Film

Bröllopskaos

av

Titel: Qu’est-ce qu’on a fait au Bon Dieu?

Premiär: 17 oktober

Speltid: 1 timme 37 minuter

Genre: Komedi

Regi: Philippe de Chauveron

Skådespelare: Christian Clavier, Chantal Lauby, Ary Abittan, Medi Sadoun, Frédéric Chau, Noom Diawara, Frédérique Bel, Julia Piaton, Elodie Fontan, Tatiana Rojo, m.fl.

Handling: Claude och Marie Verneuil, ett traditionellt och katolskt överklasspar, har fyra döttrar. Även om de alltid försöker visa att de är fördomsfria, är de lite besvärade av att deras första dotter gift sig med en muslim, deras andra med en judisk man och deras tredje med en kines. Nu har de höga förhoppningar att yngsta dottern gifter sig med någon från deras kyrka. När hon introducerar sin blivande man möter de en snäll, artistisk och intelligent katolsk man, men han är också svart. En chockvåg drar över ”Benettonfamiljen”, som deras grannar kallar dem då de har alla färger. Det blir inte lättare när brudgummens familj reser till Frankrike och bröllopskaoset startar på allvar. (Från SF.se).

Mina tankar: När jag hämtade biljett till den här hade jag noll koll på vad det var för något. Nu när jag förbereder den här recensionen (det första stycket brukar jag skriva innan jag sett filmen), ser jag att den är fransk. Hmm, tänker jag då för det hade jag inte ens gissat på. Men fransoserna har ju gjort bra filmer förr (Taxi (hehe) och En oväntad vänskap för att ta två). Så vi får väl se…

Näst intill superb längd på detta verk. En gång funderar jag över hur långt det har gått och vad det kan vara kvar. ALDRIG blir det långtråkigt, humorn levererar ”i stort sett” hela tiden.

Blir också imponerad av samtliga skådespelare, de har en bra komisk tajming, och verkar ha en bra kemi. En snabb koll på listan och jag kan inte påminna mig om att jag känner igen några från innan. Positiva intryck av detta.

Detta var en smått fantastisk film, som faktiskt lever upp till sin genre, jag har inte skrattat så här mycket på bio på länge. Stor eloge för att man vågar driva med raser och stereotyper på det sättet man gör. Det gör det hela så mycket roligare, och det är inte riktat mot en specifik utan här skickas det pikar till höger och vänster. Tycker också att storyn är helt okej, bra skådespelare, foto och humor. Fransoserna kan göra komedi, gå och se! Betyget blir en stark…

film 4-5

Läs även recension hos MovieZine

Hallonbåtsflyktingen

av

Titel: Hallonbåtsflyktingen

Premiär: 10 oktober

Speltid: 1 timme 34 minuter

Genre: Komedi

Regi: Leif Lindblom

Skådespelare:  Jonas Karlsson, Josephine Bornebusch, Frida Hallgren, Erik Johansson, Björn Bengtsson, Suzanne Reuter, Jarmo Mäkinen, m.fl.

Handling: Mikko Virtanen hatar allt som är finskt. Han har sedan barnsben velat lämna den stora tystaden, risbastun, knivslagsmålen och ”kosken” för svenssonliv, Försäkringskassan, kylskåpskall fil och ABBA.På Finlandsfärjan stöter Mikko på den svenske psykologen Mikael, som har tröttnat på hela den svenska ”jävla lagomheten”. På däck träffar de två en livsavgörande överenskommelse; Mikko får överta Mikaels identitet och äntligen bli helyllesvensk.Nu ska han bara lära känna sin nya svenska familj. En komedi om en svensk man fångad i en finsk kropp. (Från SF.se).

Mina tankar: Måste väl säga att av trailern att döma så verkade det som att det skulle bli en ganska rolig film. Och en del duktiga skådespelare skulle väl inte göra saken värre. Stort plus för att namnen på postern är över rätt skådespelare.

Som sagt, det finns en del duktiga skådespelare. Karlsson och Bornebusch, som får ses har huvudrollerna, sen han jag alltid känner igen men aldrig kommer ihåg vad han heter; Erik Johansson.

Den här filmen flög iväg, så det är jackpot på speltiden, som ändå inte klockar in på under 1 och en halv timme. Så applåder till det.

Klart godkänd och sevärd film. Stundtals skön musik och komik även bra skådespelare. Det som är synd (vilket nästan alltid händer i dessa typer av filmer) är att man får en hint om går det ska sluta innan filmen har hunnit halvvägs. Betyget blir en…

film 3-5

Läs även recension hos MovieZine

Pojken med guldbyxorna

av

Titel: Pojken med guldbyxorna

Premiär: 26 september

Speltid: 1 timme 39 minuter

Genre: Äventyr, Familj

Regi: Ella Lemhagen

Skådespelare:  Lukas Holgersson, Olle Krantz, Nina Sand, Shanti Roney, Jimmy Lindström, Annika Hallin, Kola Krauze, m.fl.

Handling: Sommarlovet har just börjat och Mats är en helt vanlig kille, precis som alla andra. Men när han hittar ett par byxor som visar sig innehålla obegränsat mycket pengar förändras allt! Helt plötsligt står världen för hans fötter och Mats kan nu uppfylla alla sina drömmar. Succéromanen Pojken med Guldbyxorna från 1967 har blivit långfilm i regi av Ella Lemhagen, som också skrivit manus. Filmatiseringen ger nytt liv åt Max Lundgrens oförglömliga internationella bästsäljare. Pojken med Guldbyxorna är årets stora äventyrsfilm för hela familjen. (Från SF.se).

Mina tankar: Inga större förväntningar på denna, hade grundpremissen (guldbyxorna) införstådd men det var det enda (plus att jag kände till den tidigare filmatiseringen). Dock vet jag att Lemhagen är kapabel att regissera (”Kronjuvelerna”, ”Patrik 1,5”, ”Tur och retur” och ”Tsatsiki morsan och polisen”).

Barnskådespelarna är färskingar, men presterar okej ändå tycker jag. Det finns egentligen inga större namn i skådespelarlistan, men överlag så går det an.

Gällande speltiden så har jag inte något att säga om, mer än att det funkade bra med en inklockning på under 1 och 40.

Bättre än jag trodde den skulle vara – så helt klart en godkänd film. Kameraarbetet var till större delen bra, men ett par ”actionsekvenser” som går skakigt och utan skärpa drar ner lite grann. Störde mig på att barnen använder ett språk som jag inte tror barn använder på riktigt (inte heller att dom är så ”smarta”). Betyget blir en…

film 3-5

Läs även recension hos MovieZine

Min så kallade pappa

av

Titel: Min så kallade pappa

Premiär: 19 september

Speltid: 2 timmar 7 minuter

Genre: Drama

Regi: Ulf Malmros

Skådespelare:  Michael Nyqvist, Vera Vitali, Sverrir Gudnason, Johannes Brost, Lotta Tejle, Henrik Dorsin, m.fl.

Handling: Gravida Malin har ingenstans att bo när hennes pojkvän Frank gör slut. Som sista utväg söker hon upp sin pappa Martin trots att de aldrig har träffats. Han visar sig vara en arrogant och självupptagen skådespelare. Men innan Malin hinner berätta vem hon är så drabbas Martin av en stroke. När han vaknar upp så minns han inte vem han är – än mindre att han aldrig har träffat sin dotter. Malin ser då sin chans att göra om honom till den pappa hon alltid saknat. Hon lär Martin hur livet ska levas och gemensamt fabricerar de en lycklig barndom. (Från SF.se).

Mina tankar: Jag hade sett trailern från tidigare biobesök, kändes på förhand som ett intressant upplägg. Det som verkade ”avskräckande” var att speltiden är över två timmar.

Att Nyqvist har ett bra CV, vet nog många vid det här laget. Jag tycker han axlar sin roll med bravur, både som egocentrisk skådespelare (som tror han är yngre än vad han egentligen är) och som ett offer för stroke (vad jag kan anta). Vitali (bland annat Monica Z) tycker jag också spelar bra, dock behöver hon inte spela över hela registret, så att säga. Sverrir Gudnason (bland annat Monica Z, Små citroner gula – där jag tyckte han var mycket bra) klarar att spela en ”spretig douche”, men anser att han kan bättre.

Sin långa speltid, till trots, så känner jag att det inte känns av så mycket att den är just så lång. Bara lite segt på enstaka ställen, det tycker jag är bra för ett drama.

Jag måste faktiskt säga att jag gillar det Malmros har åstadkommit. Ytterligare plus för att han lämnade Värmland (dialekten) utanför. En bra och tänkvärd historia, med bra skådespeleri, med Nyqvist och Vitali i huvudrollerna och 1(?) låt i soundtracket. Jag ger betyget, en svag…

film 4-5

Läs även recension hos MovieZine

Medicinen

av

Titel: Medicinen

Premiär: 29 augusti

Speltid: 1 timme 55 minuter

Genre: Drama, Komedi

Regi: Colin Nutley

Skådespelare: Helena Bergström, Peter Eggers, Ida Engvoll, Cecilia Forss, Ewa Fröling, Thomas Hanzon, Susanne Thorson,  m.fl.

Handling: Johanna är hunsad av sin chef på modetidningen Dolce Vita där hon jobbat alldeles för länge. Hon har ständigt ont om pengar, hennes exman har hittat en yngre tjej och sexlivet är lika med noll. Johanna behöver ett break. Eller åtminstone en resa till solen med barnen, om hon bara hade råd. För att få ihop extrapengar hoppar hon desperat på ett erbjudande som försökskanin för en ny medicin, men pillren hon får har oväntade biverkningar. Över en natt ändrar sig allt. Oron är som bortblåst, hon känner sig kåt, snygg och självsäker. Omvärlden ser henne också med helt nya ögon. Hon tar för sig på jobbet och ger sig ut efter kärlek i den löftesrika sommarnatten. Livet är underbart. Men hur länge räcker pillren? (Från SF.se).

Mina tankar: Hade som mest hört talas om titeln, men inte lagt mer energi på den (inte ens trailern). Handlingen verkar vid en första anblick som intressant, men inga stora förväntningar. Filmen bygger på boken, med samma namn, av Hans Koppel.

Speltiden är lagom, det finns inte egentligen några dippar, utan de dryga två timmarna går ganska fort.

Skådespelarna är överlag bra. Ingen som utmärker sig mer än den andra, anser jag. En spontan tanke är att det är få manliga roller/karaktärer.

En dramakomedi som bjuder på ett par skratt. Synd bara att man listar ut hur det slutar (plot twisten) innan filmen har hunnit dit. Bra skådespeleri (och lite musik). En mello-bekant, Edward af Sillén har varit med och skrivit manus. Trots att filmen inte är i min målgrupp (vilket kan antas är medelålders kvinnor) så tycker jag att den är klart sevärd. Betyget blir en…

film 3-5

 

 

Läs även recension hos MovieZine

Guardians of the Galaxy

av

Titel: Guardians of the Galaxy 

Premiär: 1 augusti 2014

Speltid: 2 timmar 1 minut

Genre: Action, Äventyr, Sci-Fi

Regi: James Gunn

Skådespelare: Chris Pratt, Zoe Saldana, Dave Bautista, Vin Diesel (röst), Bradley Cooper (röst), Lee Pace, Michael Rooker, Karen Gillan, John C. Reilly, Glenn Close,  m.fl.

Handling: Äventyraren Peter Quill stjäl en eftertraktad himlakropp från Ronan, som är en kraftfull skurk med ambitioner att förinta hela universum. Peter slår sig sen samman med Rocket, en vapengalen tvättbjörn, Groot, en trälik humanoid, den gåtfulla Gamora och den hämndlystne Drax the Destroyer. Tillsammans bildar de ett futuristiskt team av superhjältar som skyddar galaxen mot faror. (Från SF.se).

Mina tankar: Fler Marvel-karaktärer blir till spelfilm – roligt säger jag som nog får se mig som en som föredrar Marvel- före DC-universumet, när det kommer till film. Marvel har Iron Man, Thor, Captain America och Hulken = The Avengers, plus X-Men (och en hel drös som är påväg), DC har väl i stort sett ”bara” Batman och Stålmannen (Man of Steel/Superman) som har kommit så lång så de fått egna filmer (har inte kollat upp detta, så ”salta” lite där).
”Galaxens väktare” är väl ganska okända för de flesta som inte är insatta i ämnet. Jag fick lite koll på dom när jag spelade LEGO Marvel Super Heroes. Och som jag var inne på, Marvel-filmer är allt som oftast underhållande, så förväntningarna var höga.

Skådespelarna Pratt (Peter Quill/Star-Lord) och Zaldana (Gamora), Bautista (Drax, och är en WWE-profil) och Diesel och Cooper som gör rösterna till Groot respektive Rocket Racoon. Och dessa tillsammans klickar så himla bra – även att karaktärerna är lite dysfunktionella – med lite extra cred till Pratt, Cooper och (trots fåtal ord – ”I am Groot”) Diesel. Samtliga skådespelare var bra.

Gällande speltiden är jag lite delad, då jag gärna hade sett lite mer. Men är samtidigt nöjd över att det inte blev en allt för lång tillställning på 2.30 eller likande, då hade det nog kunnat bli lite utdraget på vissa ställen.

Musiken är ett viktigt element som måste nämnas. Filmen följer musiken som en liten stig, eller tvärtom – hur man nu vill se det. Soundtracket passar perfekt där det är, enkelt sagt och tillför en del komik på sina ställen. Några höjdpunkter är ”Hooked on a Feeling” (med Blåblus), ”I Want You Back” och ”Ain’t No Mountain High Enough”.

Marvel-röj i rymden. Beundransvärd CGI, skådespeleri, musik – ja, genomgående väldigt bra. Om man ska störa sig på något så är det att jag tycker man försöker få in lite för mycket humor, som egentligen inte behövs. Den klarar sig gott utan de ”påtvingade” skämten. Sen bitvis svajig 3D (postkonverterad kom vi fram till i eftertexten).  Nästa Marvel film (den sista i fas 2) blir The Avengers: Age of Ultron, 1 maj 2015. Guardians of the Galaxy (i klass med The Avengers) – som jag får säga levde upp till förväntningarna, om än inte på det sätt jag tänkt,  får i betyg en…

film 4-5

Läs även recension hos MovieZine

Transformers: Age of Extinction

av

Titel: Transformers: Age of Extinction

Premiär: 10 juli 2014

Speltid: 2 timmar 45 minuter

Genre: Action, Äventyr, Sci-Fi

Regi: Michael Bay

Skådespelare: Mark Wahlberg, Nicola Peltz, Jack Reynor, Stanley Tucci, Kelsey Grammer, Titus Welliver, Sophia Myles, Bingbing Li, m.fl.

Handling: Det har gått tre år sedan Sentinel Primes förräderi och decepticons ödeläggelse av Chicago. Trots att autobots hindrat att jorden ödelagts räknas de redan som överflödiga av världens regeringar. Det är när bilmecken Cade upptäcker att långtradaren han ska slakta för delar är en autobot, den legendariske Optimus Prime, som det blir uppenbart att det finns krafter som gör allt för att autobots inte ska återaktiveras. Samtidigt uppmärksammas hela världen på ett nytt hot. Något världen aldrig skådat förr. (Från SF.se).

Mina tankar: Med både en skeptisk tanke men också förväntan sätter jag mig i biostolen. Skeptisk är jag för att filmskaparna i och med den här nya Transformers-filmen på ett sätt har reboot:at detta franchise (även om det är en fortsättning från den senaste filmen), då med helt ny ensemble på skådespelarsidan (regissör Michael ”explosioner” Bay är dock kvar) och man vet då inte helt riktigt vad man ska förvänta sig. Speciellt då jag faktiskt gillade skådespelarna i den tidigare trilogin. Och med en förväntan för att det ändå skulle bli intressant att se om dessa nya aktörer kunde ”ersätta” de tidigare. Spelade ingen roll att det inte var samma karaktärer, utan helt nya, så det skulle vara nollställt i vilket fall.

Speltiden ska jag kommentera på en gång, 2 timmar och 45 minuter men action blir lite jobbigt. Tidigare filmer har ju också dom varit runt 2-och-30 sträcket. Så det kanske inte är helt främmande, men det är upplagt lite knasigt tycker jag. Största delen av handlingen utspelar sig i USA och en del i Kina/Hong Kong. Så problemet är att det lite känns som 1½ film. Man konfronterar skurkarna och har en fight mellan de olika Transformers:arna (inte ett ord men det ser bättre ut) i USA. Sen åker man till Asien och har en liten uppgörelse även där. Det blir ganska matigt med så mycket action.

Skådespelarna med Mark Wahlberg i spetsen och Stanley Tucci känner jag igen från tidigare (presterar ofta bra, lika så här måste jag säga). Resten av huvudensemblen är för min del nya ansikten, men jag köper även deras prestationer till större delen. Finns några sekvenser som det kan bli lite halvdant i, men det är nog på grund av manuset.

En riktig actionrökare och CGI-fest, men visst funkar det sett på det hela. Måste även ge lite extra beröm till specialeffekterna (till skillnad i från ”Hobbit 2”). Ett skådespeleri som fungerar och ”uppdaterade” (bilmodellerna) Transformers är ju alltid trevligt. Helt klart en blockbuster som lyckas med det som är tänkt, vara underhållande (och dra in pengar till dom som har producerat). Betyget blir en…

film 4-5

Läs även recension hos MovieZine

Walking on Sunshine

av

Titel: Walking on Sunshine 

Premiär: 27 juni

Speltid: 1 timme 37 minuter

Genre: Musikal, Romantik

Regi: Max Giwa, Dania Pasquini

Skådespelare: Greg Wise, Leona Lewis, Annabel Scholey, Hannah Arterton, Giulio Berruti, mfl.

Handling: Efter en kort men intensiv förälskelse har Maddie bestämt sig för att gifta sig med sin underbara italienska pojkvän Raf. Till bröllopet bjuder hon självklart sin syster Taylor. Vad Maddie inte vet är att Raf är Taylors semesterflört från ett par år tillbaka, och hennes livs stora kärlek. Allt ackompanjerat av de mest populära hitlåtarna från 1980-talet från bl a Roxette, Wham och Madonna! (Från SF.se)

Mina tankar: Efter en titt på trailern så fick jag små vibbar av ”Mamma Mia!”, kanske både på gott och ont. Dels för att jag faktiskt gillar Mamma Mia! och därmed får alldeles för höga förhoppningar på den här. Ärligt talat, vid första anblicken kändes det som att den här filmen skulle bli riktigt ”B” och bara skulle vara attraktiv på grund av alla de olika populära banden.

Och lite så visade det sig vara, skådespeleriet – om man kan kalla det för det – är inget nämnvärt. Musiken är dock bra och här återfinns ett par gamla pärlor, bland annat Walking on Sunshine (Katrina and the Waves) – otippat, It Must Have Been Love (Roxette), Girls Just Want To Have Fun (Cindy Lauper) och If I Could Turn Back Time (Cher), för att nämna några.

Det stora problemet är att redan från första musikalnumret så fallerar det lite, då sång och musik är i total osynk. Ett problem som inte helt åtgärdas under filmens gång heller.

En summering skulle kunna låta ungefär såhär; bra musik, men mindre bra utfört. Själva storyn är något som man redan sett – i någon form. ”The Movie Event of the Summer” säger postern, det håller jag inte med om. Visst, erkännas ska det, det är lite feelgood. Betyget blir…

film-2-5

Läs även recension hos MovieZine

Förr eller senare exploderar jag

av

Titel: The Fault in Our Stars 

Premiär: 22 juni

Speltid: 2 timmar 6 minuter

Genre: Drama, Romantik

Regi: Josh Boone

Skådespelare: Shailene Woodley, Ansel Elgort, Nat Wolff, Laura Dern, Sam Trammell, Willem Dafoe, Lotte Verbeek, mfl.

Handling: Hazel och Gus är två ovanliga tonåringar som har en hel del gemensamt; en kvick och syrlig humor, ett förakt för det traditionella och en kärlek som tar med dem – och oss – på en oförglömlig resa. Förr eller senare exploderar jag är en gripande och livsbejakande kärlekshistoria mot alla odds. Baserat på den bästsäljande boken av John Green om det roliga, spännande och jobbiga i att leva och att vara kär. (Från SF.se)

Mina tankar: Filmen är alltså baserad på John Greens bok, med samma namn. En bok som jag faktiskt har läst – eller ja, lyssnat på är mer korrekt. Visst lät det bra, så en filmadaption kan säkert bli bra. Sen att det har varit mycket hype kring den här på YouTube-community:t (John Green är en av ”pionjärerna”).

Skådespelarna är riktigt bra. Woodley går från klarhet till klarhet (sedan The Descendants och The Spectacular Now), hon har visat vad hon kan och kommer med stor sannolikhet bli ett riktigt stort namn i Hollywood. Elgort är ett nytt namn (om man bortser från Divergent där han hade en ”mindre” roll, och där även Woodley spelar huvudrollen), men jag blev imponerad av hans agerande. Dern (som jag mest minns från Jurassic Park), Trammel (mest känd från serien True Blood) spelar även dom imponerande.

Ett annat utropstecken är tempot och flytet, då jag inte tänker på tiden en gång. Kanske för att jag hade lite ”koll” på vad som var kvar och så, då jag hade boken hyfsat färskt i minnet. Men något positivt hursomhelst.

En mycket bra adaption, känslomässig bergochdalbana och utmärkta skådespelare. Jag kan dock rekommendera att se den i ”mindre skala”, då jag fick uppleva (av de 98% av publiken, som är den tilltänkta målgruppen) mycket tårar och snyftningar. Men jag rekommenderar även att se filmen, trots detta, och betyget blir en…

film 4-5

Läs även recension hos MovieZine

Grace of Monaco

av

Titel: Grace of Monaco 

Premiär: 23 maj

Speltid: 1 timme 35 minuter

Genre: Drama, Biografi

Regi: Olivier Dahan

Skådespelare: Nicole Kidman, Tim Roth, André Penvern, Paz Vega, Milo Ventimiglia, Parker Posey, Frank Langella, Roger Ashton-Griffiths, mfl.

Handling: Det har gått sex år sedan århundradets mest mytomspunna bröllop mellan Grace Kelly och furst Rainier III av Monaco och Grace har helt gått upp i rollen som mor och äkta maka. Livet är fyllt av kärlek och passion, men också tunga plikter. Grace börjar längta efter att återvända till filmen och Alfred Hitchcock gör allt för att locka tillbaka henne till Hollywood, något som fursten inte tillåter. Samtidigt pågår en politisk kamp i det lilla furstendömet Monaco och furst Rainier hamnar i konflikt med den franska presidenten Charles De Gaulle – en konflikt som går så långt att det hotas med fransk invasion. Grace familj, äktenskap och land är i gungning och hennes önskan om att få filma igen ter sig som en omöjlig dröm. Grace of Monaco är inspirerad av den sanna historien om en av tidernas största filmlegender, som i toppen av sin karriär lämnade Hollywood och fick hela kungariket: Grace Kelly. (Från SF.se)

Mina tankar: På förhand visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Filmen har fått blandade omdömen, antingen botten eller topp. Dock med majoriteten på den lägre skalan. Men fick försöka hålla mig någorlunda neutral inför.

Jag tycker att samtliga skådespelare presterar bra. Även om känner att Kidman har kört samma rutin i många filmer (även om dom faktiskt är rätt så lika). Ashton-Griffiths fungerar i rollen som Hitchcock (även om Anthony Hopkins gör den bättre).

Själva historieomfånget känns inte speciellt intressant heller. Det är ju bara en liten del av Grace Kelly’s liv vi får en ”insikt” i. Inte mycket mer än så blir det, inte ens ”epilogen” nämner bilolyckan eller hennes ”arv”, utan filmen bara ”smälter” till ett slut.

I slutändan blir den här en ganska seg och, vad känns som, en långdragen historia – trots att den inte ens klockar upp på tvåtimmars-sträcket. Att jag inte har en aning om vilka alla dessa (historiska)personer är som gestaltas gör det ju inte heller lättare att förstå vilka dom är. Snygga exteriörer (och vissa känner man igen från då man var på besök i Furstendömet), en del scener känns bildligt obalanserade. Betyget blir en…

film-2-5

Läs även recension hos MovieZine