp det hela lite till), men inte så mycket man kan göra åt det nu.

Längden var väl i längsta laget kände jag, visst man fick valuta för pengen. Men utan att försöka spoila något, men början gick i ganska rask takt för att sedan avta lite, och sen upp igen.

Soundtracket var inget att klaga på, bland anant Linkin Park, My Chemical Romance. Paramore har ju också, som bekant, en låt med. Dock lär fansen som går och ser filmen ”bara” för det, bli ganska besvikna. Monster är nämligen bara (vad jag kunde höra) med i eftertexterna – och som jag uppfattade det, en aning nedklippt.

Så slutligen, kände den var för bra för en trea ändå och liiite för dålig för en femma, så jag kör med en…

 

 

Läs även recension hos MovieZine

Super 8

av

Titel: Super 8

Premiär: 17 juni (Sverige) 10 juni (USA)

Speltid: 1 timme 51 minuter

Regi: J. J. Abrams

Skådespelare: Joel Courtney, Kyle Chandler, Ron Eldard, Noah Emmerich, Elle Fanning mfl.

Handling: Ett par kompisar håller på att spela in en zombie-film (med super 8-film). En scen ska göras, nattetid, vid tågstationen och mitt under pågående inspelningen så sker en tågolycka (tåget tillhör militären). Efter kraschen så rymmer något stort ur en av vagnarna, innan militären kommer dit. Plötsligt börjar både människor och djur försvinna, och barnen tar upp jakten för att se vad som ligger bakom detta mysterium.

Mina tankar: På förhandsvisning, och tja, vart ska man börja? Jag tycker filmen tar fart ganska fort. Sen rullar det på ganska bra, man har en känsla om vad som kommer att hända härnäst – ibland har man rätt och ibland inte…

Thriller-stämningen blandas med humor (som faktiskt funkar, tackvare karaktärernas ”egenskaper”) och även en bit kärlek (se postern, så behöver jag inte säga nåt 😛 ).

Speltiden var helt ok, lagom lång, tycker inte att det ”dras ut” på något. Men å andra sidan vet jag inte hur lång ”director’s cut” är.

Då historien utgår från barnen så tycker jag att ensemblen funkar bra, det blir ju sevärt i alla fall.

I nu läget komma på att jag har sett en ”liknande” film (E.T.?) och jag ger den;


Läs även recension hos MovieZine

2012

av

Länge sedan en filmrecension nu, så här kommer en…

2012 är ännu en s.k. katastroffilm av tyske regissören Roland Emmerich.

Denna film kretsar kring profetia från mayafolket, då jorden går under 2012.

Handlingen börjar 2009 då den amerikanska geologen Helmsley upptäcker att tempraturen på jorden ökat kraftigt efter en massiv solstorm. Han beger sig då till USA för att informera vita husets stabchef om fenomenet.

2012, hämtar huvudkaraktären Jackson sina två barn hos ex-frun för att åka på camping till Yellowstones nationalpark. Där har regeringen spärrat av då ett utbrott väntas, utan deras vetskap. Senare där möter de Charlie Frost, som tror på profetian till 100%, och håller i en radioshow i sin husbil från Yellowstone, angående detta.

Campingturen får avbrytas då flertalet jordbävningar börjat längs den amerikanska västkusten. Jackson har precis avslutat ett jobb, när allt brakar löst. Han skyndar sig för att hämta barnen, ex-frun och hennes pojkvän.

Därefter börjar jakten på överlevnad…

2012 är en underhållande film med mycket snygga effekter, bra ensemble, bra handling.

Jag ger den: