Ida Engvoll

En man som heter Ove

av

Titel: En man som heter Ove 

Premiär: 25 december

Speltid: 1 timme 56 minuter

Genre: Drama, Komedi

Regi: Hannes Holm

Skådespelare: Rolf Lassgård, Zozan Akgün, Tobias Almborg, Filip Berg, Anna-Lena Bergelin, Ida Engvoll, m.fl.

Handling: 59-årige Ove är kvarterets vresige ordningsman som flera år tidigare avsattes som ordförande i bostadsrättsföreningen, men det ger han blanka fan i och ser med järnhand över kvarteret. När höggravida Parvaneh med familj flyttar in i radhuset mittemot och backar in i Oves brevlåda blir det upptakten till en komisk och hjärtevärmande historia om tilltufsade katter, oväntad vänskap och kärlek så stark att bara döden ser ut som den enda utvägen. Ove är en man som vet att rätt ska vara rätt och man ska hjälpa sin medmänniska och som med stor träffsäkerhet betraktar sin samtid. (Från SF.se).

Mina tankar: Ja, filmen som bygger på Fredrik Backmans bok med samma namn (ej läst/lyssnat). Guldbagge nominerad till ”bästa film”, ”bästa manlig huvudroll”, ”bästa kvinnlig biroll”, ”bästa foto”, ”bästa smink”, ”bästa visuella effekter” och över 1 miljon har sett filmen på bio. Så ja lite förväntning har man allt.

En bekväm speltid, det flyter utan några större konstigheter bra upplägg (kanske även boken är likadan?). Tror dock det var ett bra beslut att hålla den under 2 timmar.

Lassgård drar lasset (ja, en ordvits) och gör det väldigt bra. Tycker också att birollerna görs bra, ett par bekanta ansikten.

En ny svensk succéfilm (senast var väl Hundraåringen) och en bra och trevlig sådan. Förstår ju att det är ett fiktivt verk, men stör mig på och får ett visst obehag relaterat till ”järnvägsscenerna” (man har väl blivit ”yrkesskadad”). Stundtals väldigt rolig och en viss igenkänningsfaktor (sett till vissas beteende). Ove är snäppet bättre en ”En underbar jävla jul” och tar därmed, i min bok (d.v.s. det jag sett), årets bästa svenska från 2015. Gubben får således i betygsväg en…

film 4-5

Läs även recension hos MovieZine

Medicinen

av

Titel: Medicinen

Premiär: 29 augusti

Speltid: 1 timme 55 minuter

Genre: Drama, Komedi

Regi: Colin Nutley

Skådespelare: Helena Bergström, Peter Eggers, Ida Engvoll, Cecilia Forss, Ewa Fröling, Thomas Hanzon, Susanne Thorson,  m.fl.

Handling: Johanna är hunsad av sin chef på modetidningen Dolce Vita där hon jobbat alldeles för länge. Hon har ständigt ont om pengar, hennes exman har hittat en yngre tjej och sexlivet är lika med noll. Johanna behöver ett break. Eller åtminstone en resa till solen med barnen, om hon bara hade råd. För att få ihop extrapengar hoppar hon desperat på ett erbjudande som försökskanin för en ny medicin, men pillren hon får har oväntade biverkningar. Över en natt ändrar sig allt. Oron är som bortblåst, hon känner sig kåt, snygg och självsäker. Omvärlden ser henne också med helt nya ögon. Hon tar för sig på jobbet och ger sig ut efter kärlek i den löftesrika sommarnatten. Livet är underbart. Men hur länge räcker pillren? (Från SF.se).

Mina tankar: Hade som mest hört talas om titeln, men inte lagt mer energi på den (inte ens trailern). Handlingen verkar vid en första anblick som intressant, men inga stora förväntningar. Filmen bygger på boken, med samma namn, av Hans Koppel.

Speltiden är lagom, det finns inte egentligen några dippar, utan de dryga två timmarna går ganska fort.

Skådespelarna är överlag bra. Ingen som utmärker sig mer än den andra, anser jag. En spontan tanke är att det är få manliga roller/karaktärer.

En dramakomedi som bjuder på ett par skratt. Synd bara att man listar ut hur det slutar (plot twisten) innan filmen har hunnit dit. Bra skådespeleri (och lite musik). En mello-bekant, Edward af Sillén har varit med och skrivit manus. Trots att filmen inte är i min målgrupp (vilket kan antas är medelålders kvinnor) så tycker jag att den är klart sevärd. Betyget blir en…

film 3-5

 

 

Läs även recension hos MovieZine

Mig äger ingen

av

Titel: Mig äger ingen

Premiär: 8 november

Speltid: 1 timme 50 minuter

Genre: Drama

Regi: 

Skådespelare: , , , , , mfl.

Handling: En gripande men samtidigt varm och humoristisk berättelse om 5-åriga Lisas villkorslösa kärlek till sin alkoholiserade pappa. Det är också en skildring av Sverige på 70-talet och arbetarklassens bleknande ideal. Mamman lämnar familjen och Lisa kämpar för att behålla bilden av hjältepappan. Till slut ställs Lisa inför ett livsavgörande val. (Från SF.se)

Mina tankar: En film på en bok… inte varje dag man ser det *host*. Ska man vara riktigt noga och uppmärksam så är det faktiskt ”fritt baserat på…”, så det gör ju skillnad. För min del spelar det ingen roll då jag inte har läst boken och inte kan relatera/referera till och från.

Så här i efterhand får jag ta och säga att det var en bra historia, även om jag tyckte det fanns någon story-lucka mot slutet. Dom missar ”=-tecknet” i ekvationen, typ (varför blev det som det blev). Sen att det var mycket politiskt tjafs med arbetarklasser och så vidare, relevant för storyn, men kände inte att jag brydde mig i det, mer än att kommentera det.

Dålig koll på rollbesättningen, förutom Persbrandt (och Sten Ljunggren som hade en biroll). Men prestationerna var mycket bra från allihopa. Snack om att Persbrandt gör sin bästa rollprestation någonsin, det låter jag vara osagt, men det lär ju vara bättre än Hamilton-filmerna.

Den är ju bra och allt, men jag tycker att den stapplar lite för mycket och håller för lågt tempo. Lite humor plockas upp med en sekvens då Persbrandts karaktär träffar en norsk tjej (det här med språket). Regissören har lyckats få en ”bra grå ton” på filmen och alkoholism som tema är väl inte direkt att leka med. Betyget blir en…

film 3-5

Läs även recension hos MovieZine