Dödens pendel är Jonas Moströms kriminalromandebut. Deckare tycker jag är lite för mycket sagt.
Helt ok att läsa även om det tagit lite tid (”hinner” inte läsa så mycket ”skönt”). Har även de nästa fyra
Har de fyra nästa i bokhyllan. Å recensionen ”Ännu vassare…” på ”del två” är ju lite lockande…
Betyget blir…
Efter mycket funderande, ett misslyckande och pristagande har jag nu blivit med lokal. Ja eller vi. Kan nog inte hindra att det blir lite annat i den också.
12 kvm källarlokal på Brunnsgatan i Linköping är nu hyrda. Där ska tidningarna få bo framöver och, som sagt, kanske något annat också, till en fjärdedel av kostnaden att hyra ”kubikmeterförråd” av ”förrådsproffsen”.
En världskändis.
Att det skulle skrivas romaner om honom också. Fredric Tuten har försökt. Försökt skriver jag för ingen kan väl tycka att han lyckats??
Skulle Tintin ägna sig åt kvinnor och få barn som Tuten skriver? Aldrig!
Så här svarar han på Kapten Haddock påståendet ” … om du ville lära dig att dricka whisky och älska kvinnor skulle du också ha uppiggande minen på gamla dar.”:
”Jag har igen lust till någotdera.”
Så boken får inte ens betyg utan nu är det bara att se fram mot Tintin-film på lördag.
Ytterligare en julklappsbok är avklarad.
Nyköpings historia II av Håkan Norén. Denna del är intressantare än den första då det nu handlar om ”modern historia” och det är lättare att relatera till.
En liten detalj:
Tidningen Kamratposten har anor från Nyköping. 16 mars 1892 kom Folkskolans Barntidning ut med första numret. 1950 byttes namnet till Kamratposten.
Ibland hittar man böcker på udda ställen – som Ullared. Det var naturligtvis omslaget som lockade.
En underhållande, men inte speciellt spännande polisroman. Handligen är mycket kring bilar. Handlingen känns tidlös (förutom att det är långt efter krigsåren) tills det står om LP-skivor och annat ”gammalt”. Ett tjugotal sidor saknades, men saknade inte dem…. Hmm…
Frostnätter av Arnaldur Indridason är sjätte boken i serien om Erlendur Sveinsson och hans kollegor på islandspolisen. I denna bok är han, Erlendur, tämligen ensam, tidigare har hans kollegor fått större plats. Man har, i alla fall jag, direkt känt sig hemma i tidigare böckerna, men i denna var inte hemkänslan lika uppenbar.
