Månad: november 2013

Philomena

av

Titel: Philomena

Premiär: 6 decemeber

Speltid: 1 timme 38 minuter

Genre: Drama, Komedi

Regi: 

Skådespelare: , , , , , mfl.

Handling: Den cyniske journalisten Martin Sixsmith blir kontaktad av en kvinna vars mamma Philomena helt nyligen avslöjat en tung hemlighet hon burit på i över 50 år. Som tonåring födde hon en son utanför äktenskap på ett strikt religiöst Irland. Hon fick behålla honom i tre år, men sedan togs pojken ifrån henne och såldes till ett amerikanskt par. Philomena förbjöds att någonsin söka upp honom. Några år senare flyttar Philomena till England där hon gifter sig och bildar familj. Men med sig i djupet av sitt hjärta har hon minnet av sonen hon i unga år tvingats lämna bort. Philomena behöver nu Martins hjälp att finna honom. Tillsammans beger de sig till USA.  Sökandet efter en försvunnen son blir början på en oväntad vänskap. (Från SF.se)

Mina tankar: Att gå in helt oförberedd för en film kan ha både sina fördelar och nackdelar. Den här gången var det nog en fördel, för jag tror att den här hade gått under radarn om det inte blivit som det blev, med snabba ryck. Postern (den här är den som är på biograferna) är väl inte heller allt för tilltalande. Dock har den fått majoriteten fina betyg. Filmen är baserad på en bok, som i sin tur är tagen från en riktig händelse.

Skådespelarna som i huvudsak är rutinerade Judi Dench (som har bland annat har en hel drös med Bond-filmer i bagaget) och Steve Coogan, som även skrivit manuset (Natt på Museet-filmerna och Jorden runt på 80 dagar, 2004, där han gestaltade Phileas Fogg). Båda två gör riktigt fina rollprestationer, där det är Dench som briljerar.

Trots relativ kort speltid så känns det stundtals lite trögflytande, men jag upplever det inte som att det har stor påverkan på helheten, trots allt.

En fin film, som möjligen får lite push av att det har en djupare grund i och med att det baserat på en verklig händelse. Det bjuds på både humor med skratt och sorg, lite spänning, samt är inne och nuddar på religion på grund av omständigheterna/bakgrunden. Och inte att glömma, det lysande skådespeleriet från Dench och Coogan. Betyget blir en…

film 4-5

Läs även recension hos MovieZine

Hunger Games: Catching Fire

av

Titel: The Hunger Games: Catching Fire

Premiär: 20 november

Speltid: 2 timmar 26 minuter

Genre: Action, Äventyr

Regi: 

Skådespelare: , , , , , , , , , mfl.

Handling: Katniss trodde att en vinst i Hungerspelen var lika med framgång, lycka och berömmelse, men istället skulle det bara leda till fruktan. Huvudstaden är inte nöjd med henne. Hennes prestationer på arenan har gjutit mod i rebellstyrkorna – och i takt med att upproret växer sig starkare, ökar också riskerna för Katniss och de hon älskar – inklusive Gale och Peeta som slåss om hennes gunst. Varje val hon gör får ödesdigra konsekvenser. Och det är då huvudstaden blottar sin slutgiltiga fälla. (Från SF.se)

Mina tankar: En väntad uppföljare till filmen med samma titelnamn – The Hunger Games. Och för att inte förvirra publiken så fick även denna filmen den ”övertiteln” och undertitel ”Catching Fire”, vilket andra boken i serien heter. Trots stor succé efter första filmen (spelade in 8x sin budget) har jag inte tagit mig tid att läsa serien, så helt grön på vad den kom att handla om (utöver synopsisen).

Blev halvt chockad när jag såg speltiden (även om det vid senare efterforskningar/catch-up, visade sig att även första filmen hade snarlik längd), dock var det inte något större problem efter att en ganska långsam introduktion och recap från förra filmen.

Vad gäller skådespelarensemblen så tycker jag att samtliga höjt sig ett snäpp i rollprestationerna (har dock ingen koll på vad förlagan säger om karaktärerna).

Då kostymavdelningen (och även smink) har en ganska betydande roll till filmen så tycker jag att det ska kommenteras. För även om utseendet på dräkterna inte alltid är det snyggaste, så tar det inte ifrån dem att dessa är ganska imponerande skapelser (se dessa för några exempel, 1, 2, 3, 4 och 5).

Lyckad uppföljare som ger mersmak. Bra skådespeleri, effekterna i stort och för den som inte har läst böckerna (kanske även för de som har gjort det) bra spänning. Och tack vare att slutet på filmen får mig att vilja se nästa film och fortsättningen på en gång (men det får vänta ett år) drar upp lite grann faktiskt – det är något speciellt med cliffhangers som görs bra. Betyget blir en…

film 4-5

Läs även recension hos MovieZine

Mig äger ingen

av

Titel: Mig äger ingen

Premiär: 8 november

Speltid: 1 timme 50 minuter

Genre: Drama

Regi: 

Skådespelare: , , , , , mfl.

Handling: En gripande men samtidigt varm och humoristisk berättelse om 5-åriga Lisas villkorslösa kärlek till sin alkoholiserade pappa. Det är också en skildring av Sverige på 70-talet och arbetarklassens bleknande ideal. Mamman lämnar familjen och Lisa kämpar för att behålla bilden av hjältepappan. Till slut ställs Lisa inför ett livsavgörande val. (Från SF.se)

Mina tankar: En film på en bok… inte varje dag man ser det *host*. Ska man vara riktigt noga och uppmärksam så är det faktiskt ”fritt baserat på…”, så det gör ju skillnad. För min del spelar det ingen roll då jag inte har läst boken och inte kan relatera/referera till och från.

Så här i efterhand får jag ta och säga att det var en bra historia, även om jag tyckte det fanns någon story-lucka mot slutet. Dom missar ”=-tecknet” i ekvationen, typ (varför blev det som det blev). Sen att det var mycket politiskt tjafs med arbetarklasser och så vidare, relevant för storyn, men kände inte att jag brydde mig i det, mer än att kommentera det.

Dålig koll på rollbesättningen, förutom Persbrandt (och Sten Ljunggren som hade en biroll). Men prestationerna var mycket bra från allihopa. Snack om att Persbrandt gör sin bästa rollprestation någonsin, det låter jag vara osagt, men det lär ju vara bättre än Hamilton-filmerna.

Den är ju bra och allt, men jag tycker att den stapplar lite för mycket och håller för lågt tempo. Lite humor plockas upp med en sekvens då Persbrandts karaktär träffar en norsk tjej (det här med språket). Regissören har lyckats få en ”bra grå ton” på filmen och alkoholism som tema är väl inte direkt att leka med. Betyget blir en…

film 3-5

Läs även recension hos MovieZine