Månad: juli 2013

The Heat

av

Titel: The Heat 

Premiär:  9 augusti

Speltid: 1 timme 47 minuter

Genre: Komedi, Action

Regi: 

Skådespelare: , , , , , mfl.

Handling:  Den ambitiösa FBI-agenten Sarah Ashburn skulle få sitt efterlängtade karriärslyft om hon bara klarade av att samarbeta. Med ett löfte om befordran åker hon till Boston för att leta upp och fånga en maffiaboss. Hennes dröm ser ut att bli lite mer avlägsen när hon tvingas att jobba ihop med Shannon Mullen, den polis som fångat bossens närmaste man. Sarah gör alltid allt strikt efter regelboken. Shannon, ja hon är lite mer för att … improvisera. (Från SF).

Mina tankar: Blev inte direkt imponerad av trailern. Men som många gånger förr kan det gömma sig en riktig kanon rulle bakom den – jaa, eller tvärtom…

Speltiden: Inga större problem alls, en liten dipp (uppskattningsvis i mitten), så inga bekymmer i totalen. ”Time flies by”.

Skådespelarna: Här har man klart satsat på två namn – Bullock och McCarthy. Och sen mindre kända (allt är relativt, och beroende på intresse). Jane Curtin kände jag igen när jag såg vem det var, men annars inte många. Tycker både Bullock och McCarthy spelar bra och har en bra kemi sinsemellan. Birollerna, tja, helt okej där med.

Musiken: Var mest bestående av ett soundtrack (går att skåda här), och ett par dänger man kände igen. Över förväntan? Ja, det är okej.

Totalt: Redan (ja, den har ju varit uppe sen sent juni, på andra ställen) pratas det om en uppföljare. Säg en gång när det inte gör det nu förtiden? Men nog om det nu. The Heat skulle man kunna säga är en film lik 21 Jump Street, men med kvinnliga huvudkaraktärer. Och jag tycker också att den är i samma klass. Mycket humor (vad vore en komedi utan..?), dock kan ”ploten” var igenkänd på något vis. Skulle jag rekommendera den? Jodå, och betyget hamnar på en…

film 4-5

Läs även recension hos MovieZine

Känn ingen sorg

av

Titel: Känn ingen sorg 

Premiär:  19 juli

Speltid: 1 timme 59 minuter

Genre: Drama

Regi: , 

Skådespelare: , , , , , , mfl.

Handling: Påls största dröm är att hålla på med musik. Det vet barndomsvännerna Lena och Johnny, det vet också farfar Rolle även om han helst av allt skulle se att Pål skaffade sig ett redigt jobb. När Prinsessan Eva dyker upp som en virvelvind i sommarnatten och fångar Påls uppmärksamhet upptäcker hon att hon delar hans dröm. Problemet är att det enda som står mellan Pål och drömmen är hans egna tvångstankar som gång efter en annan får honom att spåra ur precis när som mest står på spel. En film baserad på historier och karaktärer hämtade från Håkan Hellströms texter och musik. (Från SF).

Mina tankar: Visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig hade bara sett en kort TV-spot, som väl inte visade allt för mycket. Är inte heller något större fans av Hellström. Så det var upp till bevis.

Speltiden: Två timmar (ja, 1.59) kanske är lite långt, men jag kan inte säga att det blev långtråkigt (segt är en annan sak). Det blev ett par bitar som jag kände var ”utfyllnad”.

Skådespelarna: Mycket bra! Adam Lundgren (Torka aldrig tårar utan handskar) spelar bra i huvudrollen och von Brömssen gör en bra biroll. Sen var det inte många jag kände igen/mindes någon tidigare roll, men tycker också att resten spelar bra.

Musiken: Man hade ju kunnat tro att soundtracket bara skulle bestå av Hellström-låtar. Tur i oturen, kanske, men så var det inte. Ett par var det, sen var det även några referenser till låtar.

Totalt: Nu internationellt kända Mårlind & Stein (Underworld: Awakening) har fått ihop en bra film. Ett par scener med välgjorda CGI-effekter, bland annat en demolering av Älvsborgsbron. Ett par snygga kameraåkningar och foto, men aningen ojämn ljudmix. Lite humor som lättar upp på vissa ställen. Störde mig lite på karaktären Pål, virrig och ostrukturerad (som för övrigt, för min del, påminner mycket om Hellström själv). Men det är inte så att skådespeleriet är dåligt, utan tvärtom som tidigare påpekat. Att man blandar tidsperioder (klädseln (80-tal?) och smartphones) är en detalj jag har svårt att smälta. Filmen höjer sig i slutet (man får själv avgöra hur ”klyschigt”). Det positiva överväger det negativa, och det är den bästa svenska filmen i år – hittills. Betyget blir en…

film 4-5

Läs även recension hos MovieZine

The Way, Way Back

av

Titel: The Way, Way Back 

Premiär:  12 juli

Speltid: 1 timme 43 minuter

Genre: Komedi, Drama

Regi: , 

Skådespelare:  , , , , , , , , mfl.

Handling: 14-årige Duncan tvingas tillbringa sommarlovet med sin mamma Pam, hennes påfrestande pojkvän Trent och hans dotter Steph. Det är en tuff utmaning för Duncan att försöka passa in i den nya familje­konstellationen. Räddningen kommer genom en oväntad vänskap med Owen, den lättsamme föreståndaren på traktens populära vattenland Water Wizz. Stärkt av sitt första sommarjobb och stödet från Owen som mycket väl kommer ihåg hur utmanande tonårslivet kan vara, får Duncan en helt ny syn på sig själv och livet. Den värsta sommaren i Duncans liv blir tack vare Owen den bästa sommaren någonsin och ett viktigt kliv in i vuxenvärlden. (Från SF).

Mina tankar: Denna hade jag av någon anledning, som jag inte kommer ihåg nu, ramlat in på en trailer. Det verkade lovande, sen att man kan klippa en trailer som inte lever upp till filmen är en annan sak. Men så var det inte i detta fallet.

Speltiden: Har inte mycket att säga förutom att man blev uppslukad av filmen – positivt!

Skådespelarna: Här har man fått ihop en – på papperet – bra grupp, som även får det att funka framför kameran. Steve Carell, Toni Collette, Sam Rockwell och Liam James, som gör det väldigt bra för att vara så ung. Detta bara för att nämna några stycken.

Musiken: Lite blandat, lite feel-good toner med pop/rock-inslag, helt okej.

Totalt: Riktigt bra komedi, som bjuder på många, många skratt. Samtidigt lyckas den hålla en seriös ton när det behövs. Riktigt bra skådespeleri (med ett eller två undantag, i birollerna). Kul att se Carell i en mer seriös roll. En intressant story, som dock tar ett litet tag att komma in i (säger dock inte att det är tempofattigt), men efter en stund så tar den bättre fart.  Ja, The Way, Way Back kan jag med gott samvete rekommendera. Betyget blir en…

film 4-5

Läs även recension hos MovieZine