Bränd

Titel: Burnt 

Premiär: 6 november

Speltid: 1 timme 40 minuter

Genre: Drama, Komedi

RegiJohn Wells

Skådespelare: Bradley Cooper, Sienna Miller, Daniel BrühlOmar SyEmma ThompsonAlicia Vikander, m.fl.

Handling: Adam Jones är Michelinkocken som gjort sig känd för sina oortodoxa metoder i köket. Han är en diva med tvivelaktiga kontakter och laster; kokkonstens badboy; en djävul bland kockar. Men en dag går allt överstyr, och då är det smartast att bara försvinna. När alla tror att han är död ser han sin chans – nu är det guldläge att starta upp igen, på en annan ort. Men för att lyckas kamma hem den där efterlängtade tredje Michelinstjärnan måste han locka till sig de bästa av de bästa kockarna i branschen.  En inte helt lätt uppgift då man bränt alla broar. (Från SF.se).

Mina tankar: Det finns ett par filmer, som jag sett på senare tid med ”kock-temat” (”Le Chef” och ”Chef”), och har jag tyckt dom var bra. Så med andra ord har den här filmen grundförutsättningarna klara. Återstår att se om den lever upp till det också.

För en film av detta slag är speltiden ganska behaglig (även ”Chef” har liknande tid). Den blir inte för kort för att berätta historien och inte för lång för att det ska bli utdraget och tråkigt.

Tycker man har fått samman en trevlig ensemble, även om alla inte får samma skärmtid. Bra jobbat av huvudtrion, Cooper, Miller och Brühl. Thompson och Vikander gör ju inte heller bort sig, så att säga.

Det här med mat/kock-filmer verkar vara något som faller mig i smaken (*badum tiss*). Snygg scenografi (fina kök?), bra skådespelar insatser, en intressant story och tillsynes smarrig mat. Håll utkik efter Michelingubbarna! Betyget blir en…

film 4-5

Läs även recension hos MovieZine

Jurassic World

Titel: Jurassic World 

Premiär: 10 juni

Speltid: 2 timmar 5 minuter

Genre: Action, Äventyr, Sci-Fi

Regi: Colin Trevorrow

Skådespelare: Chris Pratt, Bryce Dallas Howard, Ty SimpkinsIrrfan KhanVincent D’OnofrioNick RobinsonOmar SyBD WongJudy GreerLauren LapkusBrian TeeKatie McGrathm.fl.

Handling: Det har gått tjugotvå år sedan John Hammonds dröm om en nöjespark med levande dinosaurier och äntligen har den förverkligats. Arbetet med genetiskt material har givit forskarna mer kunskap om de förhistoriska jättedjuren än de kunnat drömma om. Nu har de förstått så mycket om utvecklingen att de törs undersöka hur den skulle fortsatt om inte en meteorit satt punkt för dinosauriernas välde… (Från SF.se).

Mina tankar: Fjorton år sedan den senaste Jurassic Park (III). Tekniken har gått framåt, trots det hoppas jag på att det inte blir någon CGI-fest, utan man har försökt vara sina föregångare (i alla fall originalet) troget i praktiska effekter. Sen känns ju inte heller rollistan helt fel, ja så här inför i alla fall. Postern som vi fick här kunde ju ha varit mer ”storslagen” – typ som denna. Slutligen skippar vi 3D-versionen, eftersom den inte är filmad i riktig 3D, utan postkonverterad (inte samma upplevelse).

Att filmen är över två timmar tycker inte jag märks speciellt mycket. Det händer – i stort sett – något hela tiden. Men samtidigt, ska jag säga, att filmen inte hade tjänat något större på att vara så ”lite” som 10 minuter längre.

En fin lista av skådespelare har vi här. Chris Pratt (Guardians of the Galaxy), Bryce Dallas Howard (Niceville), Irrfan Khan (Berättelsen om Pi), Ty Simpkins (Insidious) och Katie McGratch (kanske mest känd from BBC:s Merlin). Och jag måste säga att jag är mäkta imponerad av samtliga faktiskt. Här har dom jobbat ordentligt under rollsättningen.

Jurassic World är en värdig uppföljare och jag tycker nog till och med att den kommer in på andra plats efter första filmen. Ett stort utropstecken är effekterna, som jag tycker var väldigt bra gjorda. Utom vid ett tillfälle där det, tyvärr, blev väldigt tydligt att det användes en greenscreen. Plus också för att de orkade tillverka robotmodeller av några par dinos och inte förlitade sig på dator-magi. Det kan vara den bästa filmen hittills i år och visst är det mäktigt och nostalgiskt när ”Jurassic Park Theme” drar igång. Betyget blir…

film 4-5

Läs även recension hos MovieZine

En oväntad vänskap

Titel: Intouchables 

Premiär: 21 september

Speltid: 1 timme 52 minuter

Genre: Drama, Komedi

Regi: Olivier NakacheEric Toledano

Skådespelare: François CluzetOmar SyAnne Le NyAudrey FleurotClotilde Mollet, mfl.

Handling: Driss, en ung kille från förorten som precis kommit ut från fängelset, anställs genom en händelse som personlig assistent till den oförskämt rike, men också mycket ensamme aristokraten Philippe som blivit förlamad efter en skärmflygolycka. Driss är till en början väldigt tveksam till jobbet och Philippes vänner har starka invändningar mot hans val av assistent. Men de två har mycket att lära av varandra. Driss otroliga energi och livsglädje smittar snart av sig på Phillipe och Phillipe lär Driss en hel del om vett och etikett. Tillsammans upptäcker de nya saker i livet och en oväntad och stark vänskap växer fram mellan två individer som på ytan inte verkar ha någonting gemensamt. Baserad på en sann historia. (Från SF).

Mina tankar: Hade stora förväntningar, efter alla lovord den fått av kritikerna (även om dessa inte alltid tycker som jag). Den har också gått förbi Amelie från Montmarte (som varit etta i mer än 10 år), som den franska film som har presterat bäst, ekonomiskt, utanför Frankrike. Filmsidornas ”betygsalgoritmer” tydde också på att jag skulle gilla den. Förutsättningarna var bra, minst sagt…

Speltiden: Har jag inget att anmärka på, då man kommer in direkt i filmen, med en minst sagt fartfylld öppningsscen. Sen flyter det bara på utan några egentligen ”småstopp” på vägen.

Skådespelarna: För min del nya namn (kanske för att jag inte ser så mycket franska filmer överlag?), men båda herrarna i huvudrollerna presterar över min förväntan, och spelar med en bra kemi. Men också bra prestationer i birollerna.

Musiken: Börjar (nästan) med låten ”September” med Earth, Wind & Fire, och man rycks med till tonerna. Sen blandas det friskt med (nästan) allt  från Vivaldi till toner av pop/rock och ”piano-stämning”. Ett mycket bra soundtrack!

Totalt: En film som berör känslomässigt. Välskriven dialog, och jag tycker också att ”handikappshumorn” funkar utan att det blir dumt. Skådespeleri som var över min förväntan (vilket ger ytterligare plus), stundtals fint foto och ett positivt soundtrack. En av de bästa filmerna i år (om inte den bästa, visserligen min enda femma i år, men knepigt att korsa genres), så att den här filmen ska ha ett högt betyg är inget att sticka under stolen med, så betyget blir en…

Läs även recension hos MovieZine