Titel: Känn ingen sorg 
Premiär: 19 juli
Speltid: 1 timme 59 minuter
Genre: Drama
Regi: Måns Mårlind, Björn Stein
Skådespelare: Adam Lundgren, Disa Östrand, Jonathan Andersson, Tomas von Brömssen, Marie Richardson, Josefin Neldén, mfl.
Handling: Påls största dröm är att hålla på med musik. Det vet barndomsvännerna Lena och Johnny, det vet också farfar Rolle även om han helst av allt skulle se att Pål skaffade sig ett redigt jobb. När Prinsessan Eva dyker upp som en virvelvind i sommarnatten och fångar Påls uppmärksamhet upptäcker hon att hon delar hans dröm. Problemet är att det enda som står mellan Pål och drömmen är hans egna tvångstankar som gång efter en annan får honom att spåra ur precis när som mest står på spel. En film baserad på historier och karaktärer hämtade från Håkan Hellströms texter och musik. (Från SF).
Mina tankar: Visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig hade bara sett en kort TV-spot, som väl inte visade allt för mycket. Är inte heller något större fans av Hellström. Så det var upp till bevis.
Speltiden: Två timmar (ja, 1.59) kanske är lite långt, men jag kan inte säga att det blev långtråkigt (segt är en annan sak). Det blev ett par bitar som jag kände var ”utfyllnad”.
Skådespelarna: Mycket bra! Adam Lundgren (Torka aldrig tårar utan handskar) spelar bra i huvudrollen och von Brömssen gör en bra biroll. Sen var det inte många jag kände igen/mindes någon tidigare roll, men tycker också att resten spelar bra.
Musiken: Man hade ju kunnat tro att soundtracket bara skulle bestå av Hellström-låtar. Tur i oturen, kanske, men så var det inte. Ett par var det, sen var det även några referenser till låtar.
Totalt: Nu internationellt kända Mårlind & Stein (Underworld: Awakening) har fått ihop en bra film. Ett par scener med välgjorda CGI-effekter, bland annat en demolering av Älvsborgsbron. Ett par snygga kameraåkningar och foto, men aningen ojämn ljudmix. Lite humor som lättar upp på vissa ställen. Störde mig lite på karaktären Pål, virrig och ostrukturerad (som för övrigt, för min del, påminner mycket om Hellström själv). Men det är inte så att skådespeleriet är dåligt, utan tvärtom som tidigare påpekat. Att man blandar tidsperioder (klädseln (80-tal?) och smartphones) är en detalj jag har svårt att smälta. Filmen höjer sig i slutet (man får själv avgöra hur ”klyschigt”). Det positiva överväger det negativa, och det är den bästa svenska filmen i år – hittills. Betyget blir en…
Läs även recension hos MovieZine