Titel: Los ojos de Julia (Julia’s Eyes)
Premiär: 22 juli (Sverige) augusti (USA) 29 oktober -10 (ESP)
Speltid: 1 timme 40 minuter
Regi: Guillem Morales
Skådespelare: Belén Rueda, Lluís Homar, Pablo Derqui, Francesc Orella, Joan Dalmau, mfl.
Handling: När Julia och hennes man ska besöka hennes tvillingsyster Sarah, som nästan är helt blind på grund av en ärftlig sjukdom, möts de av budskapet att hon begått självmord. Julia vägrar tro på att Sarah skulle ta sitt liv, men systerns underliga grannar visar inga tecken på förvåning. Julia måste nu hantera både förlusten av en älskad syster och konfrontera det faktum att hon själv lider av samma ögonsjukdom. I takt med att hennes egen syn fördunklas, tätnar mystiken kring systerns död. (Från SF).
Mina tankar: Hmm, spansktalande och skräck, två ”kriterier” jag inte kan minnas att jag sett på bioduken tidigare. Och Guillermo del Toro, som gjorde Pans Labyrint har producerat, vilket gjorde att det fanns lite förväntningar ändå.
Det är en segstartad historia, som sedan går upp i tempo. Den är klassad som en skräck-thiller, hmm, man kan stryka ett av dom (skräck). För inte tyckte jag att den var speciellt läskig…
Sen var det väl lite till och från, vissa scener var visuellt bra gjorda (främst mot slutet) och sen fanns det lite detaljmissar hit och dit (som i alla fall jag störde mig på). Och nånstans känner jag att lite av temat, ”jag-känner-att-en-mystisk-varelse-är-närvarande-fast-dom-andra-inte-tror-på-mig” stuket, har jag sett förut. Även om just det ”temat” vänder liite eftersom.
Skådisarna, var ju då alltså spanska, och jag har inte sett nån av dom tidigare (har inte sett många spanska filmer överhuvudtaget, förutom REC och Pans Labyrint), men jag tycker att dom får godkänt för sina insatser.
Längden var ganska lagom, trots allt. Som sagt, den var ganska seg i början, men gick sen upp i tempo lite för att mot slutet dra ihop det hela i ganska rask takt (som tack för att början var seg och speltiden höll på att uppnå sin gräns?).
The score (musiken, om man kan kalla det för det), var enligt mitt tycke ganska skräck-kliché-artat. Först lugnt sen en snabb rörelse och då slår man ett slag på pukan/cymbalen, och man har en baktanke på att det skulle vara lite skrämmande.
Sammanfattningsvis; inte egentligen en läskig skräckfilm. Si-och-så med storyn, men med ett överaskande/gripande(?) slut, gör att den får en svag…
Läs även recension hos MovieZine