recension

Kon-Tiki

av

Titel: Kon-Tiki 

Premiär: 22 mars

Speltid: 1 timme 58 minuter

Genre: Äventyr, Biografi, Action

Regi:  och 

Skådespelare: , , , , , , , mfl.

Handling: 1947 blev en krigstrött värld fascinerad av den unge, norrmannen Thor Heyerdahl. Han hade utvecklat en teori om att Polynesien har blivit befolkat från Sydamerika, i motsats till de etablerade teorierna om migration från Asien. För att bevisa sin teori gjorde han något som någon aldrig tidigare hade provat – han bestämde sig för att testa sin tes i praktiken och påbörjade ett farligt äventyr över Stilla havet. (Från SF).

Mina tankar: Någorlunda förhoppningar då den var Oscarnominerad för bästa utländska film, dock det blev inget av det. Det såg ju också lovande ut, både postern och trailern ”lockade”.

Speltiden: Om man har den i åtanke, att filmen är två timmar, så kan man göra en liten ”tidsuppdelning”. Det stora frågetecknet under filmens gång blev då – hur ska man lyckas hålla det så pass intressant med en så monoton miljö, som flotten är. Jo, vars, det lyckas man ganska bra med. Så på det hela så blir det, måste jag säga, ganska lagom.

Skådespelarna: Hade jag inte någon större koll på, förutom Skarsgård. Och utifrån det så tycker jag samtliga spelar bra.

Musiken: Tycker jag inte står ut speciellt, dock så finns det lite ”mer storslagna/imponerande” scener där musiken ligger ”i fokus” för att beskriva hur episkt det ska vara. Exempelvis en scen som börjar med en helbild på Kon-Tiki, sen zoomar det ut (ända ut i rymden och panorering över stjärnorna) och sen ner till den igen.

Totalt: Det är en klart sevärd film, kanske mer än som om man är intresserad av ämnet (kan inte säga hur trogen den är till den verkliga historien). Bra skådespeleri, stundtals riktigt bra foto (och då till viss del musik) och även effekter. Något negativ som jag störde mig lite på var kontinuiteten, skäggen växer i stadig takt, men frisyrerna förblir länge de samma. En annan intressant sak är att den filmades på både norska och engelska (stackars amerikanare som inte kan läsa undertexter). Betyget blir en…

film 3-5

Läs även recension hos MovieZine

Lincoln

av

Titel: Lincoln 

Premiär: 25 januari

Speltid: 2 timmar 30 minuter

Genre: Drama, Biografi, Historisk

Regi: 

Skådespelare: , , , Joseph Gordon-Levitt, Hal Holbrook, Tommy Lee Jones, Julie White, mfl.

Handling: I en nation som är svårt splittrad av krig gör Lincoln allt för att stoppa inbördeskriget, förena landet och avskaffa slaveriet. Med stort mod och redo att göra allt som krävs, även bryta mot lagen, vet Lincoln att hans beslut under denna kritiska tid kommer att vara avgörande för kommande generationers liv. (Från SF).

Mina tankar: Då det blev ganska spontant att se denna så hann jag inte få några större förväntningar. Filmen hade också gått ganska omärkt förbi, för min del, förutom att några Oscars-nomineringar hade intjänats. Så efter en lite snabb och grundlig ”förstudie”, så var det enda jag oroade mig för att det skulle vara i stil med det jag upplevde med Les Misérables, att vara för lång och tempofattig.

Speltiden: Oj, var ska jag börja? Tyvärr så var denna ännu värre upplagd än ”Les Mis”. Första halvtimmen var väl okej, men sen blev det riktigt långtråkigt. Inte mycket till tempo, vilket gör att intresset dalar ganska på en gång. Det blev till slut lite jobbigt att sitta igenom dessa 2 timmar och 30 minuter.

Skådespelarna: Är inte direkt några nykomlingar, utan dom här (med undantag för någon enstaka, med betydande roll) har många, många år inom branschen. Och tur är väl också det, för hade inte skådespelet varit väldigt bra (kanske inte allt för krävande, trots mycket dialoger) så hade det här varit ett riktigt bottennapp.

Musiken: Tydligen har John Williams (som ofta komponerar bra, ”Tintin”, ”Jurassic Park”, ja listan kan göras lång) gjort, men tycker inte han lyckats så bra med detta score, då jag tycker det går förbi obemärkt. Vilket är synd, då filmen var i behov av något mer som stod ut, utöver skådespeleriet.

Totalt: Det är inte precis så att jag är inte ”bryr mig” om Lincoln och händelsen (som är av betydande roll för amerikansk historia) som filmen kretsar om, men jag tycker det utförs på ett mindre bra sätt (hade förväntat mig mer av Spielberg). Otroligt mycket (allt är relativt) dialog och det är väldigt tempofattigt, ja, jag ska inte dra ut på det mycket mer. Men det blev tillslut ett stort sömnpiller. Det som räddar filmen från bottenskrapet blir skådespelarinsatserna. Betyget blir endast en…

film-2-5

Läs även recension hos MovieZine

Hitchcock

av

Titel: Hitchcock

Premiär: 8 februari

Speltid: 1 timme 38 minuter

Genre: Drama, Biografi

Regi: Sacha Gervasi

Skådespelare: Anthony Hopkins, Helen Mirren, Scarlett Johansson, Toni Collette, Jessica Biel, James D’Arcy, mfl.

Handling: I centrum av HITCHCOCK står kärlekshistorien mellan en av världens mest inflytelserika regissörer Alfred Hitchcock och hans fru Alma Reville. En relation som ställs på prov under inspelningen av en av Hitchcocks mest kända filmer Psycho. (Från SF).

Mina tankar: Visste inte vad jag skulle förvänta mig här. Var så lat att till och med en titt på en trailer uteblev. Fast att döma av postern så såg det ju i alla fall ut som att smink och kostym hade gjort ett bra jobb.

Speltiden: Har inte så mycket att kommentera på denna punkt, förutom att jag tyckte att det blev tempofattigt i ett par scener. Vilket är lite synd då filmen inte är så speciellt lång. Men fullt acceptabelt.

Skådespelarna: Filmens starkaste punkt. Hopkins gör en enastående rolltolkning av ”Hitch”. Mirren, som Alma Reville, är som oftast bra. Men också Collette (Hitch’s assisent), Johansson (Janet Leigh), Biel (Vera Miles) gör bra prestationer.

Musiken: Får nog ta att säga att det är filmens svagaste länk. Den märktes knappt av. Förutom i en scen där ”Hitch” står och lyssnar utanför biosalongen på premiärvisningen av Psycho, där man använt originalmusiken – vilket gjorde det både effektfullt och komiskt, säger inte mer än så.

Totalt: En film som jag tycker varken överraskar eller kan ses som Oscar-material (förutom kostym och smink – även om masken ibland så lite konstig ut), trots en intressant story. Men den var ändå helt klart sevärd (men kanske inte någon man ser flera gånger om). Snygg scenografi och bra skådespeleri. Filmen avslutas med en klockren scen, där ”Hitch” pratar till publiken, och det görs en ganska rolig (om man kan uttrycka sig så) referens. Slutbetyget blir en…

film 3-5

Läs även recension hos MovieZine

Berättelsen om Pi

av

Titel: Life of Pi

Premiär: 21 december 2012

Speltid: 2 timme 7 minuter

Genre: Äventyr, Drama

Regi: 

Skådespelare: , , , Gérard Depardieu, Rafe Spall, mfl.

Handling: Regissören Ang Lees Berättelsen om Pi är ett storslaget vackert äventyr om 16-åriga Pi som efter ett skeppsbrott befinner sig som enda överlevande människa ombord på en livbåt mitt ute på Stilla Havet. Livet på båten blir en kamp för överlevnad och dagar och nätter fyllda av spänning, hopp och förtvivlan. När räddningen till slut kommer är Pi den enda som kan återberätta historien om vad som egentligen hände därute… men frågan är om man någonsin kommer tro honom. (Från SF).

Mina tankar: Hm, bättre sent än aldrig, kanske är ett bra talesätt. Jag ville ge denna, nu mera Oscar-nominerade film (11 nomineringar) en chans innan galan går av stapeln. För av någon anledning så blev det aldrig av att se den tidigare. Sen att den fått bra recensioner (bild på nya postern) skadar ju inte eller? Så visst var förhoppningarna höga.

Speltiden: Med dagens mått är två timmar inte mycket, fast då gäller det ju att ha innehåll för det. Vissa partier blir faktiskt lite sega, men i totalten så är det okej.

Skådespelarna: Var inga jag visste vilka det var (förutom Depardieu, som jag såg i ”1492 – Den stora upptäcken”, för ett bra tag sedan och han hade bara en liten biroll i denna). Men sett överlag så tycker jag att det var helt okej insatser från de flesta. Men större delen av filmen är endast med Sharma som får agera mot sådant som ska sättas in på digital väg, vilken han gör förvånansvärt bra.

Musiken: Var inte direkt dålig, men jag hade ändå förväntat mig mer. Lite besviken blev jag allt.

Totalt: Kan lungt konstatera att jag hade för höga förväntningar på ”Pi”, men ska inte säga att jag blev besviken, det är fortfarande en väldigt bra film. Filmens starkaste sidor är; fotot, specialeffekterna (riktigt bra). Och okej skådespeleri och musik. Det som filmen tappar i story och ”tempo” tar den igen i det visuella, som är väldigt bra gjort. Just det, sen var det 3D också. Var väl bara några scener, tycker jag, som fick ”full effekt”. Det jag tyckte var lite konstigt var att det i två scener (eller så) som utnyttjade 3Dn, var att bildutsnittet ändrades, från att vara (uppskattningsvis) 16:9 till 21:9 (typ 16:9 med ”kanter”) och en blev någon form av 4:3, för att förklara det ”enkelt”. Betyget blir en lite svagare…

film 4-5

Läs även recension hos MovieZine

Pitch Perfect

av

Titel: Pitch Perfect 

Premiär: 8 februari

Speltid: 1 timme 52 minuter

Genre: Musik, Komedi

Regi: Jason Moore

Skådespelare: Anna Kendrick, Brittany Snow, Rebel Wilson, Skylar Astin, Ben Platt, Anna Camp, Alexis Knapp, Adam DeVine, mfl.

Handling: Beca är tjejen som hellre lyssnar på det som kommer ut ur hennes hörlurar än på sin omgivning. När hon börjar på universitetet har hon svårt att hitta rätt grupptillhörighet. Istället hamnar hon bland ett varierat gäng med både elaka, rara och konstiga tjejer som enbart har sina vackra sångröster gemensamt. Beca tar denna akustiska sånggrupp bort från en värld av traditionella arrangemang och perfekta harmonier till något helt annat. Tillsammans kämpar de för att nå toppen bland skolkörerna, en värld av mördande konkurrens. Det coolaste de gjort eller det mest vanvettiga? Troligtvis lite av båda. (Från SF).

Mina tankar: Hade inte några jätteförväntingar, efter en trailer som var ”okej”. Dock verkade det som att det var några hyfsade skådisar i alla fall. Positivt att det är – enligt mina mått – en ”riktig musikal”, då jag föredrar en kombination av både sång och vanlig dialog, inte bara sång.

Speltiden: Kändes som den var längre än den ”skulle” vara, alltså mycket innehåll på ”kort” tid. Vilket, jag tycker, i detta fall var positivt – det är ett bra tempo och finns inga större dippar.

Skådespelarna: Tycker jag gör bra ifrån sig, allihop. Kendrick var nog den enda (av de ”där uppe”) som jag visste vem det var. Några i ett par små biroller som jag också kände igen, Elizabeth Banks, Donald Faison och Christopher Mintz-Plasse.

Musiken: Tycker jag var mycket bra. En blandning mellan både nyare och äldre låtar, några svenska artister Agnes (mash-up), Roxette (dessa finns dock inte med i själva soundtracket) och Ace of Base . Ljudmixen i sig var mycket bra. En lista på många av låtarna finns att skåda här.

Totalt: En film som faktiskt var över min förväntan. Många skratt (trots att det var en hel del ”klicheér”), har inte skrattat så mycket till en film sedan 21 Jump Street. Många drar paralleller med TV-serien Glee, och jag tycker också att det är inne och nosar på det spåret – ska dock tillägga att jag inte har sett den, mer än trailers som visats på TV. Men väl till filmhantverket; klippningen var bra, koreografin likaså, även sångerna (och jag tyckte att de kunde sjunga, de som gjorde det), bra skådespeleri (bra kemi i casten överlag). Ljudmixen var nog det allra bästa. Jag kan bortse från att man kunde ”lista ut” hur det skulle sluta ganska mycket från start (utan att spoila något), för jag blev underhållen – och det är väl det som räknas(?). En av de bästa filmerna hittills i år, och som jag skulle kunna tänka mig att se fler gånger. Betyget blir en…

film 4-5

Läs även recension hos MovieZine

Les Misérables

av

Titel: Les Misérables

Premiär: 18 januari

Speltid: 2 timmar 38 minuter

Genre: Musikal, Drama, Romantik

Regi: Tom Hooper

Skådespelare: Hugh Jackman, Russell Crowe, Anne Hathaway, Amanda Seyfried, Sacha Baron Cohen, Helena Bonham Carter, Eddie Redmayne, mfl.

Handling: Med artonhundratalets Frankrike som skådeplats berättar Les Misérables en fängslande berättelse om krossade drömmar och olycklig kärlek, passion, offer och försoning – en tidlös saga om den mänskliga själens odödlighet. Jackman spelar ex-fången Jean Valjean, jagad sedan årtionden av den hänsynslösa polismannen Javert (Crowe) efter att han en gång brutit mot sin villkorliga frigivning. När Valjean går med på att ta hand om fabriksarbetaren Fantines (Hathaway) unga dotter, Cosette, förändras deras liv för alltid. (Från SF).

Mina tankar: När denna blev Oscarnominerad, så blev det hela lite mer intressant (för som vanligt så brukar dessa inte gå upp på bio förrän efter galan gått av staplen). I och med det så fick jag en hel del förhoppningar, det enda som egentligen ”skrämde” mig var speltiden, som vid första anblicken kändes väl lång…

Speltiden: Och mina farhågor besannades. Tycker den är minst en (1) timme för lång, dessutom är den väldigt, väldigt tempofattig. Svårt med tidsuppfattning i en mörk salong, men uppskattningsvis så kändes det redan efter halva filmen att det här är lite väl. Och det här var nog första gången jag inte ville/orkade sitta kvar eftertexterna.

Skådespelarna: Crowe och Jackman, vars karaktärer ”följs åt” genom filmen, är väldigt bra och de båda visar att de kan sjunga. Hathaway i en biroll imponerar också och kan ta några toner. Seyfried (som visade att hon kunde sjunga redan i Mamma Mia!) och Redmayne gör det acceptabelt. Baron Cohen och Bonham Carter (som jag tycker har haft samma frisyr i alla senaste filmerna jag har sett henne i) står för de lite ”komiska” inslagen, också dessa med sång, och gör det rätt så bra.

Musiken: Efter skådespelarna, så är musiken filmens starkaste kort. Kortfattat kan jag säga att jag gillade den, sångerna var också bra. Har inte mycket mer att säga på den här punkten, tummen upp.

Totalt: En ”riktig” musikal, 98% av dialogerna (och i vissa fall monologerna) var ren sång – eller ibland försök till, inte alltid jag tyckte det lät bra. Kanske inte min typ av musikal, jag gillar mer sådana med vanlig dialog varvat med musik. Några punkter jag tyckte var bra var, som sagt, skådespeleriet (Hathaway kan mycket väl få pris för bästa kvinnliga biroll – vilket hon också är nominerad till), fotot, kostym och smink (kan inte klaga om dessa tar hem någon statyett i respektive kategori), ljudmixen var hyfsad också. Hade den varit kortare eller haft ett högre tempo kanske det hade räckt till ett högre betyg, men som det nu visade sig vara, så blir det inte mer än en…

film 3-5

Läs även recension hos MovieZine

Ego

av

Titel: Ego

Premiär: 25 januari

Speltid: 1 timme 45 minuter

Genre: Drama, Romantik

Regi: Lisa James-Larsson

Skådespelare: Martin Wallström, Mylaine Hedreul, Sissela Kyle, Peter Andersson, Emil Johnsen, mfl.

Handling: För 25-årige Sebastian handlar allt om yta och utseende. Livet är fyllt av party, pengar och one-night stands. Han har aldrig utmanat sig själv, vare sig det gäller drömmen om en musikkarriär eller kanske framförallt den riktiga kärleken. När allt går som bäst i hans ytliga liv råkar han ut för en olycka som leder till att han blir blind. En helt ny värld öppnar sig, eller rättare sagt stänger sig. (Från SF).

Mina tankar: Fösta filmen för året… ja på bio det vill säga. Efter att ha sett trailern så var jag inte speciellt ”imponerad”, men man ska inte döma en film innan man har sett den. Det har jag fått lära mig.

Speltiden: Får jag säga var bra disponerad. Blev aldrig långdraget, eller så man funderar över den, vilket jag tycker blir ett bra omdöme.

Skådespelarna: Var bra, tog en stund innan jag kände igen några av dom. Wallström (I rymden finns inga känslor) och Hedreul (En ö i havet), men Kyle var den enda jag visste vem det var på en gång. Några visste jag inte alls vilka dom var. En kul grej var att TV-duon Erik & Mackan var med i en statistroll, som paparazzis.

Musiken: Inget nytt att skryta med, bara blandband. Några bra låtar som jag kände igen, men inget mer med det.

Totalt: Blev positivt överraskad, då jag – som sagt – faktiskt inte hade förväntat mig så speciellt mycket. Bra skådespeleri och klippning. Fast jag måste totaldissa sekvensen med talangjakten, som jag inte tycker var speciellt bra gjord. Betyget blir en…

film 3-5

Läs även recension hos MovieZine

Du gör mig galen!

av

Titel: Silver Linings Playbook 

Premiär: 27 februari 2013

Speltid: 2 timmar 2 minuter

Genre: Komedi, Drama, Romantik

Regi: David O. Russell

Skådespelare: Bradley Cooper, Jennifer Lawrence, Robert De Niro, Chris Tucker, Jacki Weaver, Julia Stiles, John Ortiz, mfl.

Handling: En före detta lärare som precis släppts ut från den psykiatriska anstalten där han suttit efter att ha försökt slå ihjäl sin frus älskare. Nu tvingas han flytta hem till sina föräldrar och gör allt han kan för återförenas med sin motvilliga ex-fru. På en brokig väg dit möter han Tiffany. (Från SF).

Mina tankar: Det enda jag hade på benen innan var att jag hade sett postern i ”researchen” av vilka möjliga filmer som skulle visas. En poster som möjligtvis avslöjade att det i alla fall var två bra skådisar med. Plus att det är baserat på en bok (Silver Linings Playbook).

Speltiden: Möjligen i längsta laget, eller så var det för att man hade sett två filmer innan och att man var lite trött och behövde något ”över det vanliga” för att hålla intresset uppe.

Skådespelarna: Tycker allihopa är bra. Speciellt tycker jag att de två huvudrollerna, spelade av Bradley Cooper (från Baksmällan-filmerna) och Lawrence (som numera kanske är mest känd från The Hunger Games filmen) är mycket bra. Och att Chirs Tucker, i en biroll, faktiskt kan vara seriös var positivt.

Musiken: Tyckte jag inte var något speciellt märkvärdigt, utan noterade bara färdig musiksättning. Men antar att det i totalen var bra.

Totalt: En sådan film som man egentligen vet hur den slutar efter att det har gått 10-15 minuter. Men det som är bra i den här är att det bjuds på några ”överraskningar”. En bra grupp med skådisar och en ganska trevlig historia. Ett stort frågetecken på den svenska titeln, har dock inte något bättre i åtanke, men hade man inte kunnat hitta på någon bättre titel? Betyget blir en…

Läs även recension hos MovieZine

Jack Reacher

av

Titel: Jack Reacher 

Premiär: 4 januari 2013

Speltid: 2 timmar 10 minuter

Genre: Action, Drama, Kriminalare

Regi: Christopher McQuarrie

Skådespelare: Tom Cruise, Rosamund Pike, Robert Duvall, Richard Jenkins, Werner Herzog, David Oyelowo, Alexia Fast, mfl.

Handling: En mordutredare gräver djupare i ett fall som involverar en militärtränad krypskytt som skjutit fem slumpvis utvalda offer. Baserad på en av Lee Childs bästsäljande kriminalromaner om Jack Reacher. (Från SF).

Mina tankar: Hade lite förhoppning om att den skulle ingå i Lucia Movie Night och det visade sig att den gjorde det, yay. Även lite dåligt förberedd på vad det skulle vara för något också, man kan ju inte ha koll på alla filmer…

Speltiden: Inte mycket att anmärka på, mer än att jag upplevde att det gick lite långsamt någonstans i mitten. Kanske också att starten var aningen seg, dock ”välgjord”.

Skådespelarna: Många, eller rätt så många stora/större namn. Tom Cruise är den som leder det hela med Rosamund Pike i bakhasorna för att vara grundlig. Mycket bra skådespeleri från alla.

Musiken: Var genom hela filmen mestadels okej och med vissa partier som jag tyckte lyfte utöver det vanliga. Så fullt godkänt.

Totalt: En spännande film fylld med (allt är relativt) action, lite humoristiska inslag och med mycket bra skådespeleri, helt okej musik. Och får jag säga en bra story. Betyget blir en lite svagare…

Läs även recension hos MovieZine

Mammas pojkar

av

Titel: Mammas pojkar 

Premiär: 25 december

Speltid: 1 timme 40 minuter

Genre: Komedi

Regi: Ulf Malmros

Skådespelare: Björn Starrin, Johan Östling, Mia Skäringer, Kjell Bergqvist, Tuva Novotny, mfl.

Handling: Prästen Gunilla försöker få ordning på sina vuxna söner Thor och Oden, som är besatta av Hårdrock. De vägrar att flytta hemifrån och skaffa familj. Men när Jenny, byns lärarinna och Line Dance-instruktör, dyker upp så förändras allt. Bakom varandras ryggar inleder bröderna kampen om Jennys hjärta. (Från SF).

Mina tankar: Svårt att ”förbereda sig” på en film, som man inte kanske skulle se i vanliga fall. En film som ska vara årets svenska julfilm.

Speltiden: Börjar lite segt, men kommer upp lite i fart för att inte göra det helt ointressant. Kanske 10 minuter för lång, den här typ av film bör ligga på 1 timme och 30 minuter. Så det får väl ses som godkänt.

Skådespelarna: Tja, inte direkt någon skådis-elit i denna. Möjligen Bergqvist, men har aldrig gillat honom och inte Skäringer heller för den delen. Men sett överlag så gör alla på sin höjd godkända insatser.

Musiken: Hårdrock är huvudtemat. Inte jätteförtjust i den typ av musik, men det gick att leva med i alla fall.

Totalt: En ”typisk” svensk komedi, men med ett lite udda tema möjligen. Humor finns och visst blev det ganska många skratt. Sen var det ju den där värmländskan, ja.  Betyget blir en svag…

Läs även recension hos MovieZine