Titel: Les Misérables
Premiär: 18 januari
Speltid: 2 timmar 38 minuter
Genre: Musikal, Drama, Romantik
Regi: Tom Hooper
Skådespelare: Hugh Jackman, Russell Crowe, Anne Hathaway, Amanda Seyfried, Sacha Baron Cohen, Helena Bonham Carter, Eddie Redmayne, mfl.
Handling: Med artonhundratalets Frankrike som skådeplats berättar Les Misérables en fängslande berättelse om krossade drömmar och olycklig kärlek, passion, offer och försoning – en tidlös saga om den mänskliga själens odödlighet. Jackman spelar ex-fången Jean Valjean, jagad sedan årtionden av den hänsynslösa polismannen Javert (Crowe) efter att han en gång brutit mot sin villkorliga frigivning. När Valjean går med på att ta hand om fabriksarbetaren Fantines (Hathaway) unga dotter, Cosette, förändras deras liv för alltid. (Från SF).
Mina tankar: När denna blev Oscarnominerad, så blev det hela lite mer intressant (för som vanligt så brukar dessa inte gå upp på bio förrän efter galan gått av staplen). I och med det så fick jag en hel del förhoppningar, det enda som egentligen ”skrämde” mig var speltiden, som vid första anblicken kändes väl lång…
Speltiden: Och mina farhågor besannades. Tycker den är minst en (1) timme för lång, dessutom är den väldigt, väldigt tempofattig. Svårt med tidsuppfattning i en mörk salong, men uppskattningsvis så kändes det redan efter halva filmen att det här är lite väl. Och det här var nog första gången jag inte ville/orkade sitta kvar eftertexterna.
Skådespelarna: Crowe och Jackman, vars karaktärer ”följs åt” genom filmen, är väldigt bra och de båda visar att de kan sjunga. Hathaway i en biroll imponerar också och kan ta några toner. Seyfried (som visade att hon kunde sjunga redan i Mamma Mia!) och Redmayne gör det acceptabelt. Baron Cohen och Bonham Carter (som jag tycker har haft samma frisyr i alla senaste filmerna jag har sett henne i) står för de lite ”komiska” inslagen, också dessa med sång, och gör det rätt så bra.
Musiken: Efter skådespelarna, så är musiken filmens starkaste kort. Kortfattat kan jag säga att jag gillade den, sångerna var också bra. Har inte mycket mer att säga på den här punkten, tummen upp.
Totalt: En ”riktig” musikal, 98% av dialogerna (och i vissa fall monologerna) var ren sång – eller ibland försök till, inte alltid jag tyckte det lät bra. Kanske inte min typ av musikal, jag gillar mer sådana med vanlig dialog varvat med musik. Några punkter jag tyckte var bra var, som sagt, skådespeleriet (Hathaway kan mycket väl få pris för bästa kvinnliga biroll – vilket hon också är nominerad till), fotot, kostym och smink (kan inte klaga om dessa tar hem någon statyett i respektive kategori), ljudmixen var hyfsad också. Hade den varit kortare eller haft ett högre tempo kanske det hade räckt till ett högre betyg, men som det nu visade sig vara, så blir det inte mer än en…
Läs även recension hos MovieZine