Skumtimmen

Titel: Skumtimmen

Premiär:  27 september

Speltid: 1 timme 44 minuter

Genre: Drama, Mysterium

Regi: 

Skådespelare: , mfl.

Handling: Skumtimmen är en historia om försoning mellan en pappa och hans dotter. Julia har aldrig förlåtit sin pappa, som hon anklagar för sin son Jens försvinnande. Gerlof (pappan) har aldrig fullt ut tagit på sig det ansvaret, men har sedan många år gjort en egen utredning om att en tidigare försvunnen mytomspunnen mördare på Öland, Nils Kant, ska ha med Jens försvinnande att göra. Nu när Julia efter många år besöker sin pappa på Öland blir hon arg när hon upptäcker vad han har hållit på med. Samtidigt kommer det ett paket till Gerolf med Jens ena sandal. Gerlof och Julia blir mot sin vilja involverade i en resa tillsammans som blir chockartad för dem båda. Julia återvänder till sin barndomsö och tillsammans börjar de söka i det förflutna. Först nu får hon höra talas om en mytomspunnen ölänning, Nils Kant, som en gång satte skräck i en hel bygd. Han är död och begraven sedan länge, långt innan Julias pojke försvann. Ändå sägs han ibland vandra på det öländska Alvaret i skymningen. (Från SF).

Mina tankar: Ärligt talat så hade inte några större förhoppningar. Trodde att det skulle bli en ”sedvanlig deckare”, för jag hade även dålig koll på vad den egentligen handlade om, förutom att ha läst synopsisen.

Och tur var det att det inte fanns några förhoppningar. För hade jag ”trott” på den här filmen hade jag blivit väldigt, väldigt besviken. Har svårt att överhuvudtaget hitta några positiva saker med filmen. För första gången i mannaminne slumrar jag till under en biovisning. Det händer inte ens under Lucia Movie Night och då blir man ganska skör. Så den alternativa titeln ”Sömntimmen” funkar bra?

Kanske hade det blivit bra med bättre tempo? Har till och med svårt att föreställa mig en sådan alternativ version. Okej, en bra sak som jag kommer på nu. Fotot, landskapen var fina. Skådespelet var väl inte dåligt men inte heller bra, utan lite grått. Det som krävs utförs, men utan själ i arbetet. Tycker inte heller att det blir speciellt  spännande.

Nä, detta var inte speciellt bra, på något håll (ja, förutom det nämnda fina fotot). Det priset filmen kan få är att vara den första biofilmen, i år, som jag delar ut en etta till. Så det är ju alltid en bedrift, starkt jobbat! *ironi* Så den sedvanligt slutklämmen får väl denna gången utebli, trots att jag försöker få till den nu… betyget blir ju som sagt en…

film 1-5

Läs även recension hos MovieZine

Svensson Svensson – I nöd och lust

Titel: Svensson Svensson – I nöd och lust

Premiär: 14 oktober (Sverige)

Speltid: 1 timme 25 minuter

Regi: Leif Lindblom

Skådespelare: Allan SvenssonSuzanne ReuterPeter DalleMarie RobertsonTorkel Petersson, mfl.

Handling: Gustav och Lena Svensson står inför sin 30-åriga bröllopsdag, men Lena orkar inte med Gustav längre utan vill att de ska skiljas. Det enda Gustav gör är att titta på sport – vilken sport som helst – och ger inte Lena någon uppmärksamhet alls. Gustav däremot tycker att allt är toppen och tycker inte att de kan ge upp bara en vecka innan sitt jubileum. Lena ger Gustav en absolut sista chans och de åker iväg på en kärleksweek-end där Gustav ska få bevisa att Lena är viktigare än fotboll och TV. Men på hotellet dyker fotbollslegend Tommy Franzén upp och ställer allt på sin spets. (Från SF).

Mina tankar: Tja, det här var en sån där film som man kunde lista ut slutet innan den hade börjat. Likaså alla dessa tolkningsfel, när repliken kom, så hade man (eller i alla fall jag) listat ut ”följderna” av det hela.

Speltiden var med tanke på innehållet lagom, punkt slut.

Skådespelarna, tja, jag skulle säga att de som får godkänt är Ralf Edström och Arne Hegerfors (som bara var med en kort stund i cameos). Så, det talar om vilken nivå det var på skådespeleriet i den här filmen.

Musiken var bättre än aktörerna – dock inte bra.

Totalt en riktigt dålig film, som har ett ”klassiskt upplägg” för en sån här film (syftningsfel?, kanske, men ni fattar vad jag menar), bestående utav lite småhumor och karaktärer som tror att den hör saker – som sen visar sig vara helt fel, vilket får följden att de gör bort sig. Filmen utspelas under vinter, och det kanske hade varit bättre att släppa/lansera filmen som en ”julens storfilm” (vilket det inte är, överhuvudtaget). Den enda gången jag skrattade, på riktigt, var under en 1-sekundssekvens med Hegerfors. Kanske nån gång mer, betyget blir…

 

 

Läs även recension hos MovieZine