Vera Vitali

Min så kallade pappa

av

Titel: Min så kallade pappa

Premiär: 19 september

Speltid: 2 timmar 7 minuter

Genre: Drama

Regi: Ulf Malmros

Skådespelare:  Michael Nyqvist, Vera Vitali, Sverrir Gudnason, Johannes Brost, Lotta Tejle, Henrik Dorsin, m.fl.

Handling: Gravida Malin har ingenstans att bo när hennes pojkvän Frank gör slut. Som sista utväg söker hon upp sin pappa Martin trots att de aldrig har träffats. Han visar sig vara en arrogant och självupptagen skådespelare. Men innan Malin hinner berätta vem hon är så drabbas Martin av en stroke. När han vaknar upp så minns han inte vem han är – än mindre att han aldrig har träffat sin dotter. Malin ser då sin chans att göra om honom till den pappa hon alltid saknat. Hon lär Martin hur livet ska levas och gemensamt fabricerar de en lycklig barndom. (Från SF.se).

Mina tankar: Jag hade sett trailern från tidigare biobesök, kändes på förhand som ett intressant upplägg. Det som verkade ”avskräckande” var att speltiden är över två timmar.

Att Nyqvist har ett bra CV, vet nog många vid det här laget. Jag tycker han axlar sin roll med bravur, både som egocentrisk skådespelare (som tror han är yngre än vad han egentligen är) och som ett offer för stroke (vad jag kan anta). Vitali (bland annat Monica Z) tycker jag också spelar bra, dock behöver hon inte spela över hela registret, så att säga. Sverrir Gudnason (bland annat Monica Z, Små citroner gula – där jag tyckte han var mycket bra) klarar att spela en ”spretig douche”, men anser att han kan bättre.

Sin långa speltid, till trots, så känner jag att det inte känns av så mycket att den är just så lång. Bara lite segt på enstaka ställen, det tycker jag är bra för ett drama.

Jag måste faktiskt säga att jag gillar det Malmros har åstadkommit. Ytterligare plus för att han lämnade Värmland (dialekten) utanför. En bra och tänkvärd historia, med bra skådespeleri, med Nyqvist och Vitali i huvudrollerna och 1(?) låt i soundtracket. Jag ger betyget, en svag…

film 4-5

Läs även recension hos MovieZine

Monica Z

av

Titel: Monica Z

Premiär: 13 september

Speltid: 1 timme 51 minuter

Genre: Drama, Musik

Regi: 

Skådespelare: , , , , , , , , mfl.

Handling: Filmen skildrar en svensk nationalikon och stjärnas stora genombrott och blomstringstid på sextiotalet. En exceptionell artist som med unik närvaro levde ett liv på scenen samtidigt som ett turbulent kärleksliv dolde sig bakom rampljuset. (Från SF).

Mina tankar: Hade inte så mycket att gå på inför, förutom att det faktiskt hade gått bra, mycket positiv kritik. Sen hade jag ingen större koll på Zetterlunds historia, så visst, på förhand såg det ju minst sagt intressant ut.

Speltiden: Som jag så många gånger har sagt förr, med ett bra upplägg och tempo så undgår åskådaren att tänka på tiden. Den här lyckas med det till 95%.

Skådespelarna: Får nog ta och säga att Magnason gör en fläckfri tolkning av Zetterlund. Bergqvist och Ljung (Z:s föräldrar) presterar mycket bra, speciellt ”Kjelle” (som jag annars har svårt för). Även de andra birollerna tycker jag görs bra.

Musiken: Inte så mycket att krångla med här, utan det var många av Zetterlunds egna hits.

Totalt: En i raden av kommande filmer i biografi-genren (Diana, Jobs, Grace of Monaco är några fler). Hur som helst, mycket bra skådespeleri (plus bra rollsättning, i likhet, av ikoner som Povel Ramel, Tage Danielsson, Beppe Wolgers och några till). Musiken är okej (och möjligen något nostalgisk), fotot är än bättre. Historien i sig är faktiskt intressant, för mig som inte hade något större vetande om Z innan. Kan gott och väl bli Sveriges Oscars-bidrag till nästa år (anm. 5/9, nu blev det inte så). Duellerar med ”Känn ingen sorg” som bästa svenska film i år. Betyget blir en..

film 4-5

Läs även recension hos MovieZine