betyg

21 Jump Street

av

Titel: 21 Jump Street 

Premiär: 20 april

Speltid: 1 timme 50 minuter

Genre: Action, Komedi

Regi: Phil Lord, Chris Miller

Skådespelare: Jonah Hill, Channing Tatum, Ice Cube, Brie Larson, Dave Franco, Rob Riggle, Ellie Kemper, DeRay Davis, mfl.

Handling: I denna actionkomedi blir två poliser (Jonah Hill och Channing Tatum) omplacerade och får ett nytt uppdrag som ”under cover-poliser” på en gymnasieskola. De tvingas byta sina polisbrickor och vapen mot ryggsäckar och läxböcker – allt för att att infiltrera ett gäng ungdomar och för att lösa den illegala droghandel som inträffat. Poliserna får strikta riktlinjer om att icke nyttja alkohol, inleda relationer med elever, använda droger mm och samtliga regler blir svåra att efterleva… (Från SF).

Mina tankar: Det var länge sen jag såg en actionkomedi som jag skrattade så mycket åt.

Speltiden: Föll mig till belåtenheten, alldeles lagom, behövs inte kommentera mycket mer på denna punkt…

Skådespelarna: Tycker att Jonah Hill och Channing Tantum har en bra kemi ihop, och det är också dom två som har högst kvalitet framför kameran. Övriga, i birollerna, är väl inte jättebra men får nog ge dom godkänt i alla fall. Och som en liten bonus vi får även se en cameo av Johnny Depp. ~3/5

Musiken: Är inte något speciellt på något sätt, men räknar man det totala soundtracket (”in-film-låtar”) så höjs det en liten bit (svagare 3/5).

Totalt: Underhållande och många skratt. Det kombinerat med en helt okej historia, det ger bra förutsättningar för ett bra omdöme (även om inte alla ”delar” är jättebra på ett enskilt plan). Plus för att jag gillar också en aspekt där det ”drivs” med filmexplosioner vs. ”riktiga” explosioner. Betyget blir en svag…

 

 

Läs även recension hos MovieZine

The Hunger Games

av

Titel: The Hunger Games

Premiär: 23 mars

Speltid: 2 timmar 22 minuter

Genre: Action, Drama, Sci-Fi

Regi: Gary Ross

Skådespelare: Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Liam Hemsworth, Elizabeth Banks, Woody Harrelson, Alexander Ludwig, Isabelle Fuhrman, Donald Sutherland, mfl.

Handling: Hungerspelen är baserad på Suzanne Collins succéroman med samma namn, om en gastkramande framtid som är grym, rå, falsk och egentligen bara handlar om en sak – att hålla folket i schack. Varje år direktsänds Hunger games som en av de största mediala händelserna. Från varje distrikt lottas två ungdomar mellan tolv och arton ut att delta i tävlingen. De skickas omedelbart till huvudstaden där de ska stylas, tränas och visas upp i direktsända intervjuer, för att sedan delta i spelet där bara en vinner – den som överlever. Katniss Everdeen är sexton år. Hon älskar sin lillasyster Prim över allt annat, och försöker skydda henne från allt hemskt i distrikt tolv, men mot Hungergames har hon inget skydd. När det är Prims namn som dras i lottningen ser Katniss ingen annan utväg än att själv ta Prims plats i spelen. (Från SF).

Mina tankar: Ännu en film baserad på en bokserie (som jag inte har läst). Och stigande förväntningar efter att de första (positiva) recensionerna trillade in. Trots att jag egentligen inte riktigt visste vad som väntade, bortsett från vad som visades i trailern.

Speltiden: Kanske var i längsta laget, men samtidigt undrar jag om man hade fått med det viktigaste om den varit kortare. Möjligt att man hade kunnat kapa 10 minuter.

Skådespelarna: Här har dom fått ihop en riktigt bra ensemble, tycker jag. Lawrence (Winter’s Bone), Hutcherson (Bron till Terabitia), Harrelson (Zombieland) plus de övriga. ~4/5

Musiken: Njae, alltså… Det var ju den ”regelrätta bakgrundsmusiken”, som jag dock inte tyckte räckte för att förhöja filmupplevelsen något extra. Vilket jag tycker är meningen, så den punkten får bara ~2/5. Men låtarna under eftertexten var ganska bra faktiskt.

Totalt: Underhållande, spännande och väl utförd. Bra skådespelarinsatser, men ett mindre bra soundtrack. Jag tvekade lite i början över vad jag skulle sätta för betyg, men när jag väl bestämde mig så blev det en mycket stabil…

 

 

Läs även recension hos MovieZine

Hugo Cabret

av

Titel: Hugo

Premiär: 16 mars

Speltid: 2 timmar 6 minuter

Genre: Drama, Äventyr, Familj

Regi: Martin Scorsese

Skådespelare: Asa Butterfield, Chloë Grace Moretz, Sacha Baron Cohen, Ben Kingsley, Helen McCrory, Emily Mortimer, Christopher Lee, mfl.

Handling: Hugo Cabret är en historia om en föräldralös pojke som lever ett hemligt liv inne i väggarna på en tågstation i Paris. Med hjälp av en excentrisk flicka försöker han lösa ett mysterium som kretsar kring hans döda far, den ilskna ägaren till leksaksaffären under honom och ett hjärtformat lås som verkar sakna nyckel. Filmen är baserad på Brian Selznicks prisbelönta och fantasifulla succébok En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret (The Invention of Hugo Cabret) och har belönats med 5 Oscar®. (Från SF).

Mina tankar: Hade ganska stor förhoppningar när de första recensionerna (från USA) kom. Men bra förutsättningar och en bra ensemble. Att den tog hem ett par Oscars gjorde ju inte väntan mindre. Samtidigt kan jag inte sluta förundras över varför man inte har en någorlunda ”jämn” release. Den kom ut förra julen ”over there” och, först 3(!) månader senare får den premiär här – och då har den redan släpps på DVD/Blu-ray i USA.

Speltiden: Trots sina dryga två timmar så tycker inte jag att det blir några längre sekvenser som blir tråkiga. Två, tre gånger när filmen bytte tempo, drog jag en funderade över hur långt det hade gått (och hur mycket som var kvar).

Skådespelarna: En hel hög med etablerade sådana, bortsett från kanske Butterfield (Pojken i randig pyjamas) och Moretz (Kick-Ass). Men bara för att dom inte är ”etablerade” (äldre kanske är ett bättre ord) betyder inte det att dom är dåliga, i det här fallet tvärt om faktiskt. Alla agerar bra, men det är Kingsley, Butterfield och Mortez som är bäst. ~4/5

Musiken: Tycker jag inte var något utomordentligt, förutom i vissa sekvenser möjligen, men trots allt helt okej. ~3/5.

Totalt: Underhållande film, som hade klarat sig fint utan 3D, och är väl genomförd. Snygga effekter och mycket bra foto, lägger en fin grund. Att skådespelarna håller hög klass, skadar ju inte direkt heller. Det blir en…

 

 

Läs även recension hos MovieZine

War Horse

av

Titel: War Horse

Premiär: 24 februari

Speltid: 2 timmar 27 minuter

Genre: Drama, Krig, Historisk

Regi: Steven Spielberg

Skådespelare: Jeremy Irvine, Peter Mullan, Emily Watson, David Thewlis, Tom Hiddleston, Benedict Cumberbatch, Celine Buckens, mfl.

Handling: War Horse är en berättelse om lojalitet, hopp och envishet på den engelska landsbygden under första världskriget. Pojken Albert och hans häst Joey separeras från varandra när Joey säljs till försvarsmakten och sänds ut till fronterna i första världskriget men Albert ger sig inte utan strid. Trots sin unga ålder ger han sig iväg till Frankrike för att rädda sin kära vän. (Från SF).

Mina tankar: Kan man göra en film om en häst (man har visserligen gjort det förut, typ Seabiscuit och den där andra som jag inte kommer ihåg vad den heter). Men jodå, jag tycker Spielberg har lyckats bra med det.

Speltiden: Man kan ju tänka sig att dessa dryga 2 och en halv timmar kommer kännas ganska långdraget, för en film om en häst. Det tycker jag inte är fallet, det händer saker i stort sett hela tiden. Någon smärre ”down period” finns väl, men som egentligen påverkar negativt.

Skådespelarna: Hästen Joey (använde man 14 olika hästar till, de gjorde väl ett bra jobb). Till de riktiga aktörerna, huvudrollen (spelad av Irvine) som här gjorde sin första stora roll gjorde det bra. Men det är ju också några stora namn i birollerna, David Thewlis (Lupin i Harry Potter) och Benedict Cumberbatch (BBC:s Sherlock och Tinker Tailor Soldier Spy) var bra de stunderna de var med i.

Musiken: Komponerad av John Willimas (som också gjorde musiken till Tintin) var också bra, dock inte mästerlig. En svagare 4/5, har lite svårt att bestämma…

Totalt: Vet inte riktigt var jag ska börja… Fotot var riktigt bra, och att få en häst till att göra det de gjorde får väl ses som bra. Och skådisarna är inte något att klaga på heller. Ska man (jag) vara vara kritisk till dialogen så kanske det i efterhand hade varit bättre om tyskarna och fransoserna hade fått tala sitt eget språk, i stället för den (ibland) hemska engelska brytningen. Det jag väntade på under eftertexten var något i stil med ”no animals were harmed making this movie”, det såg jag inte (kanske inte var tillräckligt uppmärksam). War Horse är klart en av de bättre filmerna jag har sett i år, och ger den en stabil…

 

 

Läs även recension hos MovieZine

Mission: Impossible – Ghost Protocol

av

Titel: Mission: Impossible – Ghost Protocol

Premiär: 27 januari

Speltid: 2 timmar 13 minuter

Genre: Action, Äventyr, Thriller

Regi: Brad Bird

Skådespelare: Tom Cruise, Jeremy Renner, Simon Pegg, Paula Patton, Michael Nyqvist, Anil Kapoor, Léa Seydoux, Josh Holloway, mfl.

Handling: När Ethan Hunt och IMF beskylls för att ha bombat Kreml klipper den amerikanska staten plötsligt alla band till organisationen, något presidenten kallar ”Ghost Protocol”. Utan resurser eller manskap måste Ethan hitta ett sätt att rentvå sin organisations namn och dessutom förebygga ännu en terrorattack. För att komplicera saken ytterligare måste han genomföra uppdraget tillsammans med ett team bestående av andra sparkade IMF-agenter, med personliga motiv som han inte är helt klar över. (Från SF).

Mina tankar: Till och börja med så ska jag säga att jag var väldigt förvånad över att det blev en så sen premiär. Då den visades redan den 7 december på Dubai’s Film Festival och under december i resten av världen, men vi i norden fick vänta till sist… trots att det är en svensk med i filmen.

Speltiden: Kändes inte speciellt lång tack vare att det är full fart nästan från början. Det får ses som positivt, eftersom man har blivit rejält underhållen under de dryga två timmarna.

Skådespelarna: Tom Cruise gör, som oftast, en riktigt fin insats. Likaså Simon Pegg (som står för mycket av humorn), Paula Patton, Jeremy Renner och Michael Nyqvist (som också har bra engelskt uttal) gör bra roller.

Musiken: Den var väl bra, men kanske lite under förväntan, men godkänt får den – 3/5. Sen är ju såklart också Mission: Impossible temat med, och det är ju bra…

Totalt: Riktigt bra actionrulle, som följs upp med bra skådespeleri. Humorn lyfter också en bit. Och scenerna vid, eller kanske ska säga på, Burj Khalifa är riktigt bra gjort och är en av de mest intensiva scenerna. Fotot och kameraarbetet där var mycket bra, och det hade nog inte gått att få det lika bra om man inte hade varit på location, med andra ord, tror det skulle vara svårt att göra de miljöerna digitalt. Och från vad jag kunde se så var det inte heller för mycket små detaljmissar. En mycket positiv upplevelse och betyget blir en stark…

 

 

Läs även recension hos MovieZine

Paramore: Grace

av

Titel: Paramore: Grace

Författare: Ben Welch

Sidantal: 144

Språk: Engelska

ISBN10: 1906191166

Handlar om: Hur Paramore som grupp startade upp, och deras resa i med och motgång, fram till och med deras tredje studioalbum brand new eyes, som släpptes i slutet av 2009.

Mina tankar: Har lyssnat på Paramore sedan sent 2007, jag gick på deras första (riktiga) konsert i Sverige 2009. Något år senare såg jag att det fanns en biografi om dom, så den skrevs upp på önskelistan – julen 2011 fick jag händerna på den.

Text varvas med mer eller mindre ”unika” bilder, från bandets begynnelsen fram tills då boken tidsmässigt slutar. Ett bra upplägg kan jag tycka, för om det bara hade varit 144 sidor löpande text, så hade det blivit ganska tråkigt. Speciellt eftersom Welch har ett ganska tråkigt sätt att skriva på. Jag störde mig också på att han har en tendens att segla iväg när han skriver om diverse referenser (andra band, influenser och liknande).

Fast jag gillar hans upplägg då en ny skiva har släppts, då går han igenom varje på i ordning på CDn och beskriver dessa ganska i detalj. Visst, sen hade vi olika smak över vilka låtar som var bättre än andra, men man kan väl inte få allt.

Det som förvånade mig mest var nog att det har varit så mycket ”turbulens” för och emellan dom, med medlemmar som hoppat av och kommit in och annat. Och trots det hur långt de har kommit, med fans världen över, då de började redan 2004. Om två (2014) år firar de dessutom 10-års jubileum, ganska otroligt egentligen…

Som en liten notering då boken har dryga två år på nacken nu är att de två herrarna till vänster på omslaget, Josh och Zac Farro, nu har lämnat bandet. Men det spelar ingen roll för boken, då den bara sträcker sig fram till 2009. Så jag summerar Paramore: Grace som en helt klart intressant bok (biografi), så jag ger den en solid…

My Week with Marilyn

av

Titel: My Week with Marilyn

Premiär: 13 januari

Speltid: 1 timme 39 minuter

Genre: Biografi, Romantik, Drama

Regi: Simon Curtis

Skådespelare: Michelle Williams, Eddie Redmayne, Julia Ormond, Kenneth Branagh, Emma Watson, Geraldine Somerville, Toby Jones, Dominic Cooper, Judi Dench, mfl.

Handling: I ett desperat försök att bli tagen på större allvar reser ikonen Marilyn Monroe till London 1956 för att spela mot legenden Laurence Olivier i ”Prinsen och balettflickan”. Den ömhetstörstande Marilyn känner sig övergiven av maken Arthur Miller och attraherad av Oliviers assistent, den unge Colin Clark. Hennes verkliga Londonäventyr äger därför snarare rum bakom kameran och utom synhåll för sina dominanta medskådespelare. Colin blir snart Marilyns fasta och trygga punkt, samtidigt som han också blir Oliviers enda hopp att kunna slutföra sin film genom sin förmåga att hålla den impulsiva Marilyn i schakt. Upp över öronen förälskad är det nu Colins hjärta som riskerar att krossas… av världens största filmstjärna! (Från SF).

Mina tankar: Första filmen för i år (ja, på bio…). Är inte direkt något större fan av Monroe, men den såg på något sätt intressant ut. Och relativt med ”stora” namn…

Speltiden: Den var egentligen ganska kort, men då det stundtals kan bli lite avslaget, så känns det som att den är mycket längre än den verkligen är…

Skådespelarna: Bra jobb av castingen, en blandning av, för mig, större namn och mindre kända. Williams gör en bra Monroe, utseendemässigt (kanske tackvare kostym, som gjorde ett bra jobb). Men även att jag inte är så insatt (kan/vet något om) i de andra karaktärerna så tycker jag ändå att de andra (Redmayne, Branagh, Watson, Cooper och Dench för att nämna några) spelar bra.

Musiken: Tyckte jag inte var något märkvärdigt. Då och då framhävs den lite mer än i övrigt, och det är då man (läs jag) får upp ögonen för det… (2/5).

Totalt: Då filmen till större delen kretsar kring det två huvudkaraktärerna (Monroe och Clark), vilket är helt självklart, kan jag ändå inte sluta känna saknad av birollerna, som jag upplever tas ”ur fokus” mer än det hade behövts. Men en mycket fin kostym och foto, höjer lite extra. Störde mig dock på några detaljmissar i vissa scener (felplaceringar hit och dit), men det märker nog inte den ”normala” av.  Men i det hela är My Week with Marilyn en helt okej och sevärd film, vilket i betyg resulterar en stabil…

 

 

Läs även recension hos MovieZine

Sherlock Holmes: A Game of Shadows

av

Titel: Sherlock Holmes: A Game of Shadows 

Premiär: 16 november

Speltid: 2 timmar 10 minuter

Regi: Guy Ritchie

Skådespelare: Robert Downey Jr., Jude Law, Jared Harris, Noomi Rapace, Rachel McAdams, Stephen Fry, Kelly Reilly, mfl.

Handling: Sherlock Holmes, vars briljans endast överträffas av hans ego ställs inför sin tuffaste motståndare någonsin i det kriminella geniet Professor Moriarty, en man som är lika smart som han är hänsynslös. Med en motvillig Watson i släptåg och med spåkvinnan Sim vars bror hamnat i Moriartys grepp ger sig Holmes av för att en gång för alla sätta stopp för professorns planer. (Från SF).

Mina tankar: En uppföljare på en av favoritfilmerna, med en av favoritskådisarna (Robert Downey Jr.) i huvudrollerna. Förutsättningarna kan väl inte bli mycket bättre, eller?

Speltiden, hm, kan inte komma på något speciellt att anmärka på här inte. Ganska precis lagom för innehållet.

Skådespelarna, jag tycker att det är strålande skådespeleri av huvudcasten, Robert Downey Jr., Jude Law, Jared Harris och Noomi Rapace. Ytterligare plus för Rapace som jag tycker även sätter en ordentlig accent (har inte svensk brytning) och plus för Stephen Fry i rollen som Mycroft.

Musiken, gjord av Hans Zimmer, är snudd på mästerligt (kommer nog finnas dom som inte håller med mig här, men bryr mig inte om det), även en liten ”förnying ” av Sherlock Holmes-temat från första filmen på vissa ställen, i positiv bemärkelse. 4/5 på den här punkten.

Totalt, en mästerlig film. Den har i stort sett allt – spänning, action, humor, mysterium – inte mycket som fattas. Bra foto och likaså effekter. Bra nytillskott i ensemblen. Och ska också plussa för ”skogsjakten” (finns med i trailern, till viss del), riktigt bra kameraarbete och klippning till den scenen – riktigt imponerande. Jag gillade den riktigt mycket, betyget blir en…

 

 

Läs även recension hos MovieZine

New Year’s Eve

av

Titel: New Year’s Eve

Premiär: 25 december

Speltid: 1 timme 58 minuter

Regi: Garry Marshall

Skådespelare: Sarah Jessica Parker, Jessica Biel, Ashton Kutcher, Michelle Pfeiffer, Zac Efron, Robert De Niro, Halle Berry, Jessica Biel, Katherine Heigl, Jon Bon Jovi, Sofía Vergara, Abigail Breslin, Jake T. Austin, Josh Duhamel, mfl.

Handling: I New Year’s Eve får vi följa par och singlar i New York på den mest magiska av kvällar, nyårsafton. (Från SF).

Mina tankar: En film med halva Hollywood, kan det bli nåt bra utav det. Citerar från SF ”Bland filmens stjärnor ser vi bland andra Jessica Biel, Jon Bon Jovi, Oscar®nominerade Abigail Breslin, Chris Ludacris Bridges, dubbla Oscar®belönade Robert De Niro, Josh Duhamel, Zac Efron, Hector Elizondo, Katherine Heigl, Ashton Kutcher, Seth Meyers, Lea Michele, Sarah Jessica Parker, Oscar®nominerade Michelle Pfeiffer, Til Schweiger, dubbla Oscar®belönade Hilary Swank och Sofia Vergara”. Alltså en film likt ”Valentines Day”, som även den hade halva Hollywoods elit i.

Speltiden, tyckte jag kändes som den sprang iväg, kändes mer som den var en 90-minutare. Alltså innehållsrik

Skådespelarna, ja, det är ingen som gör ett dålig jobb, om jag tar det den vägen i stället för att rabbla upp allihopa enskilt.

Musiken fungerar och jag tyckte den var bra, enskilt en 3/5 på ett ungefär.

Totalt en okej film. Kanske aningen mycket ”kliché”, man får följa dessa olika personerna (som på ett eller annat sätt känner varandra) och sen blir det lite ”klump”, kanske att den påminner lite om ”Love Actually”. I övrigt också en bra eftertext. Hade från början tänkt en fyra, men betyget sänks lite p.g.a. en otroligt stor del reklam/produktplacering i stor del, nästan så att den kunde ha klarat sig utan ”normal” budget (56 miljoner, med alla dessa stjärnor), utan i stället sponsrats. Aningen irriterande, så betyget blir en…

 

 

Läs även recension hos MovieZine

Mästerkatten (3D)

av

Titel: Puss in Boots

Premiär: 3 februari (2012)

Speltid: 1 timme 30 minuter

Regi: Chris Miller

Skådespelare: Antonio Banderas, Salma Hayek, Zach Galifianakis, Billy Bob Thornton, Amy Sedaris, mfl.

Handling: Det är en riktig skrävlarhistoria om Mästerkattens ungdom då han slog sig ihop med mästerhjärnan Humpty Dumpty och den gatusmarta Kitty för att stjäla den berömda Gåsen som lägger gyllene ägg. (Från SF).

Mina tankar: Nja, hade sett teaser-trailern (som väl inte direkt imponerade). Den stora frågan var om skaparna kunde leverera en film på samma nivå som tidigare Shrek och Kung Fu Panda.

Speltiden kändes väldigt innehållsfattig till längden sett. Många scener som det drogs ut på tycker jag. Så ganska seglivad.

Skådespelarna (röster), svårt att bedöma då det egentligen bara var tre stycken (Banderas, Hayek och Galifianakis) i fronten. Men passande röster för karaktärerna, helt klart.

Musiken, var humoristiskt ”utsänd” då vissa delar blev spelade av bakgrundskaraktärer (lite svårt att beskriva). Enskilt betyg ~3/5.

Totalt helt okej, animeringen var över ”normal kvalité”. 3D:n var väl så där, aningen ”ur synk”/oskarp (om det var för att jag satt snett mot duken, eller inte, låter jag vara osagt). Betyget blir en…

 

 

Läs även recension hos MovieZine (ännu inte ute)