Tom Ljungman

Jag saknar dig

av

Titel: Jag saknar dig

Premiär: 19 augusti (Sverige) 4 februari (GIFF*)

Speltid: 2 timmar 5 minuter

Regi: Anders Grönros

Skådespelare: Thomas Hanzon, Tom Ljungman, Erika Midfjäll, Hanna Midfjäll, Ludvig Nilsson, Birthe Wingren, Ola Rapace, mfl.

Handling: Det här är berättelsenom hur alla runt omkring kan komma tillbaka till livet när någon nära dör, och hur ett nytt liv växer fram ur sorgen. Filmen Jag saknar dig baseras på Peter Pohls och Kinna Gieths roman Jag saknar dig, jag saknar dig, som vann Augustpriset 1992 i klassen Barn- och ungdomsböcker. En feelgood historia – om sorg. (Från SF).

Mina tankar: Till och börja med så hade jag inte mycket kött på benen inför den här. Möjligtvis att huvudrollerna inte var något(?) välkända.

Speltiden var lite konstigt upplagt. Jag tyckte allt gick fort i början, och efter olyckan så känns det lite som att allt börjar om på något sätt, men ändå inte (lite svårt att ”beskriva”). Men det blir liksom som att man känner ”- jaha, vad är det som är kvar att göra”. Vilket dock mer (eller mindre) förklaras till slut. Men, totalt sett, kanske i längsta laget.

Skådespelarna var, ”njae”. Då de båda huvudrollerna (Erika & Hanna Midfjäll) inte har något (enligt IMDb) på meritlistan, inom film, så blir inte insatsen helt 100%, men klart godkänt för att vara första gången. Men vi har också Thomas Hanzon (som pappan) och Ola Rapace (i form av vad jag tror var någon form av kurator). Men allt som allt, så duger det.

Musiken, tja, här var det ärligt talat inte mycket att hänga i granen. I stort sett en (1) låt ”Turn The Tide” med AiluCrash, som går på ”repeat”. Och den tillhör storyn så, det är som det är, men jag säger inte att den var direkt dålig. Men den sätter sig ganska bra på hjärnan efter det.

Allt som allt, är det en väldigt bra film som får känslorna att vakna till. Fint foto, bra story (jag har inte läst boken som den är baserad på, så har inget att jämföra med) och bra manus. Och totalt sett är det en av de bästa svenska filmerna i år. Vilket resulterar i betyget…

 

 

Läs även recension hos MovieZine

*Göteborgs Internationella Film Festival.

Kyss Mig

av

Titel: Kyss Mig

Premiär: 29 juli (Sverige)

Speltid: 1 timme 47 minuter

Regi: Alexandra-Therese Keining

Skådespelare: Lena Endre, Krister Henriksson, Ruth Vega Fernandez, Joakim Nätterqvist, Liv Mjönes, Tom Ljungman, Björn Kjellman, mfl.

Handling: Mia och Frida, båda i 30-års åldern, möts för första gången på deras respektive föräldrars förlovningsfest. Mias pappa Lasse och Fridas mamma Elisabeth ska gifta sig. Nu ska döttrarna från deras tidigare äktenskap äntligen träffa varandra. Lasses dotter, Mia, är nyss hemkommen med pojkvännen Tim och de planerar för fullt sitt bröllop. Trots den komplicerade familjekonstellationen uppstår starka känslor mellan Mia och Frida som inte går att stoppa. KYSS MIG är en storslagen och romantisk kärlekshistoria som får oanade konsekvenser för alla inblandade. (Från SF).

Mina tankar:  Tänker går rakt på sak. Det här var inte ”min” film, så det finns inte mycket mer att säga på den här punkten.

Speltiden, känns faktiskt väldigt långdragen och faktiskt nästan lite likt Julias ögon.

Skådisarna, tja vad ska man säga här då? Både Lena Endre och Krister Henriksson spelar det hela bra. Men det var nästan så att den som hade minst scentid var den bästa. Björn Kjellman gör rollen som prästen (och då var det som det blev mest skratt i salongen). Även ”Arn” (Joakim Nätterqvist) gör en acceptabel insats.

Musiken, var väl i stort ett obefintlig. Något svagt instrumentalt här och där, men inget speciellt. Det som utmärker sig finns i slutet, nämligen Robyn med With Every Heartbeat.

Detta summeras, som mindre bra, och helhetsintrycket ”INTE MIN FILM” och betyget blir en svag…

 

 

Läs även recension hos MovieZine