Detta var ett modeakronym för ett par år sedan.

Jag var med i en paneldebatt på Nolldistans våren 2012 då BYOD förespåddes en… stor..? god..? ja i alla fall att det var det som skulle gälla framöver. Hävdade att för vården med mycket ”hemligheter” fanns det stora säkerhetsmässiga utmaningar innan detta skulle kunna bli aktuellt. Naturligtvis finns lösningar, men hur funktionella?
Ansvarsfrågan var, och är?, outredd.
BYOD för kirurger och ortopeder..?

Kan nu, efter fyra år och numera privatanställd, konstatera att BYOD inte verkar blivit den stora ”succé” som man försökte göra det till. Offentliganställda vill inte ha BYOD, de vill ha en senaste modellen, framför allt telefoner/plattor, som ska betalas med skattepengar.

Det finns dock branscher där man sedan länge anammat BYOD, eller snarare BYOK, och det är kockbranschen. Dock har inte alla Okishiba-knivar för €20 000.

Det är en månad sedan mötet i Uppsala, men…

”LfU:s styrelse har beslutat att utse dig, Håkan som ordförande i produktrådet.”

Vad har hänt under denna tid då?

Ja bland annat har jag hunnit med 59 upphandlingar (inkl avrop från ramavtal) varav 47 är klara (några är avbrutna) och 12 på gång i olika faser.

Tre  (3) överprövningar på två (2) upphandlingar, en vunnen (ja båda överprövningarna på den) och en (1) på gång (att vinna förstås).

227 aktiva avtal och 45 utgångna.

Inte underligt att tiden gått fort.

Har också hunnit med en djup svacka för ett tag sedan, men är på gång igen. Så det är bara att köra vidare… eller..?

Då är ännu en ”epok” avslutad. Har nu formellt blivit avtackad för mina insatser i MX-ONE Usergroup.
När jag fick inbjudan att delta på årets ”event” på Djurönäs och bli avtackad tackade jag ja, tog ledigt (kunde inte motiverat deltagande på arbetstid för chefen) och såg det som en ”mini-semester”.

Ja, helt klart är det inte. Är fortfarande formellt VD i bolaget och då inte bolagsstämman hanns med så får jag vänta på att komma ur rullarna.

Å så återstår föreningens sida på Facebook. Hur/vad ska jag göra med den? Bara släppa (ta bort mig som admin) eller lägga över admin-behörigheter till nån.. vem..?

Den roliga delen av ”semestern” blev buffén nere i Skärgårdskrogen Sjöboden.

Där blev det avtackning…

…med…

…innehållande…

Havsutsikt från hotellrummet…

”Mini-semestern” avslutades efter frukost med lite oväntade möten med ”gamla” goa människor som skulle delta på Aastras Applikationsdagar.
Så hur det än må vara med det ideella arbetet, både inom användarföreningen och annat, så är den stora ”vinsten” människorna jag lärt känna. Några mer än andra och några med mer/fler/frekventare kontakt än andra. Men vi vet vilka ni är, eller hur?

Enligt undersökningen har upphandlarna otillräcklig förståelse och kunskap om ”IT”. Ett förslag är att IT-organisationen är mer delaktiga i besluten.
Är det verkligen så illa att upphandlingar görs utan IT:s aktiva deltagande? Gäller det även andra områden?

Det verkar också, som i så många andra fall, att det alltid skulle vara ”lägsta pris” som används.
Så illa kan det väl inte vara? Viktade krav i förhållande till pris, eller..?

Jag har ju bara varit upphandlare i 7 månader (lite drygt) men har aldrig, inte ”ens” när jag vara på kravställarsidan (dvs IT), känt/märkt att det skulle vara långa avstånd eller att besluten tas av fel part. Med rätt underlag så är det inte så mycket att ”ta beslut om”, ”det blir” rätt.
Upphandling är, och ska vara, en gemensam sak, oavsett område.
Ser snarare att det finns för dålig generellt kompetens om upphandling hos ”IT” och förståelse för LOU. Planering och framförhållning är inte i topp, man driver kravställningen själva och säger ”Här är kravspecen publicera” och förväntar sig därmed att det ska vara klart på ”en kvart fjorton dar”.
Å det kan ju vara en anledning till att upphandlingsenheten inte har kompetens för att den inte får vara delaktig.

Precis som i alla projekt måste planering och framförhållning finnas, krav-/målbilden klar och tydlig, deltagarna måste vara tillräckligt kompetenta för att kunna bidra med sin specialkompetens. Tillsammans gör vi upphandlingen/projektet framgångsrik/-t.

Å så kan man tycka vad man vill om LOU, men det är något som finns och som vi måste förhållas oss till. Parallellt kan man, precis som kring annat, försöka påverka och få till en förändring om man inte är nöjd.

Man kan också fråga sig – vad är en IT-upphandling? Var går gränsen? ”IT” är inblandat och påverkar mycket.

Jag ska göra vad jag kan för att ”IT-upphandlingarna” blir lyckade. Tar gärna, och kommer att ta, dialog med våra leverantörer, befintliga, presumtiva och före detta.

Läs, eventuellt, artikeln på Upphandling24.

Så… @olsmag… du har rätt.. Det gör jag inte…

Det var igår, torsdag, straxt efter fem… innan…

Efter att varit nere i ”källaren” på fyrarummaren i (mer eller mindre) tio år har jag hittat inspiration och förnyelse. Naturligtvis har det funnits det i vissa delar, men inte i helheten, inte generellt.

De psykologiska rummen

Efter att ha jobbat med telefonifrågor i ca sju år och ansvarat för det i knappa två insåg jag att…
det går inte längre…

Nytt jobb…
Men att ha Stockholm som bas var inte ett alternativ.
Så det första steget vara att inte fortsätta ha ansvaret för funktionen. Egentligen ett svårt beslut eftersom det administrativa som det medförde varit kul, det har gett en liten kicken, men resten…
Sen då..?

Plötsligt händer det… Den enes… den andres nya möjlighet…
Så jag får nu chansen att omskola mig, göra en ny sista(?) karriär… till/som upphandlare.
En otrolig utmaning, med nya krafter och med stor inspiration går jag vidare i livet.
Om det går bra? Ja det förutsätter jag och gör det inte det så har jag i alla fall under detta dryga år som processen tagit, inklusive pratstunder med professionella, fått ett lugn och en harmoni och en känsla av hopp som jag önskar alla.

Jag kommer framför allt sakna nätverket SLT och de goa människor som berikat och gett vinklingar på livet och telefonilivet. I SLT har jag lagt ner mycket själ och hjärta.

Tack till min chef Ingrid som varit otroligt stöttande i denna process.
Tack också min blivande chef Helen att du tror på mig.
Utan er hade det inte blivit så här.
Å Marie och Gabriella som granskade mig innan. Å inte sa nej… 

Tre veckor kvar, tre skojigt jobbiga veckor. Förmodligen är dessa sista veckor de roligaste jag haft inom telefonin, lite ironiskt.

Tänk på att ta’t lugnt.